Samhälle Åsikt
Sverige och kriget lär oss att se det stora i det lilla
En ny SVT-serie skildrar Sverige under andra världskriget. Historikern David Lindén har överseende med de mindre felen och gläds åt en välgärning som kan göra landet bättre rustat för morgondagen.
”Det börjar susa kalla vindar kring oss. Det är kanske hårt att säga det, men det förefaller mig som om Sverige i dessa dagar vore bäst att likna vid en fet och belåten gris färdig att slaktas av bästa slaktare.”
Orden tillhör den svenske diplomaten Sven Grafström som vid andra världskrigets utbrott 1939 var stationerad vid ambassaden i Warszawa. Det är också hans dagbok som fyller rollen av ciceron i SVT:s dokumentärsatsning Sverige och kriget som hade premiär häromveckan. En invändning man skulle kunna ha mot ett sådant program är att Sverige under andra världskriget, i princip, är ett ämne som skulle kunna kallas för sönderforskat. Det har skrivits spaltkilometer om permitteringstrafiken, samlingsregeringen och att vi och Schweiz var medskyldiga till att tyska judar fick ett J i sina pass. För att inte tala om den svenska överklassens tyskvänlighet, som i det första avsnittet får illustreras av den sedermera världsberömde fotografen Christer Strömholm.
Att avfärda Sverige och kriget som en dokumentär i mängden är dock att skjuta bredvid målet. Dokumentärserien handlar inte om storpolitik utan om att se det stora i det lilla och det är en historisk välgärning att den har gjorts. Andra världskriget är ett ämne som ständigt måste nyupptäckas eftersom det innehåller viktiga lärdomar också inför morgondagens problem. Författaren Mark Twain lär ha sagt historien inte upprepar sig utan rimmar. Det syns klart och tydligt i dagens säkerhetspolitiska läge med en brutal despot som bedriver erövringskrig i vårt eget närområde.
Andra världskriget är ett ämne som ständigt måste nyupptäckas eftersom det innehåller viktiga lärdomar också inför morgondagens problem.
När SVT inledde arbetet med dokumentären annonserade man att helt vanliga människor skulle lämna in vittnesmål från kriget. Det är ett briljant drag och tusentals filmer, brev och vittnesmål flödade in till högkvarteret på Gärdet i Stockholm. Bland mina personliga favoriter återfanns ett recept på hur man skulle tillaga räv – det var ransoneringstider – men också alla dessa filmer som sedermera har restaurerats för att bli färgfilm. Kriget upplevdes trots allt i färg. Att få en insikt i vanliga människors liv under krigsåren är en unikt folkbildande insats. Förvisso har den likt andra dokumentärer sina fel och brister, som påståendet att ett betydligt större antal tyska soldater åkte tåg genom Sverige till Norge än vad som faktiskt var fallet, men det finns inga felfria dokumentärer eller historisk litteratur.
Vad dokumentären gör är att fokusera på de vanliga människorna och på en synnerligen obekväm sanning. Även om det råder ett världskrig går det lilla livet vidare. Om man inte är vid en front vill man gå ut och dansa, umgås med vänner eller för den delen ta en cykeltur på landsbygden. Bortsett från att de flesta män periodvis låg inkallade var det så livet pågick i Sverige. Det kan tyckas absurt och långt borta, men det är faktiskt bara några generationer bort. Till detta ska läggas att det gick ytterst bra för Stockholms nöjesvärld, precis som att människor ville gå ut och dansa i Blitzens London. En äldre anhörig brukade säga att hon faktiskt hade väldigt roligt under kriget och det betvivlar jag inte en sekund. Unga människor vill pröva sina vingar även under krigstid. Även om det visar sig att man umgås med en hemlig agent för antingen axelmakterna eller de allierade.
***
Mycket skiljer andra världskrigets Sverige från det vi lever i. På 1940-talet fanns inte sociala medier och vi mattades inte med ständig information i våra mobiler. Det som däremot förenar är att vi befinner oss i ett synnerligen svårt säkerhetspolitiskt läge. Det är ingen överdrift att påstå att vi faktiskt befinner oss i ett förkrigsstadium och där kan vi lära oss av dokumentären. Under kriget fanns det vad som tjusigt kan kallas för en resiliens eller motståndsförmåga som illustrerades med devisen ”en svensk tiger”. Kort och gott visste de flesta svenskar att det kunde få konsekvenser att prata bredvid mun och att kriget krävde uppoffringar av alla. Det kunde vara att inte berätta var man låg inkallad, ransonering eller för den delen tillaga ett bra recept på en räv. Om man hade den förmågan kunde livet gå vidare i både glädje och sorg.
Om det är något vi ska ta till oss från Sverige och kriget är det just detta – att inse att det kan bli värre och stålsätta oss.
Om det är något vi ska ta till oss från Sverige och kriget är det just detta – att inse att det kan bli värre och stålsätta oss. Samtidigt ska man inte gå omkring och ständigt vara paranoid. Allt är inte utländska påverkansoperationer även om vi ska vara medvetna om att sådana sker. För att parafrasera ett känt uttryck: Man ska måla fan på väggen så man vet hur han ser ut när han står i farstun. Det var därför som exempelvis civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin hade helt rätt när han sakligt påpekade att Sverige faktiskt kan hamna i krig. Sanningen kan vara obekväm och det är därför han möttes av en störtflod av indignation.
Dessutom är det obekvämt att rusta upp för försvarsförmåga. Men det tycks vara en form av ödets ironi att vi vid varje europeisk storkonflikt sedan första världskriget har haft ett hopplöst nedrustat försvar. Vid krigsutbrottet 1939 hade vi gevär från 1800-talet och under 2010-talet lades fullt fungerande beredskapslager ned. Pinsamt och många sätt oerhört svenskt. Det är därför vi hela tiden måste uppfinna hjulet på nytt, men om vi hade brytt oss om historiens lärdomar kanske vi inte hade behövt göra just detta.
Den främsta lärdomen från dokumentären är dock att man på individnivå måste lära sig att bygga upp en form av eget kristänkande. Läs broschyren ”Om kriget kommer”, se till att ha vätska och proviant för sju dagar hemma och inse att om det skulle bli riktigt allvarligt bör man lita på myndigheternas kommunikation och inte vad ens kompisar säger på sociala medier. Samtidigt bör man inte gå omkring och ständigt vara rädd men ibland ska man vara vaksam. I kriget finns också ett visst mått av normalitet och det är nog det viktigaste att upprätthålla. Livets stora och små skeden är viktig mental träning för att psykiskt klara situationen om det värsta skulle hända. Detta är nog den viktigaste lärdomen från Sverige och kriget. Till detta ska läggas att man alltid ska läsa historia, för då inser man att tidigare generationer hade det betydligt värre än vi själva.