Tänker regeringen svika jägarna igen?

Inför valet 2022 gjorde Tidöpartierna ett stort nummer av att landets 650 000 jägare och skyttar skulle få förbättrade villkor. Det skulle, för att citera Moderaternas valmaterial, bli slut på (den dåvarande) regeringens ”jakt på jägare”. 

Det började inte bra. I stället för att följa vallöftet om att implementera EU:s vapendirektiv på miniminivå – det vill säga att inte införa restriktioner utöver vad EU krävde – valde den nya regeringen att anta förslaget från den föregående regeringens vapenutredning. Detta innebar att man även införde tillståndsplikt för magasin. Att regeringen gick emot den egna linjen skyllde man på att det inte fanns tid att utreda på nytt, och på att man riskerade böter från EU om man väntade. Vid omröstningen i riksdagen var det sedan bara Centerpartiet som röstade nej till nya restriktioner. EU-böter fick man ändå. Dessa berodde ju på förseningen, inte på att Sverige underlåtit att införa regler som EU inte krävde.

Att regeringen gick emot den egna linjen skyllde man på att det inte fanns tid att utreda på nytt.

I april 2023, samtidigt som man presenterade förslaget om att överimplementera EU:s vapendirektiv, gav regeringen även nya direktiv till den pågående utredningen. Denna gång skulle det bli förbättringar för landets legala vapenägare. 

Utredningens betänkande kom i mitten av maj. Trots direktiven var det som föreslogs långt ifrån lättnader. På punkt efter punkt gick utredaren mot direktiven: I stället för avskaffade femårslicenser (tidsbegränsade licenser för vissa vapen som politiken upprepade gånger lovat att avskaffa) föreslog utredningen att de skulle vara kvar; i stället för att ta bort kravet på ”synnerliga skäl” för innehav av vissa vapen skulle kravet vara kvar; i stället för att dela upp vapenlagen i en del som rör kriminell vapenhantering och en som behandlar administrativa bestämmelser för tillstånd och förvaring föreslogs ingen sådan uppdelning; i stället för att Sverige ska acceptera EU:s vapenpass för utländska jaktturister föreslogs att Sverige även fortsättningsvis inte ska acceptera det. Och så fortsätter det. 

Utredaren föreslog också en rad nya restriktioner för jägare, skyttar och samlare. Det handlar om förbud för jaktgevär av AR-typ (med retroaktiv verkan), att ge Polismyndigheten nya svepande befogenheter att neka licens på vapen de anser farliga eller olämpliga, stoppa licenser på enhandsvapen för föreningsegna grenar, införa licenskrav på vissa luftpistoler, och att införa nya aktivitetskrav för målskyttelicenser för halvautomatiska gevär. Nya restriktioner föreslås också för skytteföreningar, vapenreparatörer och vapenhandlare, i vissa fall så långtgående att alla nog inte kan fortsätta med nuvarande verksamhet. 

I flera fall handlar förslagen om att lagvägen införa sådant som Polismyndigheten försökt införa på egen hand men som HD eller HFD underkänt. Det kan ställas i kontrast till hur utredaren hanterar ”praxis” i andra fall. Att Polismyndigheten har vunnit i förvaltningsrätter och kammarrätter anförs som argument för att skriva in myndighetens linje i lag. Det är inte för inte som utredningen kallats en ”1 300 sidor lång debattartikel från polisen”.

Det som vid presentationen av utredningsbetänkandet lyftes fram som en förbättring – utökad vapengarderob – kan också diskuteras. Ökningen (med två vapen för jakt) är omgärdad av så många begränsningar att man kan ifrågasätta om den för de flesta innebär någon ändring jämfört med i dag, och för vissa kan den till och med innebära en minskning. För målskytte föreslogs ingen ökning alls. Detta ska jämföras med vad som förts fram av Tidöpartierna om garderob om 10-12 vapen för jakt, och en ökning av garderoben för målskytte. 

