Mauricio Rojas:
Sverige och det dåliga samvetet
Samhälle Essä
Efter andra världskriget agerade Sverige i allt väsentligt likadant som de länder som ockuperats av Nazityskland: man slätade över hur många som haft sympatier eller arbetat för nazisterna. Frågan är vilka långsiktiga följder det fick för den moraliska kompassen i svensk offentlighet. Det skriver Mauricio Rojas som är aktuell med en ny bok om Sverige under andra världskriget.
Tidigt på morgonen den 7 maj 1945 undertecknade general Alfred Jodl, som representerade den nya tyska regeringen ledd av amiral Karl Dönitz, Tysklands ovillkorliga kapitulation i den franska staden Reims. Freden återvände till Europa efter mer än fem och ett halvt års fruktansvärda lidanden. Sverige hade lyckats navigera genom stormen, men inte utan förödmjukelser, eftergifter och tystnader som med tiden skulle leda till att ett utbrett dåligt samvete uppstod.
1994 kommenterade Jens Christian Hauge – som 1943–1945 ledde den norska motståndsrörelsens militära organisation, Milorg – Sveriges resa under krigsåren på ett sätt som, enligt min mening, fortfarande ger oss en av de bästa sammanfattningarna för utvecklingen under dessa svåra år. Så här skriver han i efterordet från 2005 till boken Frigjøringen:
Det som hadde karakterisert svensk nøytralitet under krigen, var jo helst at Sverige aldri var nøytral i ordets egentlige forstand. Svenske myndigheter satte alt inn på å holde Sverige utenfor krigen, og måtte tilpasse seg til de reelle maktforhold i Europa og verden, om målet skulle nås. I de første krigsårene var Tysklands makt overveldende. Sverige måtte gjøre så vidtgående tilpasninger til tyske krav at landet i realiteten var ’ikke krigførende’ på tysk side (…) I krigens siste to-tre år forandret maktforholdene seg radikalt. Sverige måtte tilpasse seg den nye situasjonen, med de alliertes stadig økende styrke. Omleggingen av svensk politikk var så markant, at Sverige da reelt kunde kalles ’ikke krigsførende’ på alliert side.
Nyheten om krigets slut i Europa mottogs med jubel i Sverige. Per Albin talade till landet den 7 maj från den svenska radions lokaler på Kungsgatan 8, i centrala Stockholm. En lycklig folkmassa rörde sig på gatan och Per Albin kunde inte låta bli att uttrycka sin glädje genom att kasta en pappersrulle från en räknemaskin ut genom fönstret på femte våningen där radiolokalerna låg. Det var det första av tre viktiga tal där han reflekterade över det nyss avslutade kriget. Det andra höll han dagen därpå inför en stor folksamling i Vasaparken i Stockholm och det tredje, nästan en månad senare, i Helsingborg i samband med firandet av flaggans dag den 6 juni.
Dessa tre tal är i allt väsentligt ganska lika. Två teman står i förgrunden. Först, glädjen över befrielsen av Danmark och Norge och en stark känsla av nordisk enighet. I talet den 8 maj blickar han till och med mot en framtid där drömmen om ett starkt enat Norden har förverkligats:
Vi ska ta på oss den nödvändiga tiden, men vi ska hela tiden också ha som ögonmärke, att vi vill förverkliga vår dröm om ett sammangjutet Norden, om broderfolk i intimaste kontakt, om broderfolk, som har samma metoder, om broderfolk, som skall stå sida vid sida i alla skiften bättre beredda på händelser än vi tidigare ha varit.
Det andra temat handlar om tillfredsställelsen över att ha lyckats hålla Sverige utanför kriget. Det är ett försvar av det strategiska valet som vägledde regeringen under hela kriget mot den kritik, både inhemsk och utländsk, som den utsattes för. Han hänvisar till detta i talet den 8 maj, där han avvisar all ”mindervärdeskänsla” i detta avseende och hävdar att ”Sverige står med bevarad värdighet i nationernas krets”. I talet den 6 juni uppehåller han sig länge vid detta för honom så känsliga ämne:
Bedömningen av vårt folk och dess hållning har varit mycket skiftande i olika lägen. Vi ha icke förskonats från nedsättande omdömen från utomstående och från en del av våra egna. Det började under finsk-ryska vinterkriget och har fortsatt tid efter annan. I viss mån har kritiken gällt själva neutraliteten, vår vägran att taga ställning i konflikten, att kasta oss in i striderna. Det ligger på något sätt i sakens egen natur att den neutrale icke kan vinna uppskattning av den, som själv är engagerad i hård kamp. Han tillskrives lätt mindre vackra motiv även från dem som själva velat följa samma väg men drivits bort från densamma. Vi ha från olika håll fått veta, att vi under en lång fred blivit ett förklemat folk, vars högsta traktan varit att leva ett makligt liv, obekymrat av andras vedermödor, utan känsla av förpliktelse mot gemensamma mänskliga värden och högre intressen, ena gången nyordningens, andra gången demokratins. Vi ha kallats egoistiska, räddhågade och dådlösa.
Mot allt detta vänder sig Per Albin i sitt tal och påpekar, med hänvisning till hjälpen till broderländerna, ”att när vi fullföljde strävandet att hålla oss utanför kriget, så tjänade vi därmed icke blott egna intressen utan även andras, i första hand Nordens”. Därför kunde han säga till sitt folk: ”vi behöva icke gå ur denna tid med ånger eller med en känsla av att vara deklasserade”.
