Sverige 2050: Ett terrorattentat senare

När jag var fem, sex år gammal gick vi ibland då det var fint väder upp till vattentornet i Fårdala. Pappa hade sin tunga fågelkikare i en läderrem kring halsen och väl där uppe spanade vi åt alla håll. Skog och åter skog i alla väderstreck utom då man riktade blicken mot Stockholm knappt två mil bort. Där syntes kyrktornen och stadshusets gyllene tre kronor. Alltsammans liksom blekt och uttunnat bakom hav av trädtoppar. 

Vi såg förstås delar av Bollmora också, höghusen stack upp, hade blandskog upp till sina lår där de liksom vadade i grönskan. Radhuslängor, gärden och enorma tomma ytor. Det var glest på den tiden, mycket glest. Stockholmssilhuetten i fjärran däremot tedde sig rik och tät, guld och koppar. Med sten och ädelmetall skall stad byggas. 

Jag kom att tänka på det i går när jag stod med mitt barnbarn D i just stadshusets torn och tittade åt andra hållet. Tillbaka på förorten så att säga.  

För nu, nästan åttio år senare, syns Bollmora, som jag fortfarande kallar det, även om det var över femtio år sedan centrum bytte namn till Tyresö Centrum. Ett gäng skyskrapor som sticker upp mot den klarblå himlen. Jag räknade, tolv stycken där borta i det som när jag var barn var obygden. De famösa ”grindtornen” syntes också. Om de nu är famösa, men de var i vilket fall som helst omdiskuterade då de byggdes. 

Och jag började förklara för detta mitt enda svensktalande barnbarn, D, som mest liknar en latin lover som det kallades då jag var ung. Dany Brillant om någon minns honom. Antagligen inte, men han finns fortfarande på det som då kallades Youtube, en sorts Salsa-Elvis med trånande blick och långa skjortsnibbar.

Ja, om man nu får ha favoriter bland barnbarn så är D en. 

D ser sig omkring och undrar om inspirationskällan har varit Albert Speer.

Nästa dag åkte vi dit. (Min) Dany hyrde någon sorts fordon och motorvägen var sig lik. När jag var fem år och bussarna osade bensin och bara den gamla vägen fanns så åkte man förbi det som då kallades ett zigenarläger; husvagnar och tvätt på linor mellan träden. Barn som lekte. Sedan syddes de in i miljonprogrammet tillsammans med alla andra och motorvägen byggdes. 

D förvånades över att vägen fortfarande till stora delar gick genom skogen. Nackareservatet, förklarade jag. af Peterséns kan man lita på – adeln är och förblir en bevarande kraft. Aldrig att en gammal familj ger upp en bit mark, tvärtom. Så även i Sverige. 

Vi tittade på kartan medan vi susade fram och det är faktiskt konstigt. Reservatet är intakt, sticker sitt gröna finger ända fram till Hammarby kanal, kittlar Södermalm i sidan. I övrigt anade man förstås en massa nya bostadsområden bakom bullerskärmar och plank, men inga skyskrapor förrän vi kom fram till Tyresö. 

Alltså, jag hade ju läst om dem, sett dem på nätet på bild. Läst om arkitekten och kommunens idéer. Grindtornen. De står på varsin sida om motorvägsavfarten, en port till Bollmora, ser ut att vara i hyfsat bra skick trots att de har tio år på nacken. 

Först ser man det gula, det är liksom lite tjockare på nedre delen av mitten på något konstigt sätt, och sedan dyker det något mindre rosa, eller man får väl säga som det är, grisskära, upp. Mellan dem en sorts brygga i (deras) höfthöjd, och på det grisskära husets tak, två rejäla antenner, som öron. Och förmodligen är det för att den ena antennen är lite vikt som husen i folkmun omedelbart kom att kallas Puh och Nasse. Tittar man närmare på dem så är de fulla av små kolonner och halvmånefönster, klassiska detaljer i ljus sten. 

Ändå, eller just därför, ser de ju milt uttryckt helt knäppa ut. 

Sedan fortsätter vi längs vägen mot centrum, men nu ser det ut som om man åker genom Vasastan. Putsade fasader i liv med trottoaren, busshållplatser framför det. Tät stenstad fram till centrum där väl framför allt polishuset vid det nya torget är värt att notera. Återigen en klassicerande koloss klädd i mörk sten med jonisk kolossalordning och portar av mässing. 

I stort sett allt finns registrerat, filmat, inspelat – om det skulle behövas. 

Bollmora, Bollmora, vad blev det av oss? nynnar jag på Hoola Bandoolas Huddinge-låt medan D parkerar. Eller det är väl bilen själv som parkerar, jag fattar fortfarande inte de här grejerna. Vi går runt i det här nya centrum med nya platser och korta små esplanader, nyanlagda torg och skeva perspektiv.

