Symbolpolitik bäddar för klimatbedrägeri

Stora delar av miljörörelsen är fullt fokuserad på att hela världen ska erkänna problemen. Aktivisten Greta Thunbergs mantra har varit att vi ska lyssna på forskarna, och då förstå vad som är fel. Att omfattande utsläpp av växthusgaser är dåligt, och att all annan miljöförstöring helst ska undvikas, och vad som kommer att hända om inget görs. Men vem sitter på svaren om exakt vad som ska göras?

Det säger sig självt att det inte räcker med att bara göra något. Åtgärderna måste också fungera. När det handlar om utsläpp och negativ klimatpåverkan finns inga sympatipoäng att tjäna för den som offrat mest blod, svett och tårar – eller för den delen pengar. Det enda som räknas är resultat. Så om Sverige ska vara ett föregångsland i klimatfrågan – vilket regeringen har bestämt sig för – räcker det inte längre med att bara ha flest handlingsplaner eller lägga mest pengar på att minska utsläppen. Dessvärre verkar den uppfattningen om effektivitet vara sällsynt hos den rödgröna regeringen.

Det finns inga sympatipoäng att tjäna för den som offrat mest blod, svett och tårar – eller för den delen pengar.

Sverige har alla förutsättningar för att kunna bedriva en effektiv klimatpolitik. Flera myndigheter och institutioner granskar skatter och åtgärdspaket kontinuerligt. Varje gång sådana utvärderingar presenteras borde regeringen vara ivrig att anpassa politiken efter vad som beräknats vara effektivt, och inte. Men i stället för att inta den ödmjuka och resultatinriktade inställningen går regeringen ofta i försvar för de klimatpolitiska produkterna.

Ett av de tydligaste exemplen på den rödgröna regeringens ovilja att lyssna på granskningar är bonus malus-systemet för personbilar. Det har kritiserats av flera granskande myndigheter för att vara både dyrt och ha alltför begränsade miljömässiga resultat. Till exempel konstaterade Konjunkturinstitutet 2019 att bonusen på upp till 60 000 kronor som delas ut till nya bilar med låga utsläpp ger liten effekt för pengarna. Med tanke på kostnaden – 1,76 miljarder kronor under 2020, plus 400 miljoner extra när pengarna tog slut – är det en allvarlig brist. Anledningen till att bonusen ger för liten effekt är att människor generellt gör rationella val, även vid bilköp. En person som har råd att köpa en helt ny bil kommer därför – med eller utan bonus – att välja en som inte är beroende av miljöbeskattade fossila bränslen.

Bonus malus kritiseras även av Runar Brännlund, professor i nationalekonomi, som bland annat skrivit SNS-rapporten ”Svensk energi- och miljöbeskattning – ett reformförslag” (2020) tillsammans med professor Bengt Kriström. Enligt Brännlund är ett av problemen med bonus malus att det värderar koldioxid olika beroende på om det är en bonusberättigad eller straffbeskattad bil som släpper ut.

– Utgångspunkten måste vara att det inte ska spela någon roll vem eller vad som släpper ut. Ett kilo koldioxid är ju fortfarande samma sak.

Påverkar bonusen i sig hur mycket människor kör?

– I Norge finns det siffror på att man skaffar fler bilar till hushållet när man subventionerar elbilar. Så visst sker beteendeförändringar. Köper du en elbil är det ju inte uteslutet att körandet ökar, eftersom driftkostnaden är lägre, säger Brännlund.

Han betonar att det viktigaste är att beskatta det som orsakar problemet, det vill säga koldioxid. Han ger även exempel på hur bonusen kan få andra miljöskadliga effekter. I valet mellan husbil eller husvagn med ny laddhybrid främjar bonus malus det senare alternativet, trots att det släpper ut mer koldioxid.

Den utdömda klimatpolitiken blir ännu dyrare, men knappast mer effektiv.

