Samhälle Essä
Sveket mot hästflickorna
Hästflickorna är förlorarna när striden står om attraktiv stadsnära mark. Politikens svek mot barnen som inte har föräldrar med tid, pengar och utrymme gör att den nya generationen hästflickor riskerar att bli en privilegierad skara. Malin Lernfelt åker med tonårsdottern till stallet som betydde allt men som nu måste flyttas. Flickors frihetsupplevelse på hästryggen glöms bort när stadsplaner läggs.
Askim i sydvästra Göteborg en eftermiddag i februari 2022. Ljusen slår om från rött till gult och sedan grönt. Medan jag trycker gasen i botten påpekar jag för den ridbyxklädda 13-åringen att just här, på det här övergångsstället, gick jag omkull med fuxstoet Electra en regnig eftermiddag i maj 1990.
– Hon drog iväg i full fart redan i skogen, regnet vräkte ned och lädertyglarna var glashala. När vi skulle över vägen halkade hon och kanade på asfalten med mig halvt under sig. Som tur var fastnade jag inte i stigbygeln utan flög åt sidan när hon lyckades resa sig och galoppera vidare mot stallet. Det var dagen före min konfirmation och mormor fixade fram ett par kryckor så jag kunde hoppa in i Domkyrkan.
13-åringen tittar skeptiskt på mig.
– Jag vet. Du har berättat det förut. Var är ens det där stallet? Det ser inte ut som att det finns något stall här?
Jag försöker peka in mot grusvägen bakom de nybyggda höghusen och lamellhusen från 60-talet.
– Där inne, ser du inte hästhagen och kullen och allén upp mot gården?
Hon ser inte och är fortfarande tveksam till om det kan ligga ett ridhus här. Strax intill ett industriområde, där konstgräsplanerna ligger på rad och det gapas och skriks och skjuts bollar i nät. Där stora huskroppar med flashiga balkonger växer upp likt svampar ur marken. Så vi kör runt kullen, ned för Stationsvägen och in på den smala slingriga gatan där den gamla villabebyggelsen klättrar uppför berget. En sista kurva och så ligger det där. Askims Ridhus, där Askims Fältrittklubb har hållit till sedan 60-talet. Platsen där generationer unga kvinnor – och en och annan man – har levt ut sina hästdrömmar. Där barn blivit unga vuxna med fantastiska förmågor att tryggt hantera flera hundra kilo tunga flyktdjur, lyfta torvbalar, samarbeta och ta ansvar. En plats där många vänskapsband knutits, som håller än idag.
Men stallet är inte bara en plats där unga kan växa. Det är också en mångmiljardindustri, som genererar nästan 20 000 jobb. Därutöver visar statistik från SCB att det ideella arbetet inom ridsporten kan uppskattas till 900 miljoner kronor årligen. Totalt utgör Hästnäringens effekter i form av konsumtion av varor och tjänster omkring 0,48 procent av Sveriges Bruttonationalprodukt (BNP).
Det finns många goda skäl för politiken att se till att ridsporten och hästnäringen har goda förutsättningar.
Sverige är därtill Europas näst hästtätaste land, efter Island. Ridsporten är en av Sveriges mest populära sporter. Omkring en halv miljon svenskar håller på med hästar, som fritidsnöje och tävling. Ridning är landets tredje största ungdomsidrott och även en av de största sporterna bland personer med funktionsvariation. 92 procent av utövarna är kvinnor. Forskning tyder också på att samvaro med hästar kan göra stor skillnad för människor med neuropsykiatriska diagnoser, psykisk ohälsa eller beteendeproblematik.
Det finns med andra ord många goda skäl för politiken att se till att ridsporten och hästnäringen som helhet har goda förutsättningar att driva och utveckla sin verksamhet. Inte minst är det viktigt att säkerställa att de ridklubbar som finns i stadsnära lägen har möjlighet att finnas kvar och inte trängs undan. I alla fall om man vill att ridsporten ska fortsätta vara den breddidrott den är idag (oavsett vad många vänstermänniskor vill göra gällande).
Försätter vi oss i en situation där endast den som har bil eller föräldrar med tid och resurser att skjutsa till stall som ligger långt bortom kollektivtrafikens hållplatser kan hålla på med hästar, riskerar vi hamna i ett annat läge. Då blir hästar – återigen – en fritidssysselsättning för några få privilegierade.
