Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Samhälle Essä

Vänsterns kamp mot de ”förborgerligande” småhusen

Drömmen om en egen täppa att rå om och fylla med familjeliv delas av många, men går stick i stäv med de sociala ingenjörernas kollektivistiska och påstått klimatsmarta ambitioner. Samtidens egnahemsrörelse motarbetas på alla fronter, skriver Malin Lernfelt.

Ett eget hus är inte bara fyra väggar, ett golv och ett tak. Ett hus är drömmen om framtiden, om barnfötter mot mjukt trägolv, solkatter i fönstret, och skratt runt middagsbord. Ett eget hus är också minnen av lycka och sorg, av människor man älskat och dagar och år som passerat.

Typhus IV, även kallat “Enskedestugan”, i trädgårdsstadsområdet Gamla Enskede i södra Stockholm. Foto: Wikimedia Commons (CC BY 3.0)

Att äga sitt boende kräver att man tar mycket ansvar men innebär också ett stort mått av frihet. Just rätten att kunna bestämma själv och inte hela tiden behöva anpassa sig efter andra hör till de vanligast förekommande skälen till att så många som tre av fyra svenskar vid upprepade mätningar anger villa eller småhus när de tillfrågas vilken typ av boende de föredrar. Att kunna leva på det sätt man själv föredrar, göra de förändringar man vill, att ha en egen trädgård där barnen kan springa omkring, där man kan odla tomater och sätta ned tulpanlökar om hösten, är livskvalitet för många.

Men människors längtan efter ett eget hus har ofta motarbetats av de som strävar efter att skapa lydiga medborgare och som tror på stordrift och kollektivism som det enda rationella sättet att bygga ett samhälle.

Människors längtan efter ett eget hus har ofta motarbetats av de som strävar efter att skapa lydiga medborgare.

Egnahemsrörelsen förknippas ofta med socialdemokratin och Per-Albin Hansson, men i själva verket är ansträngningarna för att möjliggöra även för de som inte befinner sig i det högsta inkomstskiktet att äga sitt boende bara en parentes i arbetarrörelsens historia. De första trädgårdsstäderna tillkom på initiativ av det lokala näringslivet på olika orter runt om i Sverige och det var liberala och konservativa politiker som drev igenom egnahemsreformen i riksdagen 1904.

Redan 1891 satte Axel Danielsson, tidningen Arbetets grundare och chefredaktör, ord på den inställning som med ett fåtal undantag kommit att prägla vänsterns syn på boende i villa och småhus: ”Familjen i eget hem blir ohjälpligen förborgerligad och därmed förlorad för de stora, revolutionära uppgifterna”, skrev han i sin tidning i kritik mot egnahemsrörelsen.

Norra Ängby blev under 1930-talet Stockholms största sammanhängande småstugeområde, med 1 320 egna hem som uppfördes huvudsakligen genom självbyggeri. I dag tas inga sådana politiska initiativ. Foto: Wikimedia Commons.

Han hade rätt. Människor som äger sitt boende och i högre grad själva kan styra sin tillvaro även på andra sätt, sätter ofta friheten som politiskt ideal betydligt högre än de som inte gör det. De kan inte lika lätt motas in i det beroende av staten som är nödvändigt om man ska skapa ett samhälle med uniforma lösningar.

Det är också därför socialdemokratin med undantag för en kort period i början av 1900-talet fokuserat på att socialisera människors boenden och närmiljö genom att bygga statarlängor på höjden. Antingen i egen regi via allmännyttan eller genom att skapa fördelaktiga villkor för större entreprenörer och fastighetsbolag. Tyvärr har även borgerliga politiker på senare tid alltför ofta dragits med i lägenhetsvurmen. Deras bevekelsegrunder ser dock annorlunda ut och handlar snarast om att kunna presentera ett så högt antal nya bostäder som möjligt för väljarna.  

Sedan flera decennier byggs det därför relativt få småhus i Sverige. Mellan 2009 och 2017 ökade till exempel byggandet av lägenheter med 400 procent medan byggandet av enfamiljshus endast ökade med 30 procent.

Den som vill köpa en tomt för att bygga sitt eget hus möts, till skillnad från fastighetsbolag, av långa väntetider för bygglov och upprepat myndighetskrångel.

I flera städer har det resulterat i ett underskott av enfamiljsbostäder. Den som vill köpa en tomt för att bygga sitt eget hus har till skillnad från fastighetsbolag ofta mötts av långa väntetider för bygglov och upprepat myndighetskrångel. Resultatet har blivit skenande småhuspriser och en utflyttning från storstadskommunerna till mindre kranskommuner där attityden är en annan.

