Sverige 2050: Den humanitära stormaktens nedgång och fall

Att sia om framtiden för Sverige är numera en ganska svår uppgift. Varje person som försöker måste vid någon tidpunkt bestämma sig för att antingen respektera de gemensamma lögnerna och försköningarna som dominerar den svenska kulturen, eller ignorera dem för prognosens skull. Tar man dessa lögner på allvar är prognoserna värdelösa, men de är åtminstone socialt acceptabla. Respekterar man inte de lögner vi berättar för varandra för att hålla god stämning spelar det egentligen inte särskilt stor roll om prognosen är sanningsenlig, därför att ingen kommer vilja höra den.

Lösningen är ofta att hitta någon sorts balans mellan dessa två poler. Man ska gärna ifrågasätta lite grann, men inte på ett sätt som gör folk för illa till mods. Det finns en gammal definition på nationalism som lyder att en nation, det är vad vi kallar en grupp människor som ljuger om sig själva och om andra tillsammans. Sverige är alltjämt en nation i dag, trots dem som vill försöka övertyga oss om motsatsen.

I Sverige gillar vi att låtsas att debatten står mellan dem som gillar invandrare och dem som inte gillar invandrare.

Vi tar avstamp i en av Sveriges senaste snackisar, reklamfilmen från Staffanstorps kommun. Filmen beskrevs som ”rasistisk”, som en ”hundvissla”. När det blev dags att förklara varför den var det, blev dock argumenten otydliga och ofta rent underförstådda. Varför ens fråga en sådan sak; alla ”vet” ju vad filmen ”egentligen” handlar om?

Svaret står att finna, åtminstone till största delen, i etnicitet. Filmen inleds med en konfrontation mellan ett svenskt ungdomsgäng och en mamma och hennes barn, varefter familjen bestämmer sig för att flytta från storstaden till lilla Staffanstorp. Och det är det etniskt svenska ungdomsgänget som ger upphov till de vaga antydningarna och underförstådda argumenten. Valet av svenska skådespelare är svårt att hantera.

Staffanstorpfilmen är gjord av människor som förstår hur den svenska kulturen fungerar, och som därmed också förstår exakt hur man sätter fingret på det hyckleri som väluppfostrade människor måste ägna sig åt för att inte förstöra stämningen. Det ”alla” förstår är ju att verklighetens ungdomsgäng till stor del består av främlingar.

Ordet främling är här helt centralt. I Sverige gillar vi att låtsas att debatten står mellan dem som gillar invandrare och dem som inte gillar invandrare. Vi föreställer oss att någonstans där ute finns det onda bovar som verkligen bara hatar andra människor på grund av hudfärg eller DNA eller skallform, medan vi själva förstår att allt detta bara är ovetenskapligt nonsens. Det som gör Staffanstorpsfilmen så problematisk är inte nödvändigtvis att den avslöjar något stort hyckleri hos medelklassen (som själv flyttar från Malmö för att undvika de problem som filmen tar upp), utan att den riskerar att avslöja något ännu värre: de mytomspunna rasisterna, de som hotar jaga ut folk bara på grund av irrationella bevekelsegrunder som melanin och arvsmassa, dessa rasister existerar överhuvudtaget inte som en seriös kraft annat än i fantasin.

Man kan tycka en hel del olika saker om reklamfilmen från Staffanstorp. Men dess budskap är inte varken otydligt, subtilt eller svårt att förstå, vilket gör de kroniska missförstånden ideologiskt intressanta. Kommunen säger inte ”Knarklangare och ungdomskriminella äro välkomna till vår kommun, så länge de är arier”. Poängen med filmen är inte att säkerställa en ”renrasig” kommun, om man med det menar att det inte spelar någon roll vad man sysslar med, så länge man har rätt etnicitet. Tvärtom: knarklangare och ungdomsgäng är inte välkomna, och det är det som är själva lockelsen och poängen.

Svenskar inbillar sig inte bara när de upplever att folk de möter i sin vardag verkligen är främlingar.

Det svenskar förstår i dag, men fortfarande inte vet hur de ska tala om, är att svenskar inte bara inbillar sig när de upplever att folk de möter i sin vardag verkligen är främlingar. Detta har inget med invandring att göra. Vissa invandrare, såsom Hanif Bali eller Mustafa Panshiri, har slutat att vara främlingar trots att de själva kom till landet som barn. Å andra sidan finns personer som är tredje generationens invandrare, ”invandrare” som faktiskt inte invandrat, och vars föräldrar inte invandrat, men som ändå är ”mer” invandrare än bostadsrättsiraniern som anlände till Sverige för fyra år sedan. Detta verkar vid första anblicken vara en paradox – vad är egentligen definitionen av ”riktiga” invandrare, om det inte är att de faktiskt har invandrat? Varför går invandring för vissa i arv i generationer, medan det för andra försvinner efter ett par år?