***
Vi parkerar på stallplan. Försiktigt går jag ur bilen. Det känns märkligt. Sist jag var här var i ett helt annat liv. Ridskolans stall ser inte riktigt ut som det gjorde då. Spiltorna där vithårige farbror Helge stod och borstade sina hästar klockan sju på morgonen är ombyggda till boxar. Men manegen är sig lik. Och paddocken, hagarna och den fina gräsbanan. Fast klubbhuset där vi åt chokladbollar och gjorde toast i ett järn direkt på spisen är tyst och igenbommat. I privatstallet, där Electra bodde, ekar det tomt. Jag kikar in i sadelkammaren. Bilden av mitt tonåriga jag, hopkrupen mellan lådor och skåp med bästisarna Fredde och Mia blixtrar förbi.
Snart är allt borta.
***
Den stora bredden och tillgängligheten som i dag finns inom ridsporten har bidragit till att Sverige är en stormakt när det kommer till hästar. Svenska tävlingsryttare i flera olika grenar är bland de bästa i världen. För närvarande är hoppryttaren Peder Fredricson rankad som nummer ett. Svenska hopp- och dressyrhästar exporteras till hela världen.
Som om det inte vore nog hålls i Sverige varje år flera stora internationella tävlingar, som lockar världseliten och bidrar stort till idrottsturism och evenemangsnäring. Som Stockholm International Horse Show, Gothenburg Horse Show och Falsterbo Horse Show. På plats brukar då företrädare för politiska partier, främst borgerliga, mingla runt för att visa sitt stöd för den viktiga sektorn. Det delas ut kampanjmaterial och vid Göteborg Horse show har det till och med hänt att Moderaternas partiledare dykt upp i partiets monter. Moderaterna också ett eget avsnitt på sin hemsida, under ”vår politik” om just hästsport, där man bland annat slår fast att: ”Moderaterna värnar både hästnäringen och hästsporten som bidrar med alltifrån nya jobb till positiva hälsoeffekter och en givande fritidssysselsättning för såväl vuxna som barn.”
Centerpartiet är inte sämre. Under Falsterbo Horse Show twittrades det från partiets officiella konto om hur man “vill se fler hästkrafter i hela landet och stärka hästnäringen”. På partiets hemsida kan man läsa att: ”Det ska vara lika naturligt att våra skattepengar går till ett nytt ridhus som en ny ishall. Det är dessutom viktigt att ridsporten är tillgänglig för alla. Vi vill därför att det ska bli lättare för dig att åka till och från stallet, med till exempel bussen eller på en upplyst cykelväg. Vi vill också att ridsporten ska bli mer tillgänglig för dig som har en funktionsnedsättning”. När Liberalerna en gång i tiden hade en idrottspolitisk talesperson (2018) slog denne fast att ”Hästsporten är en viktig del av idrottssverige”. Även inom Kristdemokraterna har i alla fall tidigare funnits ett stort engagemang för ridsporten, där man bland annat kritiserat socialdemokratiska regeringar för deras ”senfärdighet och låga ambitionsnivå vad gäller hästpolitiken”.
Många vackra ord är det. Lika vacker är inte verkligheten. Inte ens i kommuner med borgerligt styre. Gång på gång får i stället ridklubbar sin dödsdom till följd av exploatering och förtätning, stora infrastrukturprojekt, padelhysteri eller idrottssatsningar som är utformade på ett sätt som passar lagidrotter eller föreningar med en helt annat typ av anläggningar och strukturell uppbyggnad än ridhusen. Att man sviker och tar ifrån tusentals unga flickor och kvinnor sin fritidssysselsättning verkar inte bekomma ansvariga politiker.
***
”Välkommen till Askims Fältrittklubb! Klubben som har ett unikt läge; mitt i stan men ändå på landet”. Så står det fortfarande på hemsidan. Det är sant. Klubben har ett fantastiskt läge. Nära till kollektivtrafik och inte allt för långt ifrån stan.
