De flesta politiska profiler bleknar ganska snabbt efter sista applåden. Inte Margaret Thatcher. Hundra år efter hennes födelse (13 oktober 1925) och femtio år efter att hon valdes till Toryledare (11 februari 1975) är hon fortfarande en av de mest polariserande symbolerna i brittisk politik – älskad och hatad, ibland samtidigt och på båda sidor.

Etiketterna haglar, men säger ofta mer om den som sätter etiketten än om kvinnan bakom. Bakom karikatyrerna finns också sårade egon: hon trampade på många tår när hon krossade inte mindre än tre glastak. Som reformator flyttade hon tyngdpunkten från regleringsiver och stagnation till marknadsorientering, omkalibrering och nytändning. Som banbrytare även i kvinnokampen tog hon sig till maktens topp i en påtagligt mansdominerad värld – utan att få feministiskt erkännande. Som fullblodsmeritokrat sneglade hon inte uppåt mot Eton-nätverkets gamla inflytandemonopol, utan gick förbi det. Att hon trampade på många ömma tår bidrar till att förklara varför så många, på båda sidor om åsiktsstängslet, i efterhand försökt skriva om historien i en mer smickrande tappning för dem själva.

Principfast klassisk liberal eller hänsynslös marknadsfundamentalist? Ingen av dessa epitet förklarar riktigt att även Thatcher, likt många andra ”historiska” politiker, i väldigt hög grad var ett barn av sin tid. Om än ett sällsynt framsynt barn av sin tid.

I Storbritannien på 1970-talet hade både inflation och arbetslöshet skjutit i höjden. Marginalskatten för höginkomsttagare låg på 83 (!) procent. Ökänt är hur även statsskulden vuxit så till den milda grad att regeringen tvingades till förnedrande nödlån hos IMF. Fackföreningarna, som under de goda tillväxtåren vant sig vid årliga lönepåslag, blåste ändå till strejk i parti och minut. Det fick påtagliga följder som sopberg, elransonering och till och med obegravda lik.

Fackföreningarna, som under de goda tillväxtåren vant sig vid årliga lönepåslag, blåste ändå till strejk i parti och minut.

1970-talskrisen var ett resultat av både tidens oljekris och att regleringar och nationaliseringar, i tilltagande grad, karaktäriserat brittisk ekonomisk politik sedan 1945, då Labour bildat sin första majoritetsregering. På så vis konserverades både industristruktur och valutavärden samtidigt som asiatiska låglöneländer började slå ut europeiska producenter som blivit alltför beroende av staten för att hänga med i konkurrensen. Både 1970-talets höger- och vänsterregeringar – till innehåll nästan utbytbara – försökte lösa problemen genom att i ”keynesiansk” anda ta på sig rollen som samhällets största köpare av varor och tjänster. Staten försökte alltså spendera och subventionera sig ur en skuld- och konkurrenskraftskris. Samtidigt som alla som drog fördel av politiken såklart försäkrade att det är ”enda sättet att hålla hjulen i rullning”. 

”Missnöjesvintern” 1978 präglades av en strejkvåg som stängde ner stora delar av samhället. Trots det utsatta läget fortsatte en rad fackföreningar att kräva som minst inflationskompensation. Labourregeringen gick delvis fackföreningarna till mötes men inte helt. Ingen är nöjd. Såväl inflation som arbetslöshet fortsatte att stiga. Storbritannien hade blivit ”Europas sjuke man”.

Det är mot den bakgrunden – när många insett att den existerande korporativistordningen nått vägs ände – Margaret Thatcher kunde bilda regering år 1979. För första gången någonsin började en ledande industrination bedriva åtstramnings-, avreglerings-, skattesänknings- och privatiseringspolitik. 

Återhämtningen lät vänta på sig. Labour, fackförbunden och ett akademiskt etablissemang med starka vänsterböjelser, hade fått en ärkefiende. 384 av landets ledande ekonomer publicerade ett öppet brev i The Times och krävde helomvändning. I Laboursympatiserande media blev det snart mer eller mindre obligatoriskt att porträttera Thatcher som helt känslokall inför arbetslöshetsproblematiken. Att hon ärvt problemen var ett faktum som snart glömdes bort. Även många i Thatchers eget parti knorrade och krävde en återgång till företrädaren Edward Heaths mer ”kompromiss- och samförståndsinriktade” politik. 

***

Sådant faller inte i god jord hos övertygelsepolitikern Thatcher som beskriver konsensuspolitik som ”processen att överge alla övertygelser, principer, värderingar och politiker i jakten på något som ingen tror på men som ingen motsätter sig”. Minsta motståndets lag alltså. Kraven på helomvändning besvarar Thatcher med följande i dag bevingade ord: ”You turn if you want to. The lady’s not for turning.” 