D ser sig omkring och undrar om inspirationskällan har varit Albert Speer. Nja, svarar jag. Han höjer sina mörka ögonbryn: Det är väl ändå en demokrati fortfarande? 

En sorts, säger jag. Jag tror man kallar den reglerad demokrati.

Och vad är det då?

Ja, det vet ju du som jobbar med sånt. I stort sett allt finns registrerat, filmat, inspelat – om det skulle behövas. 

Och jag ser hur D:s blick sveper över torget, och där sitter de på väggar och i entréer, kamerorna som blivit många. 

Nåja, min grej är ju den del som går via smartphones, säger han. Men för all del, jag såg kameran i bilen. 

Ja. Överallt. Om det skulle behövas.

Vi slår oss ned på en uteservering och jag berättar. 

”Klassisk” arkitektur blev det först när nationalisterna hade fått brett genomslag i hela landet, alltså från mitten av 2030-talet ungefär.

Den här förorten är, i stort sett, jämnårig med mig. 

Efter världskrigen var bostadsbristen akut och Stockholm hade en bostadskö som var omöjlig att bygga bort. Tyckte man. Så dåvarande kommunpolitiker ihop med rikspolitiken kucklade ihop det som sedan kom att kallas Lex Bollmora, en lag som klubbades 1959 och som gjorde att de stora städerna kunde placera sina bostadssökande i de förorter som med ny teknik byggdes i rasande fart, i Stockholms fall långt utanför den gamla stadskärnan. 

Här hamnade till exempel snart mina föräldrar som var från Stockholm, men också alla de människor som flyttade in från resten av landet. Finsk arbetskraft och så småningom latinamerikanska flyktingar. Centrum bestod av ett vitt höghus med båtarkitektur på taket och låga träbyggnader kring det. 

Utbyggnaden fortsatte. De politiska majoriteterna följde rikspolitikens. När sossarna hade makten byggdes fler höghus och den kommunala musikskolan var gratis. När borgarna kom till makten blev det mer småhus och familjerna fick betala för blockflöjtslektionerna. 

I början av 90-talet var den inglasning av centrumet som planerades under fastighetsbubblan i slutet av 80-talet färdig. 

Innan Puh och Nasse dök upp, och det var ju mycket senare, hann de andra skyskraporna byggas. Det började på 2010-talet med ytterligare en utbyggnad av centrum. Sedan kom de liksom oregelbundet duggande under ett par decennier. ”Klassisk” arkitektur blev det först när nationalisterna hade fått brett genomslag i hela landet, alltså från mitten av 2030-talet ungefär. Det gällde inte bara i Tyresö. Under tio år bröt det klassiska fram, och det inte bara i Sverige. Det blev ett mode igen, ungefär som hundra år tidigare.

Vi kunde följa alltihop via SVT-sändningar som kallades BREAKING, men som, i timmar, mest handlade om kaffedrickande och finska pinnar.

Politiskt började förändringarna mot det nationalistiska genombrottet redan efter valet 2018. Sverigedemokraterna fortsatte att flytta fram sina positioner i nya konstellationer lokalt. Rikspolitikerna däremot tyckte uppenbarligen att valresultatet var väldigt besvärligt och det blev ett förskräckligt gnäll och pustande om hur svårt allt var. Vi kunde följa alltihop via SVT-sändningar som kallades BREAKING, men som, i timmar, mest handlade om kaffedrickande och finska pinnar. Till slut fanns ändå en sorts märklig regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet vars underlag (som de kallade det) bestod av mittenpartierna och Vänsterpartiet. De kom överens om ett antal reformer de skulle genomföra som vartefter tiden gick tedde sig mer och mer underliga, då sprängningar och skjutningar bara ökade.

Så i valet 2022 röstade folk i ännu högre grad på Sverigedemokraterna som blev lika stora som sossarna. Socialdemokraterna lyckades dock efter ännu mer fryntligt pustande, kanelbullar och BREAKING hålla sig kvar vid makten som minoritetsregering. 

Nu trodde väl många att Socialdemokraterna skulle ta tjuren vid hornen och faktiskt se till att med hoppande majoriteter få fram fler poliser, sjuksköterskor och allt vad det nu var som fattades. Men lågkonjunkturen och omvärlden gjorde sitt för att förhala det.

I kommunerna däremot blev Sverigedemokraterna ofta största parti redan nu. I Tyresö skulle det visserligen dröja ytterligare, men när det väl kom, blev partiets genomslag massivt. Det fick nästan hälften av rösterna i mitten av 2030-talet och kunde ta makten tillsammans med Moderaterna, som de ju hade gjort i många kommuner vid det här laget.