Kartläggningar har visat att ridhuset i Askim attraherar hästintresserade från såväl villorna i närområdet som flerfamiljshusen i miljonprogrammets Tynnered. Här har ungdomar från olika bakgrund och olika delar av staden kunnat mötas i sin kärlek till djuren i över 50 år.
Lika vacker är inte verkligheten. Inte ens i kommuner med borgerligt styre.
Problemet är att unika lägen mellan stad och land inte bara är perfekta för anrika och framgångsrika ridklubbar. När andra högröstade intressenter sneglar på marken och vill exploatera och förtäta är tidigare löften från politiken inte mycket värda. I sydvästra Göteborg handlar det i hög grad om att en ägare av kommersiella fastigheter i det närliggande industriområdet och en annan stor fastighetsägare med långa tentakler in i maktens korridorer har drivit på för fler bostäder i området. Vips var ekhagar, vitsippsbackar, unika kulturmiljöer och rid- och naturstigar ersatta med kalhyggen och nyfunkis.
Fallet Askim är dock långt ifrån unikt. Politiker i städer över hela Sverige väljer att blunda för att ridklubbar inte bara behöver stallar och ridbanor. Själva anläggningarna kan vara säkrade i detaljplaner, men det räcker inte om ridvägarna eller hagmarken inte har samma skydd. Det går inte att hålla hästar i en miljö som är helt kringbyggd och där det inte finns några möjligheter att ta sig ut i naturen. Därför är risken stor att stadsnära ridklubbar snart är ett minne blott.
***
Att växande städer behöver mark och att bostadsbyggande är och bör vara ett prioriterat mål är visserligen något som i stor utsträckning måste accepteras. Samtidigt ökar hästverksamhet attraktiviteten i ett område och är en viktig del av den natur- och kulturmiljö människor aktivt söker sig till, betalar för och vill bo nära. Dessutom står tusentals människor i kö för att börja rida.
På Hufvudsta ridklubb i Solna utanför Stockholm hade man vintern 2020 nästan 2 500 personer som väntade på plats. Både vuxna och barn. Intresset i kommunen för att få rida och umgås med hästar är enormt. Kön är även lång till ponnyridningen på Överjärva gård i samma kommun. De helt tondöva lokala politikerna i Solna har trots detta sagt upp den populära verksamheten som varit en mycket uppskattad i nästan 25 år. Den 31 maj är det slut. Att omkring 5 000 människor skrivit på för att rädda kvar hästarna på Överjärva spelar ingen roll. Likaså att hästarna som bor permanent på platsen rimligtvis är en av de största dragplåstren och därtill den mest autentiska delen av kulturmiljön. Enligt Peter Edholm (L), ordförande i kultur- och fritidsnämnden är det inga problem att kasta ut ponnyerna eftersom man några gånger om året kommer att låna in hästar från näraliggande ridklubbar för att erbjuda turer med mjölkskjuts och liknande. Att det är långt ifrån samma sak som att kunna erbjuda ungdomar en vardag i stallet verkar Edholm helt enkelt inte förstå.
Även Värmdö ridklubb som har 400 personer i kö får säga nej när människor ringer. I Gällivare är kön omkring 300 personer. Likadant ser det ut i Göteborg där flera ridskolor har flera års väntetid och en aktuell utredning visar att det skulle behövas omkring 1 500 nya ridskoleplatser för att möta efterfrågan.
I ett sådant läge borde det rimligtvis finnas ett intresse från kommunerna att hitta lösningar som både tryggar de stadsnära ridanläggningarnas fortsatta verksamhet och skapar möjligheter för fler att bo i populära naturnära områden. En studie från Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, om urbaniserad hästhållning, där man ställt frågor till 18 kommuner om hur de hanterar målkonflikter och planerar för hästen i samhället kom fram till att flera olika åtgärder är nödvändiga. Bland annat behövs gemensamma riktlinjer i alla kommuner gällande hur hästfrågor ska tas med i översikts- och detaljplaner. Hästen bör även tydligt ingå som ett av medlen för att nå kommunernas miljömål. Vidare bör frågor rörande hästnäringslivet hanteras som en näringslivsfråga bland övriga sådana, vilket i princip aldrig sker idag.
