Sverige är ingen fullvärdig liberal demokrati

Inför höstens val oroar sig såväl etablerade partier som ledarskribenter och journalister för demokratins framtid i Sverige. Denna oro för den svenska demokratin beror delvis på händelser i omvärlden: från USA till Ungern har demokratins sårbarheter gjort sig påminda med all önskvärd tydlighet. Samtidigt har ledande företrädare för vad som kan bli landets största parti i höstens riksdagsval, Sverigedemokraterna, regelbundet lyft fram Ungern som en förebild att inspireras av.

Men hur dör demokratier egentligen? Och utgör höger- och vänsterpopulister en fara för det demokratiska styrelseskicket som sådant eller finns det mer nyanserade sätt att beskriva hotbilden mot demokratin? De ämnena belyses i två omtalade böcker som publicerats i USA under våren, The People vs Democracy av Yascha Mounk och How Democracies Die av David Ziblatt och Steven Levitsky, samtliga verksamma vid Harvard University.

För det första bör demokratibegreppet preciseras, vilket Mounk gör på ett förtjänstfullt sätt. Problemet med de definitioner av demokrati som lärs ut vid grundkurser i statsvetenskap är att de inte sällan sammanflätar liberala institutioner – som upprätthåller rättssäkerhet och individuella rättigheter som yttrande-, religions-, press- och föreningsfrihet – med demokratiska institutioner, som ser till att medborgares åsikter omsätts till politiska åtgärder.

Det finns få hinder som skulle kunna begränsa populistiska politikers framfart i Sverige.

Dagens demokratier är främst liberala demokratier, med både allmänna val för att kanalisera majoritetens vilja och politiskt oberoende institutioner för att skydda minoriteter från övergrepp av majoriteten. Men liberalism och demokrati har inte alltid samexisterat på det sättet: USA grundades till exempel som en representativ republik, vilket landets grundlagsfäder föredrog framför ett renodlat demokratiskt styrelseskick. Omvänt var tidiga demokratiförespråkare som Jean-Jacques Rousseau långt ifrån liberala.

Mounk är därför noga med att särskilja demokrati i sig från liberal demokrati, och med Mounks avgränsade demokratibegrepp är det som ofta benämns som ”hoten mot demokratin”, till exempel ökad politisk kontroll av medier och domstolar, egentligen hot mot den liberala demokratin. Dagens populister är sällan antidemokratiska, men däremot antiliberala. Och beroende på hur den populistiska kritiken mot status quo hanteras menar Mounk att den liberala demokratin kan falla sönder på två sätt: antingen genom att bli illiberal efter att ha nedmonterat oberoende institutioner och försvagat individuella rättigheter, eller genom att bli odemokratisk efter att ha flyttat allt mer beslutsmakt bort från folket.

Ziblatts och Levitskys bok beskriver hur sådana demokratiska sönderfall, framför allt övergångar till illiberal demokrati eller ren diktatur, äger rum. Ziblatt och Levitsky menar att demokratier förlitar sig på två sorters ”skyddsräcken”: normer och institutioner. I svenska debatter om demokratins svagheter har fokus ofta legat på det senare, av goda skäl. Maktdelningen i Sverige mellan central och lokal nivå är begränsad, trots vår tradition av kommunalt självstyre. Vi har inte heller någon författningsdomstol. Kort sagt finns det få hinder som skulle kunna begränsa populistiska politikers framfart i Sverige.

Men Ziblatt och Levitsky betonar att på pappret starka institutioner sällan räcker för att försvara den liberala demokratin. Weimarrepublikens konstitution från 1919 författades av några av den tidens främsta tyska jurister, men rättsstaten kollapsade snabbt när nazisterna kom till makten. Argentinas konstitution från 1853, som hämtade två tredjedelar av sin text rakt från den amerikanska, misslyckades med att förhindra utbrett valfusk, två militärkupper och slutligen Juan Peróns envälde. Därför behövs förutom effektiv maktdelning också starka demokratiska normer.

Främst bland dessa normer är enligt Ziblatt och Levitsky återhållsamet, det vill säga att de som sitter vid makten avstår från att missbruka sin ställning genom att till exempel bryta mot parlamentariska normer, och ömsesidig tolerans, vilket innebär att man respekterar sina demokratiska meningsmotståndare som legitima aktörer och inte som ständigt överhängande existentiella hot. Att som den rödgröna regeringen vid upprepade tillfällen gå vidare med förslag som Lagrådet avslagit eller som S/LO måla upp en bild av att ett eventuellt regeringsskifte innebär en ”stöld från vanligt folk” genom en ren desinformationskampanj är båda exempel på potentiellt skadliga normförskjutningar.

Att gå vidare med förslag som Lagrådet avslagit är ett exempel på potentiellt skadliga normförskjutningar.

Hotet från höger- och vänsterpopulister ska inte underskattas, men för att rädda och stärka den liberala demokratin – det styrelseskick som bättre än något annat har lyckats kombinera individuella rättigheter med en förmåga att omsätta folkflertalets vilja i praktisk politik – måste etablerade partier jobba på två fronter.

Den ena fronten är mot illiberala demokratiska angrepp, som bör bemötas med en förstärkning av politiskt oberoende institutioner som domstolsväsendet och införandet av en författningsdomstol. Sådana åtgärder tar dock tid, och tills sådana förslag kan genomföras bör partierna utöva den återhållsamhet som Ziblatt och Levitsky lyfter fram som en central demokratisk norm genom att till exempel respektera Lagrådets omdömen.

Samtidigt behöver även de odemokratiska liberala tendenserna motarbetas. Att som i samband med Decemberöverenskommelsen försöka underlätta politiskt beslutsfattande för de etablerade partiernas bekvämlighets skull, oberoende av utgången i valet, ger illiberala demokrater vatten på sin kvarn i kritiken av en elit som fjärmar sig från förändrade väljaropinioner.

Efter snart 100 år med allmän rösträtt är den liberala demokratin djupt rotad i Sverige, men både dess liberala och demokratiska meriter kan stärkas. Det behövs en ny grundlagsutredning, men innan ändringsförslag från en sådan kan träda i kraft bör alla partier bli bättre på att värna liberala demokratiska normer som återhållsamhet och ömsesidig tolerans. Som Mounk, Ziblatt och Levitsky visar dör demokratier sällan med en smäll, utan efter många små urholkningar av principerna för politiskt samspel.