Vi lever i en mycket ovanlig tid – en tid av ihållande tillväxt. Under större delen av mänsklighetens historia, enligt vissa estimat 99,9993 procent, har vi nämligen inte haft något som kommer i närheten av den ihållande tillväxt (per capita) vi åtnjutit de senaste 200 åren. Det är sannerligen en välsignelse att leva i denna tid. Jag använder medvetet det religiöst konnoterade ordet välsignelse eftersom frigörelse från religionens tillväxtfientliga moral är en viktig del i denna välsignelse, men också eftersom vissa religiösa dygder, ironiskt nog, hjälpt tillväxten och människans kommersiella natur på traven.

Sedan BNP-måttet utvecklades på 1930-talet, med Simon Kuznets som portalfigur, har kunskapen om vad som genererar långsiktig tillväxt ökat betydligt. En av de viktigaste bidragen stod Robert Solows forskning för, vilken gjorde gällande att innovation är den viktigaste faktorn för ihållande ekonomisk tillväxt. Just det fenomen som i västvärlden hindrades genom skråväsendet – i maskopi med kyrkan – fram till åtminstone 1700-talet, och som fortsätter att hindras av liknande moralistiska krafter i dag. Fast gudskelov med mindre makt och styrka än tidigare, åtminstone i västvärlden. För att förstå denna skillnad i tillväxthämmande moral ska vi nu gå tillbaka till den tid då ihållande tillväxt var ett relativt okänt fenomen. 

***

Ekonomin innan industrialismen präglades av en förbannelse. Varje gång tillväxten tog fart ökade befolkningen, vilket innebar att de rikedomar – för de flesta människor liktydigt med livsmedel – som tillväxten genererade förbrukades fortare. Resultatet blev svält och lägre tillväxt. Som vi ser i grafen ovan var folkflertalet fast i detta limbo – kallad den ”malthustiska fällan”, efter prästen och nationalekonomen Thomas Malthus – fram till den industriella revolutionen. Vad detta berodde på har debatterats flitigt av ekonomhistoriker. Man kan välja att anlägga olika perspektiv på förklaringsmodellerna; materiella, institutionella och kulturella perspektiv brukar vara de vanliga. Här kommer jag att anlägga ett kulturellt och institutionellt perspektiv. 

Före industrialismen är institutionerna, kulturen och moralen konstruerade så att alla ”vet sin plats”.

Före industrialismen är institutionerna, kulturen och moralen konstruerade så att alla ”vet sin plats”. Bönder och livegna stretar på i ett stagnerande kretslopp som gör att tidsuppfattningen i dessa stånd är cirkulär och inte, som vi är vana vid att uppfatta tiden i dag, linjär. Kyrkan stipulerar vilken moral invånarna ska följa, och denna moral är – med några få, men viktiga, undantag – utformade så att tillväxten hämmas. I städerna råder förvisso en större frihet och företagsamhet. ”Stadtluft Macht Frei Nach Jahr und Tag” är bevingade ord från den tyska medeltiden som gör gällande att en livegen blir fri om han uppehåller sig innanför stadsmurarna i mer än ett år utan att infångas av sin herre. Väl i städerna är medborgaren dock beroende av skråväsendet för sin utkomst. Och precis som på landsbygden har kyrkan makten över moralen och därmed den sociala interaktionen. Du måste vara kristen för att vara med i ett skrå och utan ett skrå kan du inte utföra ditt värv – ett effektivt sätt att utöva makt över människor. 

Men viktigast av allt är förmodligen att ränta blir accepterat.  

Denna kristna ståndsmoral är i grunden tillväxthämmande. Bland annat praktiseras en av de mest destruktiva normerna i hela den ekonomiska historien: tabut mot ränta. När de florentinska bankirerna lyckades runda dessa regler till de politiska och religiösa makthavarnas fördel började dock såväl det formella förbudet som den sociala normen mot denna praktik att lösas upp. Smärtfritt var det dock inte. Reformationen blir viktig men orsakar enorma motsättningar. På Grand Place i Bryssel bränns de lutherska munkarna Hendrik Vos och Jan van den Eschen på bål 1523. Vilket paradoxalt nog bidrar till att det protestantiska Nederländerna till slut blir självständigt (formellt 1648 men i praktiken redan 1581) och utvecklar en tidig variant av nationell kapitalism – och inte bara regional och urban som i de italienska stadsstaterna. Denna ordning visar sig vara överlägsen den gamla, inte minst efter Nederländernas gyllene århundrade på 1600-talet. Den protestantiska, och framför allt den kalvinistiska, etiken stipulerar förvisso vissa välgörande normer – såsom arbetsmoral, sparsamhet, och att Guds nåd ligger bakom framgång i yrkeslivet. Men viktigast av allt är förmodligen att ränta blir accepterat.  