Man kan tänka sig att den så kallade ”terroristjakten” gjorde sitt till. 

Där smällde alltså en bomb denna klara och fina eftermiddag någonstans mellan höst och vinter.

Egentligen hade själva attentatet inte direkt med Tyresö att göra, även om det så klart ändrade något i grunden i hela landet, som attentat av den här kalibern gör. 104 personer döda, flera hundra skadade. 

Före attentatet tror jag inte att svenskarna kollade nödutgångar eller funderade över risken att bli skjutna i olika sammanhang. Efteråt antar jag att de också gjorde det.

Det var infernaliskt på sitt vis, som alla attentat förstås är. Tidpunkten var lördagen före första advent – det är väl svårt att få ihop tillräckligt med folk på ett och samma ställe i Sverige vid andra tillfällen. Platsen var en jättegalleria i Solna, en av de få som överlevt den så kallade galleriadöden. 

Där smällde alltså en bomb denna klara och fina eftermiddag någonstans mellan höst och vinter. Panik utbröt förstås. De som kunde sprang mot utgångarna – och här kommer det infernaliska. På lagom avstånd stod grupper av terrorister med automatvapen och sköt mot dem som sprang ut. Nu varade inte den situationen så länge åtminstone. De första poliserna kom efter bara några minuter och sköt som man ska mot huvudet på terroristerna, dödade på så sätt inom loppet av en kvart tror jag fyra, fem stycken. Men en grupp hann fly. En liten bil plockade upp dem och någonstans på Årstafältet tvingade de till sig en annan bil. Sedan var de spårlöst försvunna. 

Nu sände SVT BREAKING NEWS på riktigt. Faktum är att denna bantade organisation förmodligen bidrog till att det inte blev värre än det ändå blev. Inledningsvis var de bilder kanalen visade skakiga mobilfilmer, men inte av det värsta slaget ändå. Rätt snart började uppgifter komma in om antal sårade och dödade, och precis som på alla andra ställen som upplevt detta vände den sjukhuspersonal som skulle gå av sitt skift i dörren och gick tillbaka in i operationssalarna. Mycket snart kom också mobila enheter (som väl skåpbilar kan kallas) utrustade för att folk skulle kunna ge blod. Och det gjorde folk. Ändå förlorades många liv eftersom räddningspersonal och sjukvårdspersonal inte hann med. Människor förblödde väntande på gatan.

På plats gick de som bodde nära gallerian dit med filtar och varm dryck, utförde första hjälpen. Det är en mycket speciell erfarenhet det där, när en stad blir en kropp. En gemensam riktad vilja – som jag tror lever kvar under mycket lång tid. 

Övriga uppmanades att hålla sig hemma – som om det behövdes. Kollektivtrafiken stängdes av med omedelbar verkan. Allt blev så där öde och tyst som det bara kan bli i en stad som skakats i sina grundvalar. En del sov över på jobbet. På sociala medier erbjöd människor sängar till okända.

Men staden var belägrad. En grupp om tre, kanske fyra terrorister var på fri fot och så länge de var det gick ingen ut som inte måste. Inte blev det bättre när man under måndagen kunde höra att tekniker på Friends Arena som låg intill köpcentret hittat ytterligare en bomb som inte detonerat. Helt plötsligt insåg man att hela staden kanske var minerad?

Men staden var belägrad. En grupp om tre, kanske fyra terrorister var på fri fot och så länge de var det gick ingen ut som inte måste.

Ändå dröjde det inte så länge förrän polisen hade lokaliserat terroristerna på flykt. Det är nu vi hamnar i Tyresö igen. Konstigt nog, kanske man ska tillägga, för Tyresö har generellt skött sina bostadsområden, men ingen regel utan undantag. 

Husen låg vid en liten sjö på gränsen mot Haninge. Lite avsides sådär, en märklig placering ur stadsbyggnadssynpunkt. De byggdes strax efter miljonprogrammet. De nya energisparreglerna hade slagit igenom, liksom en ”ny” estetik – det skulle inte vara grå betonglådor längre. Så dessa hus var fyra våningar höga, klädda med stora mörka betongelement i rött och brunt och hade tunga tegeltak. Extremt små fönster och de angreps nästan omedelbart av något elakt mögel. 

De blev genomgångshus för nyanlända och kommunen försökte senare sälja dem till hyresgästerna, som inte hade råd. I mitten av 2020-talet köptes de av något som så småningom visade sig vara amerikanska riskkapitalister. Det här var anmärkningsvärt, amerikanskt riskkapital rör sig sällan utanför USA om det inte finns extremt säkra intäkter. Det gjorde det här. De två husen var fulla av människor vars hyra betalades direkt av kommunen. Det skulle också visa sig att det här var sådana där hus där sextiosju personer var skrivna i samma tvårummare. En sorts globaliseringens baksida med andra ord. Det var ett av dessa hus som polisen nu belägrade. 

