Svensk skola behöver en litteraturkanon

Idén att ett gemensamt skolsystem inte bara ska verka emanciperande för den enskilde eleven, utan även stärka demokratin, är fin och eftersträvansvärd. Det må låta som en tom floskel, men med rätt åtgärder kan man de facto skapa ett skolsystem som har en stärkande effekt för demokratin i samhället. För att åstadkomma det i praktiken kommer det dock krävas att våra skolpolitiker ifrågasätter tidigare vägval och etablerade sanningar – oavsett hur obekvämt det än må vara.

När Ebba Busch Thor gick ut och sade att Kristdemokraterna vill införa en litteraturkanon för den svenska skolan blev reaktionerna hårda. Det blev inte bättre av att hon under en intervju med SVT Aktuellt bommade på tre av tre frågor om vilka författare som hade skrivit några av Sveriges mest kända klassiker. Reaktionerna lät inte vänta på sig:

”Genant, partiledaren Ebba Busch Thor klarade inte att pricka Selma Lagerlöf, Strindberg eller Klas Östergren. KD vill ha en litteraturkanon” skrev journalisten och sportkommentatorn Robert Perlskog på Twitter. Han var bara en av många som hånade partiledaren för hennes kunskapsluckor.

Idén om att införa en litteraturkanon provocerar uppenbarligen något oerhört. I själva verket kan det dock vara ett sätt att åtgärda den skada som den utbredda och destruktiva idén om att allt ska utgå från individen i skolsystemet har inneburit för en generation av elever.

Skolans förfall ska inte skyllas på individen

Ebba Busch Thor är ett barn av sin tid. Oavsett hur smart, lättlärd och kvicktänkt man än är så kan ens gener aldrig kompensera för att man inte växer upp i en miljö i vilken man får stifta bekantskap med en viss litteratur. Att inte känna till svenska klassiker är i dag snarare regel än undantag hos oss i den yngre generationen. Vi har gått igenom det svenska skolväsendet när det var som allra sämst. Vi kastades in i progressiva pedagogiska experiment, med allt ifrån åldersblandade klasser till självstudier. Vilka böcker vi skulle läsa, ja det skulle vi få välja själva.

De pedagogiska experimenten har vuxit fram som ett resultat av en långvarig kamp mot den traditionella lärarrollen. Ända sedan efterkrigstiden har den pedagogiska intelligentian velat montera ner den föreläsande lärarens auktoritet i klassrummet. I ett betänkande från 1946-års skolkommission (en kommission som bland annat Alva Myrdal ingick i) skrev man svart på vitt att skolans traditionella undervisning var ett ”starkt medeltida inslag” i vilket lärarna fokuserade på ”likformighet och kontroll uppifrån”.

Granskar man viktiga styrdokument för skolan under andra halvan av 1900-talet är det tydligt att den röda tråden tycks ha varit att ta kål på den ämnesförmedlande, traditionella läraren för att ersätta henne med en slags social coach.

Lärarkåren har visserligen gjort motstånd, men nya generationer av lärare som har fått med sig de progressiva idealen från sina lärarutbildningar i kombination med progressiva läroplaner har till slut fått genomslag. Resultatet ser vi i dag; elevernas kunskapsresultat har fallit kraftigt i flera internationella mätningar och klyftorna ökar i samhället.

Med tanke på skolans förfall och den nedmonterade lärarrollen är det inte rationellt att gapa och förvånas över hur ungdomar och unga vuxna går omkring med påtagliga kunskapsluckor. Det må vara lockande, men rimligtvis borde blickarna riktas mot den institution i samhället som vi faktiskt har skapat just för att råda bot på dessa symtom: skolan. Vad är det egentligen som gör att den inte rustar alla elever med den kunskap som det krävs för att verka, kommunicera och delta i samhällsdebatten?

