Sverigebilden går före klimatet

Sverige är och ska vara en förebild i klimatfrågor, heter det ofta i maktens korridorer. Världens stora klimatproblem, som Kina och Indien, har varit lite långsamma vad gäller att låta sig inspireras och ta efter Sverige, men det är utan tvekan bara en fråga om tid. Så sent som i tisdags vann svensk klimatpolitik ännu en inspirerande seger, när SAS meddelade att dess Los Angeles-flyg i framtiden kommer att avgå från Köpenhamn i stället för Stockholm. 

Nyheten var ingen större överraskning. Redan inför flygskattens införande i april 2018 varnade presschefen för att skatten skulle kunna få SAS att flytta sina långflygningar till Köpenhamn. Konkurrenten Norwegian har också dragit in flyglinjer från Sverige, både till San Francisco och Las Vegas, som en direkt konsekvens av flygskatten. Vill man flyga till Las Vegas får man mellanlanda i London, meddelade Norwegians kommunikationschef. 

Vill man flyga till Los Angeles måste man snart, åtminstone om man vill flyga med SAS, mellanlanda i Köpenhamn. Alldeles bortsett från irritationsmomentet detta innebär för svenska resenärer, är avståndet till Los Angeles längre från Kastrup än det är från Stockholm – även om man räknar bort den extra sträckan mellan Arlanda och Kastrup.

Även bortsett från den sortens tråkiga bieffekter, kommer flygskatten inte att göra någon betydelsefull skillnad för klimatet. Statens egen utredning fastslog att skatten enbart kommer att minska koldioxidutsläppen från svenskars flygresor med mellan 0,5 och 2 procent. Svenskars flygresor utgör i sin tur enbart en liten bråkdel av alla flygresor i världen, som i sin tur enbart orsakar 2,6 procent av världens totala koldioxidutsläpp. Som bäst är flygskatten en pyrrhusseger för klimatet. För de svenska resenärer som dels måste betala för den, dels rulla tummarna några extra timmar på Kastrup eller Gatwick på väg till USA, är skatten ännu mindre positiv.

Men det finns någon som har orsak att fira. Att följa pengarna är ett säkert sätt att hitta motivet bakom politik, och flygskatten går raka vägen från resenärernas fickor till finansministerns kassavalv.

Det främsta målet för regeringens miljö- och klimatpolitik är inte att minska utsläppen, utan att minska de utsläpp som kommer från Sverige.

Målet med punktskatter är dock inte enbart att staten skulle kunna tillskansa sig mer pengar. Regeringen och stödpartierna riktar skatten mot saker de vill markera mot: bensin, cigaretter, banker – och förstås flygresor. De vill visa världen att Sverige minsann inte ser med blida ögon på medborgare som korsar Atlanten, om det inte sker med segelbåt. Vad effekterna faktiskt blir för klimatet är sekundärt. Det främsta målet för regeringens miljö- och klimatpolitik är inte att minska utsläppen, utan att minska de utsläpp som kommer från Sverige.

Den kommande skatten på plastpåsar följer samma logik. Flera studier visar att plastpåsar i själva verket är miljövänligare än alternativen. Vad gäller plastavfallet i haven kommer upp till 95 procent från tio flodsystem, varav inte ett enda rinner i närheten av Sverige. Problemet är inte Sveriges, och regeringens åtgärder gör mer skada än nytta. För klimatet, alltså.

För bilden av Sverige som klimatpolitisk pionjär gör det däremot nytta att jaga bort flygbolag från landet och förbjuda små plastdetaljer, givetvis med ännu striktare regler än de EU tvingar på sina medlemsländer – Sverige är ökänt för sitt duktighetssyndrom vad gäller EU-politik. Huvudsaken är att Sverige är bäst i klassen, och regeringen kan njuta av sin inbillade roll som moralisk stormakt.

Frågan är dock om det den kantstötta Sverigebilden behöver verkligen är symboliska klimatåtgärder. Vi har allvarligare problem än plastpåsar och flygresor. Sverige har lyckats bli något av en symbol för dysfunktionell politik, och då hjälper det inte att försöka hindra medborgarna från att flyga. Andra länder kommer ändå inte vilja bli som vi.