I stället för att skrota bonus malus, eller anpassa systemet efter kritiken, väljer dock regeringen att gå åt rakt motsatt håll. Avsikten är att höja både bonusen och skatten i bonus malus-systemet med start den 1 april. Den utdömda klimatpolitiken lär alltså bli ännu dyrare, men knappast mer effektiv. Varför vill regeringen ändå driva igenom det? På den frågan svarar Finansdepartementet att huvudsyftet med bonus malus är att öka andelen miljöanpassade fordon. Framgången räknas alltså i antal bilar, och inte i faktisk klimateffekt.

När de politiska kalkylerna inte stämmer med verkligheten kan regeringen alltså bestämma sig för att det är pappret som räknas. Så sker exempelvis i frågan om den omhuldade plastpåseskatten som infördes i maj 2020. Genom att göra plastpåsar flera kronor dyrare har regeringen effektivt styrt konsumenter mot att i stället köpa papperspåsar. Men har det fått någon effekt på miljön?

Invändningarna mot plastpåseskatten var tydliga och hade goda poänger. Till exempel är plastpåsar långt ifrån det vanligaste skräpet på svenska stränder – i skräprapporten för 2020 från Håll Sverige rent hamnar plastpåsen på plats åtta, direkt efter rep. Men uppgifterna om att plastpåsar inte är ett så stort nedskräpningsproblem som regeringen velat påskina ledde inte till att förslaget drogs tillbaka. I stället började regeringen hänvisa till EU-målet om maximalt 40 plastbärkassar per person och år senast 2025. Men Sverige var redan innan skatten på god väg att uppnå det. Konsumtionen av plastpåsar har minskat stadigt de senaste åren, och vi nådde med god marginal delmålet om maximalt 90 påsar per person 2019.

Även Runar Brännlund stämmer in i kritiken mot plastpåseskatten, och tror inte att den kommer att ha särskilt stor effekt.

– Miljöeffekten kommer vara negligerbar. Samtidigt ökar försäljningen av andra avfallspåsar med 60-70 procent.

Brännlund klassar plastpåseskatten som en etikettskatt. Det är en skatt som kan vara ineffektiv, men med etiketten ”miljö” ser det ut som att regeringen gör något åt ett angeläget problem.

Att argumenten för plastpåseskatten inte hade täckning i verkligheten hindrade inte regeringen från att införa den.

Att argumenten för plastpåseskatten inte hade täckning i verkligheten hindrade inte regeringen från att införa den. Nu står dessutom ännu fler plastskatter på tur för att eventuellt bli verklighet. En av dessa är skatt på muggar och livsmedelsbehållare för engångsbruk, som helt eller delvis består av plast. En utredning föreslog i augusti en skatt på fem kronor per mugg och sju kronor per matbehållare, men med möjlighet till flera kronors avdrag för produkter som innehåller en mindre andel plast. Utredare var Anders Bengtsson, lagman vid kammarrätten i Jönköping, som dock avrådde från att beskatta flera andra produkter.

– Alla är ju överens om att plast är ett bra material om det bara används rätt. Vissa engångsartiklar i plast går inte att ersätta, till exempel inom sjukvården. Eller så är alternativen miljömässigt sämre. Om man beskattar sådana produkter ökar samhällskostnaden. Därför såg inte vi någon möjlighet att beskatta alla engångsartiklar, förklarar Bengtsson.

Är det viktigt att skatterna ska främja utvecklingen mot miljömässigt bättre material?

– I allra högsta grad. Vårt förslag, med differentierad skatt beroende på mängden plast i produkten, har nog inte någon produkt som klarar det lägsta kravet i dag. Men det finns ett antal aktörer som säger att de snart är där. Då blir det en konkurrensfördel för dem, om de kan undvika en skatt på flera kronor. Om de lyckas minska plastandelen för att nå den lägsta nivån blir miljöpåverkan också mycket lägre.