Stödet för sittande premiärminister slår temporärt bottenrekord men sakta börjar ekonomin vända uppåt. Intäkterna från brittisk Nordsjöolja bidrar till att ekonomin åtminstone håller styrfart. Vidare har Thatcher tur gällande sitt politiska motstånd. Labourledaren Michael Foots lösningsförslag är ännu mer av det bevisligen misslyckade 70-talsreceptet. Han lägger fram ett partiprogram, ”historiens längsta självmordsbrev”, som kräver hela näringslivets förstatligande. En linje som även i egna kretsar börjat betraktas som förlegad. Att Storbritannien besegrar Argentina – inte i fotboll men i Falklandskriget – bidrar också till patriotisk segeryra och till att Thatchers popularitet växer. Inte för att klippöarna, en kostnadspost för Storbritannien, har någon verklig betydelse utan för symboliken. Storbritannien har framgångsrikt försvarat sina egna, en grupp öbor vars överväldigande majoritet vill fortsätta att tillhöra Storbritannien. Det bryter den räcka ”motgångar” – det gradvisa krympandet av egen inflytandesfär – som i decennier karaktäriserat brittisk utrikespolitik. 

Så Thatcher vinner även valet 1983. Därefter vänder ekonomin mer stadigt åt rätt håll. Valåret 1988, när Thatcher vinner en historisk tredje seger i rad, är Storbritanniens tillväxt högst i Europa.

Thatchers storhet låg inte så mycket i att hon vände blad, behovet av det låg i luften. Ekonomisk liberalisering var en helt nödvändig motreaktion på en dessförinnan alltför långtgående regleringspolitik. Redan under Labourföreträdaren Callaghan och IMF-krisen hade Storbritannien tvingats initiera vissa budgetnedskärningar. 

Storheten låg snarare i att Thatcher var en övertygelsepolitiker, medan hennes företrädare mer följde just minsta motståndets lag. Det vill säga de senare lät sig ofta blåsa tämligen planlöst med en vind som avgjordes av maktspelet mellan intressegrupperna närmast makten (politikens default-läge eftersom det är svårare än många tror att agera på annat sätt). 1970-talets övriga premiärministrar, Edward Heath (Conservative), Harold Wilson (Labour) och James (Jim) Callaghan (Labour) hade alla varit mästare i ett överslätande balanserande och kompromissande, i att lappa och laga samt i att lägga locket på en öppen debatt i hopp om att tickande bomber åtminstone inte briserar under egen mandatperiod. Sådant kräver en viss sorts personlig kompetens, men Thatcher var av ett helt annat virke. Hon såg med knivskarp skärpa igenom den gamla genomreglerade, sklerotiska strukturen och insåg att lappande och lagande alls inte räckte. Hon omgav sig samtidigt med nytänkare som hjälpte henne att staka ut en ny väsentligt mer öppen och flexibel marknadsekonomisk kurs. Därutöver hade hon is i magen under de bistra vändpunktsåren när de elaka invektiven haglade. När hon väl påvisat en ny marknadsekonomisk framgångsväg följde alla politiskt slipade efter. Illustrerat inte minst av att regeringen Olof Palme och Kjell-Olof Feldt började backa det svenska reglerings- och socialiseringsbandet bara några år efter Thatcher. En högersväng som (såklart) doldes bakom idel retoriska rökridåer.

***

Att många än i dag envisas med att svartmåla Thatcher som ideologiskt radikal säger betydligt mindre om Thatcher än om kommentariatets politiska färg. Samt om hur ogint samma kommentariat typiskt är gällande att hedra historiska insatser i ”fel” läger. Ryktet till trots var Thatcher ingen driven ideolog. Det bärande temat hos Thatcher är snarare utpräglad realism. 

Margaret Thatcher visste att fackföreningarnas strejker och stöd för olönsamma industrier förhindrade den marknadsanpassade strukturomvandling som krävdes för att skapa nya hållbara jobb, öka skatteintäkterna och därmed finansiera välfärdsstaten. Till skillnad från Ronald Reagan kombinerade hon inte avregleringarna med långtgående skattesänkningar förrän efter att statsskulden blivit kontrollerbar. Hon slog inte tillbaka mot det mäktiga gruvfacket, lett av fackföreningslegenden Arthur Scargill, förrän hon tillsett att kolkraftverken bunkrat kol i förebyggande syfte. 

Hon slog inte tillbaka mot det mäktiga gruvfacket förrän hon tillsett att kolkraftverken bunkrat kol i förebyggande syfte. 