Socialdemokraternas och Vänsterpartiets ideologiska misstänksamhet mot småhusbebyggelse delas numera också av Miljöpartiet, som även de har som mål att detaljstyra människors liv så långt det är möjligt. Ovanpå rädslan för att människor ska inta en mer självständig attityd till politisk styrning och förborgerligas ligger numera också klimatfrågan. Allt oftare ifrågasätts människor som valt att bo i enfamiljshus. Det talas föraktfullt om villamattan som ett hot mot hållbarheten, och som bästa och inte sällan enda alternativ för miljövänligt byggande anges tätt och högt. Eller för att använda Miljöpartiets egna ord ”yteffektivt”. 

För att människor inte ska förbruka för mycket energi eller behöva andra transporter än cykel eller eventuellt buss och tunnelbana ska de packas in som sillar på små ytor i innerstäderna. Att den vänsterpolitiska drömmen om det perfekta klimatsmarta boendet går rakt emot det en majoritet av medborgarna vill ha verkar inte bekomma de rödgröna.

Drömmen om den egna täppan motarbetas i dag aktivt, i synnerhet i de stadsnära miljöer där många arbetstillfällen finns. Foto: Wikimedia Commons (CC BY-SA 4.0)

På Miljöpartiets kongress i oktober presenterade partiledningen ett förslag på en återinförd, progressiv och – eftersom den kombineras med förmögenhetsskatt – obegränsad fastighetsskatt. Dessutom vill man fasa ut räntebidragen och förbjuda försäljning av bensin- och dieselbilar från och med 2025. Kombinerat med höjd skatt på el och en hårdnackad ovilja från den nuvarande regeringen att agera för att se till att Sverige får en långsiktigt pålitlig icke-väderberoende energiförsörjning genom ny kärnkraft vrids tumskruvarna åt allt hårdare på de som bor i hus långt från närmaste tunnelbanestation.

Socialdemokraternas och Vänsterpartiets ideologiska misstänksamhet mot småhusbebyggelse delas numera också av Miljöpartiet.

Sakta men säkert öppnar sig klyftan, inte bara mellan stad och land, utan mellan innerstad och de som bor runt omkring eller strax utanför – mellan de beslutsfattare som ofta både bor och verkar i ett litet område i stadskärnorna och de medborgare som lever i en annan verklighet. Det är en verklighet där bilen är en nödvändighet och där oron för vinterns elräkningar och stenhårda amorteringskrav växer för varje dag som går. Men där man ändå är övertygad om att man gjort det val som är bäst eftersom det ger utrymme för familjen att leva på det sätt man önskar.

Läs också:

I Facebookgrupper och på tidningarnas insändarsidor flockas människor som fått nog. Gruppen Bränsleupproret på FB har idag nästan 560 000 medlemmar. Med mindre än ett år kvar till valet tyder mycket på att möjligheterna att bo och leva utanför stadskärnorna kommer att bli en fråga högt upp på agendan i kommande valrörelse.

De rödgröna pratar ofta om social hållbarhet och rättvisa. Men den urbaniseringspolitik de företräder innebär ingen rättvisa. Drömmen om ett eget hus, om att sitta på trappen med en kopp kaffe i gryningen och känna det daggvåta gräset under fötterna är bara för den som kan lägga så mycket pengar på hög att man kan köpa sig fri från regeringens pålagor och därigenom inte tvingas underkasta dagens rödgröna socialingenjörer.

En borgerlighet som säger sig värna individens frihet kan inför 2022 års val omöjligen blunda för bostadsfrågan.

Det finns dessutom få saker som säger att småhusbebyggelse skulle vara långsiktigt sämre för klimatet än höghus i innerstäderna. Covid har ändrat människors sätt att leva i grunden och många arbetar helt eller delvis hemifrån med minskade transportbehov som följd. Den som bor i eget hus har dessutom större incitament att se över sin energiförbrukning och sin konsumtion. 40 procent av byggnaders totala klimatpåverkan kommer dessutom från själva byggandet, och där ger användning av stål och betong högre klimatavtryck än material som trä.

En borgerlighet som säger sig värna individens frihet kan inför 2022 års val omöjligen blunda för bostadsfrågan och vikten av här lyssna på medborgarna. Det är möjligt att driva en seriös och långtgående klimatpolitik utan att ge avkall på vanliga människors hälsa och drömmar. Självklart behövs det byggas fler lägenheter i innerstäderna. Men att stå och se på när vänstern försöker tvinga in den majoritet av medborgarna som inte vill bo så i kollektiva betongtorn, är att bidra till den kamp mot förborgerligandet av familjerna som Axel Danielsson en gång initierade.