Länsstyrelsen i Skåne lyfter i utredningen ”Hästar och bebyggelse” att kommunerna måste ta med hästnäringen i sin översiktsplanering. Länsstyrelsen menar att kommunerna måste ta ställning kring den långsiktiga markanvändningen och peka ut hästnära områden. Då blir det också klart för nyinflyttade vart det är man flyttar, vilket gör att framtida konflikter kan undvikas.
Även negativ ekonomisk särbehandling är ett problem.
Det är dock inte bara ogenomtänkta detaljplaner som sätter käppar i hjulen för ridskolorna. Även negativ ekonomisk särbehandling är ett problem. Centrum för idrottsforskning har under flera år undersökt jämställdheten i idrottssverige. Där har man kunnat se att statliga såväl som kommunala stöd till idrotten indirekt gynnar pojkars idrottande. Bidrag ges till exempel per aktivitet och deltagartillfälle vilket främjar lagidrotter med stora träningsgrupper där pojkar ofta dominerar. Flickor väljer i högre utsträckning individuella idrotter, som ridsport. På samma sätt är det sällan några problem för politikerna att skjuta till pengar till konstgräsplaner, fotbollsarenor eller ishallar men när det är fråga om att rusta upp eller bygga nya anläggningar för ridverksamhet blir det tvärstopp. Eller så dras ärendena i långbänk.
Som i frågan om Askims Fältrittklubbs framtid. När klubben för några år sedan till slut insåg att Göteborgs kommun – som så sent som 2004 pekat ut AFRK som en verksamhet att värna – helt blockerat möjligheterna att driva verksamheten vidare på nuvarande plats började sökandet efter ett alternativ. Men trots många och långa diskussioner med politikerna har man inte kommit någon vart.
***
Eftermiddagen övergår i kväll när vi smyger runt i mitt ungdomsparadis, min dotter och jag. Det är fuktigt och mörkt så som det nästan bara är på västkusten under senvintern. Plötsligt frigör sig en person plötsligt ur skuggorna.
– Nej men hej!
Det är Kajsa Palmers. Eller nej. Hon heter Kajsa Baumann nu. När vi senast sågs var hon precis som jag en av tjejerna i stallet. Nu är hon verksamhetschef. För några år sedan tog hon tjänstledigt från Chalmers tekniska högskola för att hjälpa till att rädda ridklubben. Vi pratar länge. Kajsa är ledsen och frustrerad men samtidigt kamplysten. Hennes ögon glöder. Hon tänker inte ge upp. Jag tänker att det är helt orimligt att hon ska behöva slåss för en verksamhet som älskas och efterfrågas av så många och som är en av de sista kvarvarande i den här delen av stan, dessutom med ett så diversifierat upptagningsområde. Vilket enormt svek det är från politiker som gärna solar sig i ridsportens glans eller pratar vitt och brett om jämställdhet när det passar, men som inte är beredda att backa upp sina ord med handlingar.
Efteråt sätter vi oss i bilen, mitt barn och jag, och kör några kilometer söderut till Sandsjöbacka naturreservat på gränsen till Kungsbacka. Vägen slingrar sig in mellan hästhagar och gamla gårdar. Långt ifrån närmaste busshållplats. Där ligger min dotters hästparadis. Där lär hon sig hantera flera hundra kilo tunga flyktdjur, lyfta torvbalar, samarbeta och ta ansvar. Där knyts vänskapsband som förhoppningsvis finns kvar resten av livet. Allt därför att hon har föräldrar som kan och vill investera tid, pengar och engagemang.
***
En politik som gör resursstarka föräldrar till en nödvändighet för att hålla på med hästar utestänger alla unga från andra sorters familjer. Det är inte att långsiktigt ”värna hästnäringen” som M säger sig vilja göra, eller att bygga en ”ridsport tillgänglig för alla” som C påstår sig sträva efter. Tvärtom. Sverige behöver en samlad hästpolitik som skyddar de stadsnära ridskolorna och inte sviker den nya generationens hästflickor. Från vänsterhåll finns inte mycket att hoppas på. Borgerligheten är hästtjejernas enda hopp. När man ser hur lokalpolitiker från M, L, KD och C i Göteborg, Solna, Uddevalla och en rad andra kommuner agerar i relation till ridsporten är det dock lätt att tvivla. I framtiden får bara rika flickor uppleva friheten på hästryggen.