Detta är egentligen ingen paradox. Vi låtsas bara att det finns ett stort och växande hat mot invandrare just för att de är invandrare, för att vi inte kan prata om det faktiska hat som just nu växer så det knakar. I den offentliga debatten ljuger opinionsbildare, politiker och aktivister ständigt om att Sverige är hemvist åt ett enormt irrationellt hat mot invandrare, för att slippa hantera faktum att det är hemvist åt ett växande hat mot dem som beter sig som främlingar. Problemet är dessutom att det är en tämligen öppen fråga om en del av detta hat ens är särskilt irrationellt, givet rubrikerna om ungdomsrån, förnedringsbrott, och dylikt.

Många av dessa i det tysta hatade främlingar är inte invandrare, i någon teknisk bemärkelse. Deras föräldrar behöver inte ens vara det. Men de ser sig inte som en del av landet; för dem är ”Sverige” namnet på en främmande grupp, eller namnet på en gemensam fiende. Vi ljuger om att det stora problemet är en massa rasistiska lantisar, när de som numera lär sig att hata främlingen är den bemedlade medelklassen, vars barn just nu rånas och förnedras. Det är medelklassen och dess barn som trakasseras på väg hem från skolan, som hånas och utnyttjas bara för skojs skull. Det hat denna medelklass känner är inte irrationellt; det grundar sig inte i skallmätningar eller rasbiologi, det är inte en fördom eller en fantasi som kan botas med ”fakta”. Och det är just därför vi måste låtsas om att Christian Sonesson, kommunstyrelsens ordförande i Staffanstorp, egentligen är ute efter att få oss att hata folk för deras hudfärg, snarare än för vad de gör.

Ungdomarna i Husby eller Seved eller Gottsunda kan inte ”ta över” landet.

Det är en nästan historisk unik situation Sverige befinner sig i. Vi har en medelklass som låtsas att den slåss mot onda rasister som uppmanar till rasbiologi och DNA-kontroller, i ett läge där en ungdom nyligen fick ena örat avskuret i samband med ett rån där ungefär tio gärningsmän deltog. Dessa saker händer i länder som är på väg mot etniska konflikter, i vissa fall rena inbördeskrig, men i Sverige låtsas vi som att vi inte förstår vad något av detta betyder.

Det riktigt unika är att vi nu ser detta begynnande ressentimentsdrivna, etniska våld komma i en situation där de grupper som står för våldet inte är några ståtliga mongolryttare eller slagkraftiga vandalkrigare, utan de är – ironiskt nog – till stor del beroende av förment frivillig generositet (det vill säga olika former av bidrag och transfereringar) från den majoritetsbefolkning man idkar detta våld emot.

Det här är en ohållbar situation landet befinner sig i. Den är ohållbar av två skäl. Dels på grund av att man inte kan ha gäng som skär av öronen på tonåringar särskilt länge utan att det leder till seriöst etniskt våld åt andra hållet – det krävs inte så många avskurna öron innan folk blir avtrubbade nog att inte längre bry sig om vad som händer med gärningsmännen. Dels på grund av att de grupper som gör detta – till skillnad från den gamla tidens mongoler – är gravt dysfunktionella. För att låna från titeln på en gammal uppsats, så är deras problem inte att de ”krigar mot svenskarna”, utan att de inte kan överleva utan de svenskar de tror att de ”krigar” mot.

Ungdomarna i Husby eller Seved eller Gottsunda kan inte ”ta över” landet. De kan inte driva Ringhals och Forsmark. De kan inte styra och administrera en modern, högproduktiv ekonomi, de kan inte sköta importen av insatsvaror, de kan inte se till att vägverket sköter sina upphandlingar på rätt sätt. Deras våld har inget stort syfte, inget mål som går att uppnå. Det är självutplånande.

I Sverige i dag måste vi alla låtsas att vi inte har den minsta aning om hur det här kommer sluta, trots att vi egentligen har det. Vi måste berätta lögner för oss själva som ingen vuxen egentligen kan tro på. Vi måste göra det, för att den svenska kulturen, precis som den japanska, saknar förmågan att tolerera dålig stämning. Sanningen skapar särdeles dålig stämning i dag, och därför är det bara galningar som ens kommer på tanken att dryfta den.