Att bemöta denna typ av anklagelser och så lite smickrande omdömen och rättfärdiga neutralitetspolitikens moraliska korrekthet skulle framgent på ett eller annat sätt stå i centrum för Per Albins tankar, som blickade alltmer mot historiens dom över hans sätt att leda landet genom krigets storm. Han visste att bokföringen inte alltid skulle vara glädjefylld, men han litade på att domen i slutändan skulle vara till hans fördel. Och så var det under lång tid, tills nya generationer öppnade fallet igen och obarmhärtigt satte honom på de anklagades bänk.
Förintelsen, utrotningslägren, inget av detta nämns. Tyskland nämns inte vid namn.
Det som sägs i dessa tre tal är givetvis intressant, men ännu intressantare är det som inte sägs, de tystnader som bibehålls, det som inte nämns. Hitler, nazismen, Förintelsen, utrotningslägren, inget av detta nämns. Tyskland nämns inte vid namn. Det finns inga fördömanden, inga reflektioner över det inträffade. Inte heller nämns motiven till eller vad som stod på spel i kriget. Det finns inga lärdomar att dra eller erfarenheter att reflektera över. Bara en djup tystnad kring allt detta som inte kan undgå att förvåna när naziregimens brutalitet redan var så väl känd och ingen hotade Sverige. I detta avseende var Per Albin, även i freden, helt konsekvent med sin icke-ideologiska definition av kriget och den hållning han hade intagit – varken anklaga eller mästra – redan före krigsutbrottet.
***
Att lämna kriget bakom sig, att vända blad så snabbt och smärtfritt som möjligt, var den dominerande attityden under den europeiska efterkrigstiden, särskilt i de länder som hade ockuperats av Tyskland och där många samarbetade, aktivt eller passivt, med ockupationsmakten. Detta krävde att formulera en moraliskt lämplig och helst upplyftande berättelse om det som hänt, ett narrativ som kunde förena landet, återställa förtroendet mellan styrande och styrda och rikta nationens uppmärksamhet och ansträngningar mot framtiden. Man var tvungen att läka sår, skapa uppbyggliga myter, minimera eller rättfärdiga tvivelaktiga beteenden och, så långt som det överhuvudtaget gick, begränsa kretsen av dem som hade förkroppsligat ondskan eller aktivt samarbetat med fienden. Per Albin och hans regering agerade i allt väsentligt på samma vis, även om det i detta fall handlade om ett land som inte hade ockuperats. Anders Isaksson sammanfattar denna attityd på följande sätt i fjärde bandet av sin biografi över Per Albin:
Ingen jakt på nazister, inga processer, inga offentliga utpekanden, ingen skuldbeläggning och inga utrensningar. Per Albin eftersträvade enighet och samling, inte uppslitande konflikter. När kriget var över var det enklast att dra ett streck över vad som varit, bättre för samhällsfriden att gå vidare än att gräva ner sig i det förflutna. I den meningen drev han samma politik som regeringarna i de ockuperade länderna: efter motståndsrörelsens stångsrätter mot utpekade kollaboratörer i krigets slutskede och de efterföljande domarna mot ett antal ledande quislingfigurer avslutades rättsprocesserna och alla medborgare upptogs retroaktivt som medlemmar i motståndsrörelsen. Den officiella attityden i alla länder blev den bekväma att alla varit ståndaktiga antinazister och att bara ett fåtal svikit sin plikt mot fosterlandet och gått fiendens ärenden.
Det närmaste Sverige kom en rättegång mot personer med pronazistiska sympatier var med skapandet, i maj 1946, av en kommission för att studera de fall inom militären och polisen där naziinfluerade ståndpunkter gjorde personen i fråga olämplig för en befattning eller befordran. Den grundläggande premissen för kommissionens arbete, som upplöstes 1948, var dock tydlig:
Vi ha i detta land ett fritt samhällsskick. Var och en är berättigad att tycka och tänka vad han vill i samhälleliga angelägenheter och att opåtalat offentligen ge uttryck för sin uppfattning, så länge han icke därigenom handlar i strid med gällande lag.
Detta betyder att det inte var juridiskt straffbart att ha pronazistiska sympatier eller till och med vara medlem i grupper som ideologiskt inspirerades av nazismen så länge man inte begick olagliga handlingar, och ingendera ledde till att kunna anta att personen i fråga skulle agera illojalt mot sitt land i en given situation. Utifrån denna utgångspunkt ledde kommissionens arbete inte till någon form av utrensning, anklagelse mot eller hinder för någon person att kunna behålla sin befattning eller bli befordrad.
Det fanns inte heller någon som helst vilja att åtala eventuella krigsförbrytare som flydde till Sverige. Mats Deland skriver i slutet av sitt verk om ämnet, Purgatorium: Sverige och andra världskrigets förbrytare (2010) att mer än trehundra personer borde ha undersökts i detta avseende och han drar slutsatsen att: ”Sverige skyddade utan tvekan åtskilliga tiotal, kanske hundratals grova förbrytare, och de svenska myndigheterna verkar inte ha varit särskilt bekymrade över den saken.” Enligt honom innebar detta en allvarlig moralisk skada vars följder skulle sträcka sig in i framtiden:
Avsaknaden av krigsförbrytarrättegångar i Sverige, och de upprepade officiella lögnerna i frågan, har naturligtvis också haft politiska konsekvenser. Landet har berövats den moraliska kompass det innebär att tvingas konfronteras med sin historia.
Mauricio Rojas är aktuell med boken Dåligt samvete: Sverige och andra världskriget som är utgiven på Timbro förlag. Koden ROJAS20 ger dig som Smedjanläsare 20 procents rabatt när du köper boken här.
Omslagsfoto föreställande löpsedlar den 7 maj 1945: Sjöberg bildbyrå/TT