Utredaren motiverar de nya restriktionerna dels med den självpåtagna begränsningen att den ”totala skyddsnivån” inte får minska. En lättnad på ett område måste därför utifrån utredarens sätt att se det kompenseras med en ny restriktion på ett annat. Dels med att restriktioner och förbud i sig kan innebära ”förenklingar”. En regel om att det aldrig kan ges tillstånd för ett visst vapen kan därmed motiveras med att enskilda eller handlare då lättare kan att veta vad som gäller jämfört med om tillstånd kan ges ibland. 

För jägare och sportskyttar innebär det att införandet av förenklingar som riksdagen redan ställt sig bakom försenas.

Vad betyder detta? För landets jägare och sportskyttar innebär det att införandet av förenklingar och förbättringar som riksdagen redan för flera år sedan ställt sig bakom försenas. Flera av dessa borde ha genomförts för länge sedan. Det rör exempelvis uppdelningen av vapenlagen, något som Tidöpartierna, Centerpartiet och Vänsterpartiet krävde för att släppa igenom Socialdemokraternas förslag om ”särskilt farliga vapen” 2019. 

Den nuvarande ordningen innebär att personer som utan kriminella intentioner gör administrativa misstag kring exempelvis licensansökningar, lån eller förvaring riskerar att straffas som vapenbrottslingar. Detsamma gäller personer som exempelvis hanterar vapen i dödsbon men då begår misstag. Uppdelning krävs också för att skrivningar om ”farliga vapen” som syftar på straffbestämmelser för kriminell vapenhantering inte ska spilla över på licenshanteringen. Även om regeringen vid införandet av lagskärpningen lovade att detta inte skulle ske kom Polismyndigheten direkt att ta skrivningarna till intäkt för ökad restriktivitet. Även det aktuella betänkandet utgör bevis på det. I detta motiveras nya restriktioner för legala vapenägare med direkt hänvisning till formuleringen om ”särskilt farliga vapen”

För att återfå förtroendet behöver regeringen sannolikt inte bara stoppa de nya restriktioner och förbud som föreslås. Man behöver även genomföra alla riksdagens tillkännagivanden.

I vissa fall är det mycket enkelt. Att ändra vapengarderobens storlek till 12 jaktvapen kräver ingen annan åtgärd än att ändra en siffra i Vapenförordningen. Det kan regeringen göra på nästa sammanträde. Detsamma gäller förtydligandet om att endast licenspliktiga delar ska bedömas vid licenshanteringen eller att privatpersoner alltid ska få förvara sina vapen i godkända säkerhetsskåp (i dessa båda fall var det avsikten med nuvarande lag, men otydliga formuleringar öppnade för att Polismyndigheten skulle tolka dem tvärtom).

Att ta bort de tidsbegränsade licenserna (vilket skulle innebära att man återgick till den ordning som gällde 1934–2000) skulle kräva att man strök en paragraf i vapenlagen. Det är allt. 

Annat är svårare. Att dela upp lagen kräver sannolikt en ny utredning och det är därför om det ska kunna genomföras före mandatperiodens slut angeläget att man direkt tillsätter en sådan.

Att ställa till rätta och genomföra de tillkännagivanden som riksdagen gjort är inte nog.

Sannolikt räcker dock inte detta för att återfå förtroendet. Att ställa till rätta och genomföra de tillkännagivanden som riksdagen gjort är inte nog. Man behöver även rätta till problem med tidigare regleringar.

Ville regeringen signalera att man fortfarande står för den politik man gick till val på vore det lämpligt att även backa implementeringen av EU:s vapendirektiv till miniminivån och ta bort magasinlicenskravet (EU kräver endast reglering av vilka som får använda vissa vapen i kombination med vissa magasin, inte av magasin som sådana). Denna gång går det inte att skylla på tidsbrist.

På samma gång bör man även helt ta bort tillståndsplikten för ljuddämpare – vilket också var Tidöpartiernas ursprungsintention innan man kompromissade med Socialdemokraterna i frågan 2022. Att reglera innehav av delar och tillbehör som inte håller gastryck är en anomali i svensk vapenlag. Att ta bort dessa onödiga restriktioner skulle både vara att återgå till grundprinciperna i vapenlagen och att förenkla.