Jag var såklart inte där, mina minnen av det hela begränsar sig till de amatörfilmer som visades på teve, liksom till den underliga intervju med en av dem som hyrt ut en kvart till sextio personer och som nu hyste terroristerna i en annan. Vadå, sade han, om man kan göra en bekant en tjänst så gör man väl det? 

Han visade sig sedan ha suttit inne för dråp och narkotikabrott. Just en skön juvel. Men ett par hyreskontrakt hade han tydligen. 

Terroristerna sköt mot polisstyrkan (som för övrigt liksom kryllade bland buskar och tallar, alla i enorma skydd och hjälmar, tungt beväpnade) som omedelbart riposterade. Efter skottlossningen liksom rann ett par personer ut ur byggnaden, nästan nakna såg de ut att vara. Också en märklig film som gick i slinga i nyheterna. Så småningom fick vi veta att de var andra ”hyresgäster” som i princip hade legat och sovit. 

Vid något tillfälle small det till där inne i den barrikaderade lägenheten. Ett starkt ljussken, någon som skrek något obegripligt genom ett fönster. 

Till slut stormade polisen lägenheten. 

Rätt snart efteråt hölls en presskonferens på plats där ett polisbefäl radade upp vad de hade funnit, utöver terroristerna som alla var döda. Murbruk, byggnadsrester och kanyler, är det jag minns. Det dröjde ytterligare en tid innan allmänheten fick veta att en av terroristerna hade utlöst sin självmordsväst vilket hade raserat golv och väggar – murbruk. Kanylerna visade att åtminstone några av terroristerna använt droger, vilket tydligen inte är så ovanligt. 

Det här var sådana där hus där sextiosju personer var skrivna i samma tvårummare.

Långt senare kom det fram att terroristerna hade dubbla medborgarskap, svenska men också andra, framför allt i länderna på Afrikas horn, där någon tentakel av Boko Haram växte sig stark under samma period. Två av dem, som var bröder, hade dessutom tillbringat ett par år som barn i något av de där förskräckliga lägren som uppstod i Syrien och Irak då IS slogs tillbaka. 

Trots detta, att det alltså fanns mönster och förbindelser bakåt i tiden, vilket det ju nästan alltid visar sig göra efter attentat, så tycker jag fortfarande att det här är absurt. Som om 11 september helt enkelt hände i Tyresös skogar.

Sedan tillkom så kallade återvändare och terroristernas medhjälpare, säkert en del andra av samma kaliber också. Hundratals, kanske tusentals personer.

På Danys fråga om vi inte kan åka och titta på de där husen svarar jag att de är rivna för länge sedan. Men jag tror att det är där någonstans det nya fängelset ska ligga så vi kan ju åka dit ändå?

Och det gör vi. Vägen dit är sig lik, bred och fin ned mot sjön. Skogen står lika tyst och enslig som om ingenting av allt detta hade hänt. Men nere vid det som en gång i tiden var en liten parkering vid badplatsen är det stopp. Vi ser, då vi kliver ur bilen, en typisk byggarbetsplats in mot sjöns norra ände. 

HÄR BYGGER JM OCH KRIMINALVÅRDEN
148 ENHETER I SJÖNÄRA LÄGE

står det på skylten vid avspärrningen, bakom vilken en bulldozer larvar omkring i leran. 

”Enheter”? undrar D.

Celler, svarar jag. Det är ett sånt där nytt fängelse, jag tror idén kommer från Kina ursprungligen. De byggde ett i Belgien någonstans för fem, tio år sedan. De är helt utan mänsklig personal, styrs bara med artificiell intelligens och robotar sköter det vakterna gjorde förr i tiden. 

Dany ser tvivlande ut.

Jo, det är säkert, säger jag. Svenska fängelser blev ju snart knökfulla av alla kriminella som skulle få och fick längre straff. Sedan tillkom så kallade återvändare och terroristernas medhjälpare, säkert en del andra av samma kaliber också. Hundratals, kanske tusentals personer. Många av dem rekryterade, hotade, ströp och knivskar vakter och medfångar. De gick liksom inte att ha i möblerade rum. Och då fanns den belgisk-kinesiska modellen till hands. 

Vi kliver in i bilen igen. Glider uppför backen och kommer ut bland radhus och villor. 

Sjönära läge, muttrar D.

Ja, kommunen har alltid gjort fel på den där tomten, säger jag. De borde ha nöjt sig med att återställa badplatsen.

Dany nickar. Sen frågar han det som även jag faktiskt undrar: Men hur kunde det bli så här?

Lex Bollmora, svarar jag dystert. 

Nittio år av misslyckanden.