Det finns en naiv övertro på individen i skolsystemet

Att det finns många brister i det svenska skolsystemet är vid det har laget ett etablerat faktum. Bristerna har uppkommit på många olika sätt, men det finns en gemensam nämnare. En central orsak till skolans förfall är en naiv övertro på individen i skolsystemet. Allt ska individualiseras in absurdum. Passar inte pedagogiken Kalle? Då ska läraren ändra den efter just honom. Ska eleverna läsa i svenskan? Ja, då ska de själva få välja bok.

Sverige är ett av världens mest individualiserade länder. Det har sina fördelar, men i skolans värld krockar det ofta med ett behov av att sätta kollektivet i första rummet. Jag menar att skolan, och särskilt innehållet i skolan som förmedlas via läroplanerna, borde vara allt annat än individualiserat. Det borde finnas ett tydligt fastställt ämnesinnehåll som specificerar vad samtliga elever ska kunna. Det vill säga precis vad Kristdemokraterna föreslår: En kulturell kanon för skolan.

I kursplanen för svenskämnet specificeras inte vilka titlar eleverna ska läsa. De som opponerar sig mot en kanon hävdar ofta att det borde vara upp till varje lärare att besluta med hjälp av sin professionella kompetens vad eleverna ska förväntas läsa. Men kan alla svensklärare verkligen väntas vara professionella? Trots att svenska är ett av de skolämnen med högst andel behöriga lärare är fortfarande ett stort antal svensklärare i grundskolan obehöriga. I högstadiet handlar det om mer än var fjärde lärare.

Därtill ska läggas att lärarnas kompetens generellt har minskat kraftigt sedan 1990-talet, och att det finns ett mycket stort antal lärarutbildningar i Sverige vars innehåll sannolikt skiftar både vad gäller kvalitet och ämnesstoff. På det har vi en pedagogisk segregation: Lärare med högre kunskap jobbar på skolor med elever med högre kunskaper. Det avspeglar sig sannolikt även i undervisningen. Det är med andra ord större sannolikhet att mer priviligierade elever får läsa Strindberg än att eleverna i förortsskolorna får det. Det är ett effektivt sätt att upprätthålla kunskapsklyftan i samhället, vilket naturligtvis har en hämmande effekt för såväl integrationen som demokratin.

Litteraturkanon fungerar i Danmark

I andra länder verkar det inte vara kontroversiellt med en litteraturkanon. I Danmark infördes det rätt nyligen en litteraturkanon specifikt för skolväsendet. Sedan tidigare fanns det en nationell kanon som består av 108 danska konstverk uppdelade i åtta kategorier, varav litteratur är en. Kategorierna omfattar även exempelvis bildkonst och arkitektur.

Införandet av litteraturkanonen för den danska skolan var visserligen till en början kontroversiellt även där. Många lärare upplevde det som provokativt att politiker sade åt dem vad eleverna skulle läsa. På senare tid har kritiken tystnat. Danmarks kanon omfattar dock inte specifika böcker, utan bara centrala författarskap, så det finns fortfarande en autonomi för lärare att välja vilka böcker deras elever ska läsa. Listan innehåller författare som Henrik Ibsen, HC Andersen och Karen Blixen.

Enligt Lis Madsen, som är utbildningschef vid en av Danmarks största lärarutbildningar, har samtidigt inte litteraturkanonen haft en så stor påverkan. Hon menar att de utvalda författarna redan fanns på de litteraturlistor som skolor använde sig av. Hur många skolor i Sverige har fastställda litteraturlistor i dag?

Intressant nog har en annan kulturdebatt blossat upp i Danmark gällande deras kanon. Det handlar om bristen på kvinnliga författare. När jag läser om debatten i danska tidningars kulturbilagor blir jag faktiskt avundsjuk. Tänk att få ha en kulturdebatt om vilka författare eleverna ska läsa, inte om huruvida vi över huvud taget ska fastställa vilka klassiska verk eleverna ska läsa. Befriande!