För den ständigt stenhårt arbetande metodist- och specerihandlardottern Thatcher var det vidare en självklarhet att frihet förpliktigade till ansvar. Alla – hög som låg – måste göra rätt för sig. I samma anda som när Aina Erlander lämnade tillbaka pennor som maken Tage norpat på regeringskansliet insisterade Thatcher på att personligen bekosta ett nytt strykjärn på Downing Street. Vidare menade hon att det var fullständigt utopiskt att tro att människan någonsin kommer att lägga lika mycket krut på att göra gott för ”samhället” som för sig själv och sin familj. I stället menade hon att individen ser om sitt eget hus först, sedan grannens och först därefter samhällets. Fred upprätthålls genom (avskräckande) ekonomisk styrka och ekonomisk styrka genom att enskilda individer medges ekonomisk frihet. I mer klassiskt konservativ än klassiskt liberal anda menade hon att sådan frihet måste kombineras med lagar och regler som beskär människans möjligheter till maktmissbruk. Föreställningar om att staten kan skapa ett fullt jämlikt och rättvist samhälle, uppifrån, avfärdade hon som hopplöst naiva. 

När hon en gång efter att hon lämnat Downing Street fick frågan om vad hon själv betraktade som sin största insats, förutom sitt bidrag till järnridåns och kommunismens fall, påstods hon ha svarat ”Tony Blair och New Labour”. Det vill säga att hon tvingade även oppositionen att ömsa skinn. 

***

Hur är det möjligt att den första kvinnliga partiledaren i något av de stora partierna – och första brittiska premiärministern – så sällan lyfts fram som en feministisk förebild? Svaret är mångbottnat. 

Dels handlar det om politisk tolkning: vänstern har ofta tolkningsföreträde i frågor om kön och Thatcher är långtifrån den första banbrytaren i kvinnokampen, med högerböjelser, som vänstern ogint försökt skriva bort ur feminismens historia. I den mån hon signalerade öppet feministiska böjelser var det också snarast som särartsfeminist. Som när hon sa ”Om du vill ha något sagt, fråga en man. Om du vill ha något gjort, fråga en kvinna”. Sådant föll inte längre i riktigt god jord under det likhetsfeministiska 1980-talet. 

Dels beror det på Thatcher själv: hon avvisade positiv särbehandling inklusive försök att bemöta henne som en kvinna snarare än som en politiker. När hon fick frågan hur det kändes att vara första kvinnliga premiärminister svarade hon avvisande: “Det vet jag inte, jag har aldrig upplevt alternativet”.

Likväl går det att argumentera för att Thatcher förtjänar åtminstone två feministiska medaljer.

Thatcher ville att kvinnor skulle slå igenom på egna meriter och inte via kvoter. Därför erbjöd hon inte politik som specifikt gynnande kvinnokollektivet. Hennes tidigare arbete som utbildningsminister innehöll visserligen förslag om utbyggd förskoleverksamhet, men som regeringschef prioriterade hon inte en kraftfull offentlig barnomsorgsexpansion – trots en hönan-och-ägget problematik som många ser som central för kvinnors ekonomiska frigörelse.

Likväl går det att argumentera för att Thatcher förtjänar åtminstone två feministiska medaljer. Den första för att hon öppnade dörren för en omkalibrering av ekonomin och därmed mot en omställning från tung basindustri till mer ”moderna” industrigrenar som inte alls är lika beroende av (manlig) råstyrka.

Den andra just för att hon slog sig fram till premiärministerposten – i kamp mot en djupt rotad patriarkklubb både i det egna partiet och inom Labour. På så vis illustrerade hon att inte ens rikets högsta ämbete längre var omöjligt att nå för en kvinna. Glastak för kvinnor stred hon mot under hela det årtionde, 1950-talet, då hon kontinuerligt sänktes genom öppet sexistiska och på annat sätt förminskande kommentarer under sin kamp för att vinna en plats i parlamentet (vilket lyckades först 1959). En bild som bekräftas av biografiförfattare som Charles Moore och Patrick Cosgrave (för övrigt även väl fångat i den aktuella om än fiktionaliserade Netflixfilmen Margaret Thatcher: The Long Walk to Finchley). Ofta fick Thatcher frågan på interna nomineringsmöten om det verkligen var en kvinnas plats att vara politiker snarare än sköta hem och barn. Maken, Denis Thatcher, förtjänar nog också en stor eloge för att han så nutidsmodernt ställde sig helhjärtat bakom sin Margaret. 