I den intellektuella världen börjar allt fler ifrågasatta delar av den kristna moralen. Fritänkare och provokatörer som Bernard Mandeville och Voltaire skrev dikter till lasternas lov och den skotska upplysningens portalfigurer, David Hume och framför allt Adam Smith, blir de kanske viktigaste personerna i denna idémässiga utveckling som kom i gång ordentligt på 1700-talet. De delar av religiöst tankegods som hindrade ekonomisk utveckling lades åt sidan för en mer världslig syn på människan men också en protestantisk religiositet som hyllade fliten och pålitligheten. Pragmatism i sin bästa form. I sitt debutverk ”Theory of Moral Sentiments” stipulerar Adam Smith att vi bör tänka oss ”oberoende betraktare” som observerar våra handlingar bortom våra egna passioner och intressen. Denna oberoende betraktare är det vi bör bygga vår moral på. Likheterna med en gud är slående och det är viktigt att betona att kristen moral och ekonomisk tillväxt inte är nödvändigtvis oförenliga. Inte minst kan den upprätta tillit, en av marknadens viktigaste förutsättningar. Men de negativa aspekterna av religionen och kyrkan har historiskt sett dominerat och lever till stor del kvar än i dag även i – ja kanske framför allt i – sekulariserade länder som Sverige.  

***

Trots de uppenbara förtjänster som tillväxten för med sig ses tillväxtvänliga ekonomiska tankesätt än i dag ofta med ansenlig fientlighet, om än med skilda bevekelsegrunder. Vissa talar om en själlös ekonomism inte kan appliceras på de delar av livet som verkligen betyder något. Att ekonomiska tankesätt hör den kalla och cyniska delen av mänskligheten till. Denna både fantasilösa och empiriskt felaktiga slutsats tror jag kommer sig av den association som fortplantat sig till en social norm och som därmed blivit en del av en moral som dock faller sönder så fort man börjar skärskåda den. Historiskt sett lever vi i en era där folkflertalet behöver ta unikt lite hänsyn till ekonomiska spörsmål. Och det är tillväxtens förtjänst.  

Från åtminstone fyra–femårsåldern hade du återkommande arbetsuppgifter som sedan blev fler och fler för att sedan stabiliseras och kvarstå under hela din livstid.

Före industrialismen lever nämligen nästan alla av jordbruk, det kanske mest ekonomiskt präglade livet någonsin. Du levde på gården, brukade jorden, skötte djur, underhöll redskap och avlade fram arbetskraft. Från åtminstone fyra–femårsåldern hade du återkommande arbetsuppgifter som sedan blev fler och fler för att sedan stabiliseras och kvarstå under hela din livstid. Hushållet – det vill säga den ekonomiska förening som stammar från ordet ”hushållning” som i sin tur betyder just ekonomi – präglar hela din vakna tid. Den stipulerar givetvis också dina sociala relationer. Det ligger nära till hands att anta att den enda gången du inte lever i direkt kontakt med den ekonomi som är en förutsättning för din överlevnad är när du på söndagarna går i kyrkan. Det är dock ett missförstånd. För när du går i kyrkan går du också till den komplexa institution som förvisso skänkt mening och till viss del en välgörande etik för mellanmänskliga relationer men som minst lika ofta varit den mest destruktiva bromsklossen för tillväxt och därmed för människan frigörelse. 

Den kristna kyrkan har haft ett enormt inflytande på såväl lagar som normer i det västerländska samhället. De ekonomiska frågorna har varit mycket prioriterade. Från den närmast patologiska fixeringen vid människans sexualitet – där äktenskapet (en i grund och botten ekonomisk institution) länge var den enda relation där sex var tillåtet – till tidigare nämnda regleringen av jordbruket och skråväsendet. Alla dessa sfärer, jordbruket, äktenskapet och skråväsendet är de fora där ekonomiska förehavanden för det mesta ägt rum och reglerats innan industrialismen och den kraftigt stigande tillväxten gjort dem antingen obsoleta eller kraftigt förändrade.  

Efter industrialismens lagt grunden för den moderna tillväxten börjar även den moderna byråkratin och välfärdssamhället uppenbara sig på 1900-talet. Mer så i de protestantiska länderna än i de katolska där familjen och de informella relationerna fortfarande var relativt starka. Föreningar, inte helt olika de skråväsenden som dominerat den ekonomiska utvecklingen, börjar skydda sina egna intressen, med kollektivavtal, tullar och allsköns lobbyism. Global handel hämmas till förtret för de nationer som ännu inte industrialiserats. Massproduktion och masskonsumtion gör att tillväxten når nya rekord, inom nationerna. Folkflertalet kan börja tänka på andra saker än sin ekonomi och överlevnad. 