I Sverige pratar våra politiker och experter ständigt om hur vi måste bli bättre på ”sociala insatser” som om detta vore något nytt, trots att ”bli bättre på sociala insatser” har varit vår strategi från dag ett, det som alla politiker och debattörer rekommenderat i årtionden vid det här laget. Vi låtsas som om skolorna i våra utsatta områden måste ”få mer resurser”, trots att dessa skolor redan får mycket mer resurser än andra. Albert Einstein sade att galenskap är att göra samma sak gång på gång på gång och förvänta sig ett annorlunda resultat nästa gång, men svenskarna är inte galna: de vet mycket väl att nästa projekt, nästa budgetanslag, nästa ansats att bli bättre på sociala insatser kommer att sluta som alla de tidigare försöken. De vet att åtgärderna de förespråkar inte fungerar, aldrig har fungerat, och inte kommer att fungera. Men de vet också att alternativet inte går att tala om, och det man inte kan tala om, det måste man hålla tyst om. Så fungerar kulturen.

Om bomberna fortsätter att smälla kommer det till slut inte att finnas någon humanistisk välvilja kvar i landet.

Min prognos om Sveriges framtid är således tämligen enkel. Vi står inför ett enormt nationellt trauma som kommer att dominera den svenska kulturen i årtionden framöver. Det riktigt traumatiska – och detta säger en hel del om hur vår kultur fungerar – kommer dock inte att vara att hantera det kommande våldet från svenskarnas sida, det våld åt andra hållet som absolut ingen kunde förutse och som framstod som en chockerande blixt från klar himmel, men som man samtidigt hade pratat mellan skål och väg om i åratal i förväg. Från att röna stora rubriker de första månaderna kommer detta nya våld sakta men säkert glida bort från förstasidorna, för att därefter bli något tråkigt, något vardagligt, något man inte pratar om. Om bomberna fortsätter att smälla och ungdomsgängen fortsätter att skära av öronen på tonåringar i något år till kommer det till slut inte att finnas någon humanistisk välvilja kvar i landet överhuvudtaget, och ingen kommer att bry sig.

Det som i stället kommer vara Sveriges stora nationella trauma år 2050 kommer vara något mer futtigt än så: insikten om att vi när det kommer till kritan bara var ett vanligt land. Vanliga länder hamnar i inbördes konflikter. Vanliga länder har dumma politiker som gör dumma misstag som i sin tur leder till en massa misär och lidande. Grekerna gör sådant. Portugiserna gör sådant. Men de är ju inte lika skötsamma och rationella som vi svenskar.

På det sättet har vi tänkt mycket länge i det här landet, och så sent som för bara ett par år sedan hånade vi öppet andra länder för att de inte tog vara på den enorma möjlighet och ekonomiska dunderkur som låg i vårt stora flyktingmottagande. De var helt enkelt för dumma för att förstå att vi svenskar gick före ännu en gång, före in i framtiden, före i utvecklingen.

Hegel sade en gång att de stora historiska skeendena upprepar sig två gånger, och Marx lade syrligt till ”första gången som tragedi, andra som fars”. När Sverige förlorade sitt lilla imperium runt Östersjön – och till slut även den östra rikshalvan, Finland – var detta verkligen en nationell tragedi, en tragedi som satte djupa psykologiska spår. Sverige blev aldrig en militär stormakt igen, och i modern tid fick vi i stället för oss att bli en annan sorts stormakt, en humanitär stormakt.

Sveriges humanistiska framfart kommer även den att innebära en hel del lidande för alla involverade.

Detta nya svenska imperium, byggt på vår unika humanism, vår världsberömda välfärd och på medelklassens (påstått) oändliga välgörenhetsvilja, är redan i dag dödsdömt. För många av dem som i dag bor i Gottsunda eller Husby kommer det Sverige som följer därpå – det fattiga, elaka Sverige – att vara något man i många fall väljer att lämna självmant, när bidragen börjar sina och repressionen tar till.

Det som gör det hela så tragiskt är att dessa människor i många fall inte kommer att inse det som egentligen var tydligt från början: ingen var någonsin intresserad av dem, inte egentligen. De var bara statister; temporära välgörenhetsoffer i en berättelse som svenskarna berättade om sig själva. Det goda Sverige. Det beundransvärda Sverige. Det snälla Sverige.

Sveriges militära framfart genom Europa orsakade på sin tid enorma mängder lidande och måste nog ha framstått som en sann tragedi för dem som såg den på nära håll. Sveriges humanistiska framfart kommer även den att innebära en hel del lidande för alla involverade, i takt med att lögnerna rasar samman och folk tröttnar på att vända andra kinden till. Första gången som tragedi, andra gången som fars, med andra ord.