Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Utblick Reportage

Truss var inte den Thatcher världen behöver

Under 50 dagar som Storbritanniens premiärminister hann Liz Truss ge skattesänkningar så dåligt rykte att en del menar att det blivit omöjligt att driva marknadsliberal reformpolitik. Smedjans chefredaktör Svend Dahl har träffat Mark Littlewood, chef för tankesmedjan Institute of Economic Affairs i London, för ett samtal om förutsättningarna för marknadsliberala reformer i ett land med rekordhöga skatter och en stagnerande ekonomi.

Få ledande politiker har på så kort tid lyckats ge skattesänkningar och marknadsliberal politik så dåligt rykte som Liz Truss som under 50 turbulenta dagar förra hösten var Storbritanniens premiärminister. Foto: AP Photo/Alberto Pezzali

I ett av mötesrummen på Timbro hänger ett porträtt på Margaret Thatcher, och på väggen i köket finns ett citat från den tidigare brittiska premiärministern som påminner om vikten av hårt arbete till frihetens försvar. Det säger något om hur järnladyn, 33 år efter att hon avgick, fortsätter att betraktas som en inspirationskälla för marknadsliberala politiker och opinionsbildare långt utanför Storbritannien.

Det är högst osannolikt att Liz Truss i framtiden kommer att åtnjuta samma respekt. Tvärtom skulle man kunna argumentera för att det är få ledande politiker som på så kort tid lyckats ge skattesänkningar och marknadsliberal politik så dåligt rykte. Häromdagen, den 20 oktober, var det ett år sedan Truss, som betraktar sig som en självklar ideologisk arvtagare till Thatcher – tvingades lämna premiärministerposten efter 50 mycket turbulenta dagar. 

Början till slutet för Truss var den kompletteringsbudget hennes regering presenterade två veckor efter att den tillträtt. Budgeten, som både syftade till att lätta hushållens pressade ekonomiska situation och stimulera den långsiktiga tillväxten i ekonomin, innehöll bland annat en tidigarelagd inkomstskattesänkning, ett avskaffande av den högsta inkomstskattenivån på 45 procent och en slopad höjning av bolagsskatten. Dessutom föreslogs ett mycket kostsamt system för att frysa energipriserna i två år. Kruxet var att det inte föreslogs några besparingar, och det i ett läge där budgetunderskottet redan var betydande.

Finansmarknaderna reagerade med panik inför risken för skenande budgetunderskott, statsskuld och inflation. Pundet rasade och räntorna rusade. Delar av det konservativa partiet revolterade. Finansministern Kwasi Kwarteng, som var premiärministerns närmaste allierade, fick sparken. Men inget hjälpte. Truss tvingades avgå och förslagen om sänkta skatter drogs tillbaka.

Inte ens marknaden gillar marknadsvänlig politik, skrockade den politiska vänstern.

Historien var tacksam för alla som i grunden ogillar sänkta skatter. Inte ens marknaden gillar marknadsvänlig politik, skrockade den politiska vänstern långt utanför Storbritannien. 

I Sverige fick socialdemokrater känna glädjen över att för en stund återuppleva valrörelsen 2002, och kunde rasa mot ”högerns ofinansierade skattesänkningar”. Både Dagens Nyheters och Expressens liberala ledarsidor varnade Ulf Kristersson, vars regeringsbildning pågick, om farorna med stora skattesänkningar.

Bilden av de oansvariga skattesänkningarna hade etablerats. Statsvetaren Matthew Goodwin skrev på sin Substack ”att ingen som förknippas med libertariansk politik – rätt eller fel – kommer att släppas i närheten av makten under en generation eller mer.” 

***

Problemet var bara att Liz Truss i sina utgångspunkter hade haft rätt, i varje fall kring behovet av tillväxtpolitik och sänkta skatter. De brittiska tillväxtsiffrorna har under flera år varit dåliga jämfört med andra större ekonomier, samtidigt som både offentliga utgifter och skatter skjutit i höjden.