Det subtila klassföraktet hos progressiva pedagoger

Det kommer nog att dröja en lång tid innan vi kan se en litteraturkanon på plats i den svenska skolan. Argumenten emot är många, men ofta bristfälliga. Ett av de allra sämsta levererade Eva Lis Sirén, som tidigare var ordförande för Lärarförbundet. Efter att Folkpartiet lanserade idén om en litteraturkanon för skolan 2006 sade hon i en intervju i Svenska Dagbladet att införandet av en litteraturkanon skulle ”innebära ett steg tillbaka till hur skolan såg ut på 1950- och 1960-talen”. Hon sade även att idén om en kanon ”stupar på sin egen orimlighet” då det ”förutsätter en homogen grupp elever”.

Liknande syn på att vissa elever helt enkelt inte klarar av att läsa klassisk litteratur återfanns även hos Skolverket, där den dåvarande chefen för Skolverkets enhet för styrdokument Jan Sydhoff menade att ”Det krävs olika utgångspunkt om man undervisar i en skola i Tensta, Danderyd eller Pajala. Man måste välja litteratur som passar just de eleverna och deras bakgrund”.

Ska alltså elever i Tensta aldrig få stifta bekantskap med Selma Lagerlöf, för att det inte ”passar deras bakgrund”? Måste elever i förorten läsa speciella böcker? Det som Lärarförbundet och Skolverket ger uttryck för är inget annat än klassförakt förklätt i en akademisk språkdräkt. De låga förväntningarnas tyranni.

Om elevernas bakgrund ska få styra vilken litteratur de får möta cementeras deras bakgrund och kulturella kapital. Ivern att bedriva individualiserad undervisning leder till en oreflekterad social reproduktion. Det finns ingen anledning till att inte alla elever i skolan får läsa svenska klassiker. Dessvärre fick dock kritiken mot kanonutspelet gehör; bara några år senare backade Folkpartiet från sitt förslag om en litterär kanon för skolan. I stället sade de helt plötsligt att en kanon skulle nedvärdera lärarnas kompetens.

Det är därför glädjande att Kristdemokraterna är modiga nog att återuppväcka kampen för en litteraturkanon för skolan. Samtidigt finns en risk att historien upprepar sig. Motståndet från Lärarförbundet finns fortfarande kvar. I artikeln ”Lägg er inte i vilka böcker vi läser, KD” skriver förbundets nuvarande ordförande Johanna Jaara Åstrand att förslaget är en ”symbolfråga” och att det måste vara upp till den enskilde läraren att bestämma vilka böcker eleverna ska läsa.

Om man beaktar den svenska läroplanen och minns att det finns otroligt många outbildade lärare som verkar i det svenska skolsystemet – är det då rimligt att vänta sig att undervisningen är likvärdig i termer av ämnesstoff eller val av litteratur? Antagligen inte.

En gemensam läroplan för alla barn

Principerna bakom en litteraturkanon kan appliceras på alla skolämnen. Utan en tydlig läroplan som dikterar vad eleverna förväntas lära sig, så kommer utfallet alltid att skilja sig stort – inte bara mellan skolor, utan rent av mellan klassrum. Allt avgörs av varje enskild lärare. I praktiken existerar inte en gemensam läroplan för alla barn, i alla fall inte om man med läroplan avser det stoff som eleverna lär sig i skolan. Att då tala om likvärdighet i skolan är bara absurt.

Visst ska lärarnas autonomi i klassrummet värnas. Men det bör handla om metodiken, alltså hur lärarna väljer att undervisa – inte vad de lär ut. Om man lämnar det fritt för lärare att välja vad eleverna ska läsa – eller i vissa fall om de över huvud taget ska behöva läsa klassiker – så går idén om ett gemensamt skolsystem som rustar alla elever, oavsett vilken bakgrund de har, för att verka som aktiva medborgare i vår demokrati förlorad.

Förr innehöll läroplanen något så enkelt som ett antal titlar som alla elever förväntades läsa i olika årskurser. En sådan reform skulle betyda att vårt gemensamma kulturarv blev just gemensamt via skolan som institution. Jag ser fram emot en debatt om vilka som ska få i uppdrag att ta fram en sådan lista. Mitt förslag är svensklärarföreningen i samarbete med Svenska Akademien.