***

En stor del av hemligheten bakom Thatcherfenomenet ligger i hennes, för dåtiden, anmärkningsvärt blygsamma bakgrund. Hennes världssyn präglades av en jordnära nykterhet med djupa rötter i uppväxten som både specerihandlar- och metodistdotter: Spendera aldrig mer än du har. Ställ om som näringsidkare om ingen köper dina produkter. Gör inte stort väsen av kön – utan hugg i där den personliga nyttan är störst.

Många inom det konservativa partiet hånlog åt manér och utseende som elakt stämplades som ”undre medelklass”, ”hemmafru” eller ”förort”. Samtidigt var det just hennes attityd och yttre som gjorde att hon inte bara imiterade utan förkroppsligade den tysta skötsamma aspirerande medelklassmajoriteten. Detta till skillnad från inte bara de mer typiska etablissemangsfigurerna utan också Labours ofta svavelosande ”revolutionärer”. Hon förstod att folkmajoriteten var mer intresserad av personlig respekt och en egen klassresa än vare sig högerns eller vänsterns varianter på patriarkaliskt (eller matriarkaliskt) huvudklappande. Genom en omfattande försäljning av kommunala bostäder samt ungefär lika massiva börsintroduktioner (British Telecom, British Gas, British Airways med flera) uppmuntrade regeringen Thatcher en ägar- och ansvarskultur. Resultatet blev miljontals nya husägare och en breddad aktieägarkår – vad som ofta kallas popular capitalism.

Thatchers folkliga förståelse – automatisk snarare än låtsad – väckte avund, rädsla och vrede på båda sidor.

Thatchers folkliga förståelse – automatisk snarare än låtsad – väckte avund, rädsla och vrede på båda sidor. Om än mest inom vänstern. Thatcher fick de sistnämnda att gå i taket när hon erbjöd godbitar som följande: ”Livets realiteter är konservativa” ; ”Problemet med socialismen är att så småningom tar andras pengar slut” ;”Ingen skulle minnas den barmhärtige samariten om han bara haft goda avsikter – han hade också pengar.”

I en viktig mening hade Thatcher mer gemensamt med efterkrigstidens folkligt förankrade hedersknyfflar – inklusive Labourlegenden Clement Attlee – än många av sina samtida kollegor. Svenska motsvarigheter inkluderar Jarl Hjalmarsson, Tage Erlander och Thorbjörn Fälldin. Politisk oenighet i enskilda frågor förtar inte att respekt för alla just nämnda politiker är svår att förneka. Eftersom det är svårt att betvivla att samtliga, utifrån sina respektive horisonter, nådde sina positioner på hedersamt sätt.

Att kommentariatet ofta fortsatt domineras av personer utan samma djupa folkliga kontakt eller förståelse bidrar också till att förklara de envist kvarlevande nidbilderna av Thatcher. Inklusive det intressedrivna behovet av att såga henne vid fotknölarna. Till och med under begravningståget i London 2013 valde stora delar av media att zooma in på de enstaka indoktrinerade tomtar som försökte provocera eller protestera, trots att processionen transformerades till en enda lång tacksamhetsapplåd. Tiotusentals stod samlade längs gatorna, många med tårar i ögonen, och hyllade en ledare som – på goda grunder – åtnjöt starkare folklig respekt än nästan samtliga av både Thatchers föregångare och efterträdare. Man kan bara hoppas att Thatcher på något vänster kunde blicka ner på den scenen från sin himmel – efter att i hög grad tvingats tillbringa jordelivet som mental ensamvarg. Det senare i likhet med många andra banbrytare som satt sanningen framför den personliga bekvämligheten.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Så är Thatcher numera bara av historiskt intresse? Knappast. För första gången sedan demokratins genombrott befinner vi oss åter i en tid när många politiker har förlorat känslan för – och kontakten med – den fortsatt grovt missförstådda tysta majoriteten.

Det har blivit populärt att säga att historien inte upprepar sig (sakfrågor kommer och går), men rimmar. Bland dess tydligaste rim återfinns just det politiska behovet att återvinna förtroendet hos den breda mitten. Thatcher-fenomenet erbjuder i detta avseende en sorts manual i hur man talar till folket utan att tappa eliten – samt hur man förenar ryggrad med resultat.Man kan till och med hävda att samtliga huvudnycklar till att vinna även nästa svenska val går att identifiera, genom en mer äkta förståelse än den gängse, av specerihandlardottern och (glass!)kemisten från den i övrigt tämligen oansenliga brittiska orten Grantham. Arkitekt och genomdrivare av den fria världens ekonomiska vitalisering. Kalla krigets järnlady. Den första kvinnliga regeringschefen i något G7-land. En av sin tids mest outtröttliga försvarare av sanning, integritet och klarspråk.