Skattetrycket i Storbritannien är visserligen fortfarande lägre än i många andra europeiska länder. Men det senaste decenniets konservativa regeringar har varit skattehöjare och prognoserna gör nu gällande att skattetrycket nästa år kommer att nå den högsta nivån på 70 år. Det innebär att man närmar sig nivåerna direkt efter andra världskrigets krigsekonomi med ett skattetryck på strax under 40 procent. Att i ett sådant läge argumentera för sänkta skatter borde vara en självklarhet. 

Ändå är det få som gör det, och de som ändå tycker att skatterna borde sänkas betraktas i allmänhet som reliker från 1980-talet.

Att Storbritannien sett till offentliga utgifter har fastnat i en spiral av ”alltid mer, aldrig nog” illustreras inte minst av hur kompletteringsbudgeten för ett drygt år sedan kommit att beskrivas. Då handlade finansmarknadernas reaktioner framförallt om de planerade utgiftsökningarna, inte minst för energiprisstödet som på sex månader förväntades kosta hela 60 miljarder pund, och behovet av ännu mer statlig upplåning som det skulle föra med sig. 

”Hon spenderade pengar som en full keynesian”, som tidskriften The Spectators chefredaktör Fraser Nelson konstaterade i ett samtal nyligen.

Men debatten och det negativa eftermälet kom nästan uteslutande att handla om ansvarslösa skattesänkningar. I grunden var det få som verkade ha något emot att staten spenderade ännu mer i ett läge där både skatter, utgifter och underskott redan var mycket höga.

***

Hur hamnade Storbritannien, som inspirerat så många marknadsliberaler, där? Jag ställer frågan till Mark Littlewood som är chef för Institute of Economic Affairs, IEA, en av världens första marknadsliberala tankesmedjor. IEA grundades 1955 av företagaren Anthony Fisher, som några år tidigare träffat Friedrich Hayek och fått rådet att i stället för att ge sig in i politiken starta en organisation som kunde arbeta långsiktigt för att motverka socialism och planekonomi. Inte minst skulle tankesmedjan få en central roll som intellektuell inspirationskälla under under Thatcheråren.

– Jag menar att man kan använda Hayeks förhållningssätt för att förstå dagens situation i brittisk samhällsdebatt. På kort tid har vi gått igenom tre stora samhälleliga kriser. Först finanskraschen 2008, därefter turbulensen kring Brexit och sedan covidpandemin. Det innebär förstås inte att man fullt ut kan jämföra dessa händelser med krig som var Hayeks referens. Men i sådana här lägen av katastrof och chock tar staten ett stort steg framåt, som sedan är otroligt svårt att rulla tillbaka. Nu senast under covid vande vi oss exempelvis vid att staten ska betala oss 80 procent av lönen medan vi sitter i trädgården och gör ingenting. Nu har vi avskaffat det specifika programmet, men samtidigt fortsätter antalet långtidssjuka att vara rekordhögt, konstaterar Littlewood.

Det har institutionaliserats ett synsätt där alla samhällsproblem kan lösas genom att man drar i en spak och häller skattepengar över det.

Kriserna har samtidigt inneburit att det i den politiska klassen närmast institutionaliserats ett synsätt där alla samhällsproblem kan lösas genom att man drar i en spak och häller skattepengar över det.

– Ingenstans finns det i dag en känsla av att en minskning av de offentliga utgifterna skulle kunna vara något annat än beklagligt, menar Mark Littlewood och tar beskedet att skrota den planerade höghastighetsjärnvägen mellan Birmingham och Manchester som exempel:

– Det är ett fullständigt orimligt slöseri med pengar, och projektet skulle ha stoppats för många år sedan. Och jag får väl vara glad för att det skedde innan ytterligare galenskaper tillkom. Men samtidigt ska pengarna som sparas användas fullt ut på annan transportinfrastruktur. Skulle inte en del kunna användas för att balansera budgeten eller sänka några skatter?