***

Det är denna tid, mellan 1930-talet och 1970-talet, som bland andra Thomas Piketty hävdar är en gyllene era och som vi enligt honom bör återuppliva. En tid då vinsten på kapital (r) inte var större än den generella tillväxten (g). Alltså en tid med relativt hög jämlikhet. Men Pikettys analys är för snäv. Efter avregleringarna på 1970–80 talen har nämligen den globala jämlikheten ökat, och framför allt tillväxten för de som initialt haft det sämst ställt i världen. De senaste 40 åren har inneburit den största globala välståndsökningen någonsin. Och ja, detta har även betytt att vinsten på kapital (r) är högre än den generella tillväxten (g). De som tagit riskerna i denna utveckling har därmed belönats. De stora vinnarna är alltså de sämst ställda i utvecklingsländerna och de bäst ställda i industriländerna, medan förlorarna är arbetarklassen i industriländerna. Denna utveckling illustreras elegant i Branco Milanovics graf nedan.

Det har gjort att även folk utanför västländerna har kunnat ta del av tillväxtens välsignelse. Denna utveckling givetvis inte kommit utan problematiska bieffekter. När globaliseringen tar fart efter ansenliga avregleringar från slutet av 1970-talet och framåt flyttar givetvis många industrijobb i väst till andra delar av världen, främst Asien där lönerna var lägre. Många i Väst blev av med jobbet samtidigt som tillväxten ändå ökade genom annan produktion. De som blev av med jobbet fick också ta del av tillväxten genom lägre priser och en teknologisk och ekonomisk utveckling som givetvis kom alla till del. Men tryggheten, identiteten och yrkesstoltheten, försvann för dessa människor; det vill säga en stor del av deras värdighet. 

Kapitalistisk tillväxt innebär förändring, även social och kulturell sådan. 

Redan skråsamhället förstod vikten av dessa värden och skapade institutioner som främjande dem. Men det har varit svårt för alla de ”somewheres” att återfå en värdighet som den tidigare ordningen gav dem. Det Ferdinand Tönnies kallade gemeinschaft, ungefär social sammanhållning, har fått ge plats för en större andel gesellschaft, i form av opersonliga marknadsutbyten och byråkrati. En utveckling som redan Adam Smith förutsåg, som Marx häftigt kritiserade, och som skildrats mest elegant i Schumpeters koncept ”kreativ förstörelse”. Kapitalistisk tillväxt innebär förändring, även social och kulturell sådan. 

Därför har många stöttat de populistiska politiker som velat dra klockan tillbaka till tiden då allt var ”great”. Mest tydligt i Trumps USA där de merkantilistiska tullarnas syfte verkar vara att återindustrialisera ett post-industriellt land. En svårslagen vansinnighet. Men det visar på kraften i känslan av förlust av identiteten, stoltheten och värdigheten hos breda folklager. Utan en god gemenskap och en kultur kring och en yrkesstolthet kommer ressentimentets spöke som ett brev på posten. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Samma brist på identitet och ressentiment tar sig även uttryck i andra samhällsgrupper. De senaste tidernas identitetspolitik (i grund och botten en sorts populism), fanatiska nymoralism och nyreligiositet är exempel på det. Likt moralister i alla tider finner de andras människors frihet och välgång motbjudande. Deras indignation är lika stor som deras okunskap. De kan vara rester från den religiösa traditionen av skambeläggning av människans tidlösa kombination av sexualitet och ekonomi eller den lika kristet präglade puritanska tradition som gör gällande att vi ska ”tillbaka till naturen” och där miljöproblemen i dag blivit en anledning för dessa krafter att fördöma tillväxten. I båda fallen förstår man inte skillnaden mellan orsak och verkan. Det är givetvis det sociala stigmat som gör sexarbetarna till en utsatt grupp, inte tjänsten i sig själv. Och det är givetvis bristen på innovation som är miljöproblemens orsak, inte människans välstånd. Men sådant går inte att förklara för affekterade moralister som likt forma tiderna inkvisitorer fördömer människans frihet, välstånd och utveckling. I stället hyllas inkvisitorer som kastar ut kättare från radiostudior och lutherska domedagspredikanter som utstöter svavelosande besvärjelser i FN. Krafter som alltid varit utvecklingens fiender. 

Den moderna tillväxten bygger på frukten av en humanism som har anor till antiken och som blommar ut under renässans och upplysning. Och vill vi fortsätta leva i ett humant och civiliserat samhälle präglat av frihet och välstånd så måste denna kultur återupprättas. Men för att det ska ske måste vi få en renässans för yrkesstolthet, kosmopolitisk urban kultur, och för en social tolerans för de som väljer att leva ett liv bortom den puritanska moral som har sin upprinnelse i den sociala utpressning som kyrkan utövade för hundratals år sedan. Det är innovation och livsbejakande etik som varit till gagn för mänsklighet och natur, inte religiös skambeläggning och populistiskt ressentiment. Tillväxtens kraft är – som i alla tider – kulturell.  

Omslagsfoto från Amsterdam, en av de platser där den moderna kapitalismen växer fram på 1600-talet: Christine Olsson/TT