Svensk politik som dokusåpa
Svensk politik i allmänhet, och regeringsbildningen i synnerhet, börjar uppvisa allt större likheter med en dokusåpa. Och precis som i en dokusåpa är det inte egentligen deltagarna som styr handlingen, utan regissörerna. De spelar elegant på politikernas känslor och deras vilja att signalera att de är goda människor. Det är först när vi förstår deras roll som vi kan förstå det politiska klimatet, skriver David Eberhard.
.jpg){kind=link}
Det politiska klimatet i Sverige blir alltmer fascinerande. Det mesta tycks vara något annat än det förefaller vara vid första anblicken, och det är en fröjd att ta del av alla intrigerna. Stefan Löfven, Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson tycks utgöra huvudpersonerna i såpan, men vem vet vad som döljer sig bakom dem? Vad handlar det hela om egentligen, och vem viker sig först?
Som varje god dokusåpa måste handlingen förstå inkludera uppgörelser bakom andras ryggar. Alliansen bjuder på en ordentlig dos fulspel, både mot fiender och skenbara vänner. Utåt låter de påskina att de är helt enade, men man måste vara tämligen naiv för att låta sig övertygad. Till och med innan Annie Lööf och Jan Björklund svek Ulf Kristersson i regeringsbildningsfrågan var det svårt att se de fyra alliansledarna som en enhet. Den ene blickar framåt, bakåt och framåt medan den andre är den vuxne i sandlådan. Det kunde inte ha skrivits bättre av författaren till Game of Thrones.
På andra håll har det uppstått märkliga koalitioner, precis som sig bör i dokusåpor. I Stockholm, där det lilla Miljöpartiet fortfarande är så stort att partiet klarade sig kvar i riksdagen tack vare rösterna från Södermalm med omnejd, överraskade Miljöpartiet sina väljare genom att byta sida och ta makten tillsammans med alliansen. Halva Söder sätter kimchin och IPA-ölen i halsen, och den inslagna vägen kan förefalla en säker död för ett parti som är grönt på utsidan men rött i själen. Om nu inte Miljöpartiet lyckas manövrera ut alliansen helt, förstås.
I Malmö vaknar samtidigt den nya socialdemokratin. Det tycktes ett tag som att hegemonin var över och Moderaterna skulle ta makten, men det var lite för enkelt skrivet för att passa dagens politiska manus. Moderaterna behövde nämligen stöd från sina allianskollegor – ett stöd de inte fick. Centerpartiet, som gärna kallar sig landets mest liberala parti, valde i Malmö Socialdemokraterna.
Annie Lööf, som lovat att äta upp sin högra sko hellre än att medverka till en socialistisk regering, föreföll inte särskilt överraskad. I stället sade hon själv nej till Ulf Kristerssons försök att bilda en alliansregering. Än så länge har ingen tillrett skon, men jag hoppas den smakar.
Det är först när vi inser hur de indignerade idealisterna styr handlingen som dokusåpan blir fulländad.
Visst är det ett spännande skådespel för folket. Men det bästa är nog ändå regissörernas och manusförfattarnas diskreta styrning av det. Man anar dem knappt i bakgrunden, där de elegant spelar på politikernas känslor och deras vilja att signalera att de är goda människor. Det är först när vi lägger märke till dem som vi kan se hela bilden. Det är först när vi inser hur de indignerade idealisterna styr handlingen – sätter skräck i Lööf och Björklund, brunsmetar Kristersson och Busch Thor, och accepterar varje gemensamt riksdagsbeslut mellan Löfven och Åkesson men manar fram bilder av Nazityskland om någon annan kommunicerar med SD – som dokusåpan blir fulländad. Genom dessa känslomässigt utvecklade recensenter av det politiska klimatet infinner sig den riktiga Hitchcockstämningen i dokusåpan.
Utan dem skulle dokusåpan riskera att förfalla i pragmatism, men tack vare dessa sinnrika emotionalister existerar inte ens ordet i den politiska debatten, annat än i betydelsen ”kompromissa bort sin egen politik”. Det var de som målade upp grumliga vatten när Mauricio Rojas och Lars Leijonborg försökte sansa diskussionen för femton år sedan. I dag har de antagit rollen av Frodo Bagger och Sam Gamgi i slaget mot Sauron, eller tror de är The Clash i en värld där alla andra är Margaret Thatcher på steroider.
Därigenom har dagens liberaler och centerpartister förvandlats från delar av en framgångsrik allians till vänsterliberala socialister. Det är de som har gjort samhällsklimatet till vad det är i dag, när alla deras kritiker stämplas som vulgohöger eller fiskmåshöger.
Tack till alla dessa som gjort dagens dokusåpa möjlig. Jag hoppas de är nöjda. Det är åtminstone jag. Jag får bevittna den bästa dokusåpan sedan Robinson.