Det är alltså ingen enkel sak att införa miljöbeskattningar som ska uppnå avsedd effekt för miljön, och samtidigt inte innebära någon onödig skada för utvecklingen eller andra delar av samhället. Därför är det viktigt att göra ordentliga avvägningar både före och efter att en miljöåtgärd har införts.

Klimatåtgärdernas hela existensberättigande borde hänga på att de faktiskt gör skillnad.

Om man läser mellan raderna på regeringens reaktioner – eller brist på desamma – när klimatpolitiken kritiseras framträder ett mönster. De rödgröna politikerna, med Miljöpartiet i spetsen för klimatpolitiken, tycks inte vilja lyssna på utvärderingarna om de innebär att reformer och åtgärder ska dras tillbaka. Även om beräkningar visar att bonus till utsläppssnåla bilar ger liten effekt väljer regeringen att i stället öka styrningen. Den politiska analysen verkar vara att stora miljömärkta satsningar förutsätts ge någon form av klimatnytta. Den slutsatsen kanske låter logisk, men det är just för att undvika denna typ av politiska synvillor som granskningarna finns och bör lyssnas på.

Att lyssna behöver inte alltid betyda att göra exakt som till exempel Konjunkturinstitutet säger. Regeringen ska också ta hänsyn till en mängd andra intressen och effekter som myndigheten kanske struntar i. Men i de här fallen, och många fler, är minskad negativ klimatpåverkan det enda som regeringen rimligen vill uppnå. Därför borde klimatåtgärdens hela existensberättigande hänga på att den faktiskt gör någon skillnad.

Det är heller inte försvarbart att betala för en alltför liten effekt till förmån för klimatet. Kanske är det så att miljöbilsbonusen i sig förmår vissa personer att köpa en bil med lägre utsläpp, och plastpåseskatten har säkerligen fått fler att välja andra alternativ. Men så länge det kostar mer än det smakar i klimatnytta är det ineffektivt.

Både Anders Bengtsson och Runar Brännlund ser effektivitet som en självklar utgångspunkt.

– Ineffektivitet kostar pengar för samhället. Man inskränker företag och medborgare, trots att det finns bättre alternativ. Ineffektiv lagstiftning är ju också förtroendeskadligt. Många kan ändra sitt beteende bara de ser att det är effektivt, säger Bengtsson.

En grundhållning i utredningen om skatt på engångsplastartiklar var att den inte ska innebära onödiga begränsningar i samhället. Skatten är alltså bara berättigad om den har faktisk effekt.

Men finns det de som, fullt medvetet, tycker att effektivitet inte är eftersträvansvärt när det gäller miljöåtgärder? Runar Brännlund träffar ibland på dem.

– Många har förutfattade meningar och vill inte få det förklarat. Vissa tycker att utsläppen är ett så enormt problem att vi måste göra något, även om det är ineffektivt. Men jag menar att eftersom det är ett så stort problem är det ju ännu viktigare att göra det effektivt. Argumenten emot faller ganska snabbt.

Att hålla fast vid ineffektiva åtgärder skulle av vissa kanske kallas för en stor uppoffring, men det skulle också kunna kallas för klimatbedrägeri.

Att hålla fast vid ineffektiva åtgärder skulle av vissa kanske kallas för en stor uppoffring, men det skulle också kunna kallas för klimatbedrägeri. Klimatmärkta bidrag eller skatter måste leva upp till ambitionerna. Om de inte gör det betyder det att pengar slösas bort som skulle kunna göra skillnad på något annat sätt.

Värt att komma ihåg är att det inte bara är politiker som vill minska utsläppen och motverka annan miljöförstöring. Människor, föreningar och företag gör också vad de kan, och det krävs ofta bara en liten styrning från staten för att uppnå tillräcklig effekt på samhällsnivå.

Regeringen måste sluta räkna framgångar i antalet bilar och plastpåsar. Det viktiga är att åtgärder och styrmedel bottnar i effektiv nytta för klimatet.