Jag frågar Mark Littlewood om man inte mot bakgrund av det läge där den brittiska ekonomin befinner sig – med stagnation och höga skatter – kan tänka sig en efterfrågan på tillväxtpolitik i form av lägre skatter i breda väljargrupper.

– Jag ser inga skäl till varför det inte skulle kunna bli så. Två decennier är aldrig helt lika, men vi befinner oss i en situation som påminner om 1970-talet med allmän nedstämdhet. Folk inser att saker inte fungerar, och man känner att man inte blir rikare av det enkla skälet att man inte blir det. Stagnation kombineras med att inflationen gröper ur inkomsterna.

Mark Littlewood är chef för den marknadsliberala tankesmedjan Institute of Economic Affairs i London. Foto: IEA

Även om det vore dumdristigt optimistiskt att säga något annat än att det som skedde förra hösten, i samband med Truss kompletteringsbudget, var skadligt för alla som ser behovet av lägre skatter, menar Littlewood att halveringstiden för skadan sannolikt är kortare än vad många föreställt sig:

– Detta är, tror jag, den maximala skattenivå som kommer att accepteras. Så en minskning av statens storlek kommer i relativ närtid att bli en ekonomisk nödvändighet. Jag menar inte att vi kommer att förvandlas till Grekland för 15 år sedan, men vi börjar röra oss i den riktningen, konstaterar han.

Samtidigt går det inte att bortse från väljaropinionen som är allt annat än marknadsliberal. Matthew Goodwin, som tidigare i år kom ut med boken Values, Voice and Virtue: The New British Politics (Penguin, 2023), om de brittiska väljarna, konstaterar att stödet för marknadsliberalism är svagt. Bara en liten minoritet ställer sig bakom tanken att lägre skatter skulle stimulera den ekonomiska tillväxten.

Det finns heller inget – och har egentligen heller aldrig funnits – något verkligt väljarstöd för den bland marknadsliberala brexitanhängare så populära idén om att utträdet ur EU skulle kunna förvandla Storbritannien till ett ”Singapore-on-Thames” med låga skatter och få regleringar, menar Goodwin. För de allra flesta väljare handlade Brexit om helt andra saker, och då inte minst om att minska invandringen. 

Marknadsliberala reformer är impopulära innan de genomförs, men får starkt stöd när de väl är på plats.

Frågan är hur man som marknadsliberal bör se på denna opinionsmässiga uppförsbacke. Mark Littlewood pekar på dilemmat det innebär att marknadsliberala reformer nästan alltid är impopulära innan de genomförs, men får starkt stöd när de väl är på plats:

– Socialism och statliga ingripanden är i allmänhet mycket populära som idéer, men djupt impopulära i praktiken. Om man skulle göra en opinionsundersökning om att åternationalisera järnvägarna, skulle säkerligen 70 procent svara ja. Detsamma gäller om man frågar om viljan att betala mer i skatt för att förbättra den offentliga sjukvården.

Samma sak gällde faktiskt under Thatcheråren, påminner Littlewood. Få av de reformer Thatchers regeringar genomförde var särskilt populära på idéstadiet. Inte ens försäljningen av allmännyttiga bostäder till hyresgästerna hade starkt stöd i väljaropinionen, men blev en stor succé när den väl genomförts. 

– Min hypotes är därför att vi behöver en reformregering, som är säker på sin sak och vet att det som först kan uppfattas som kontroversiellt eller impopulärt ganska snart kommer att generera resultat som ger väljarna en känsla av färdriktning och som gör att det inför nästa val blir lätt att svara ja på Ronald Reagans klassiska fråga om de man det bättre ställt i dag än för fyra år sedan.

En regering som vill genomföra exempelvis skattesänkningar möter dessutom institutionella hinder. Precis som i Sverige likställer det brittiska finansdepartementet skattesänkningar med utgiftshöjningar, vilket försvårar för regeringar som vill genomföra den typ av sänkningar av samhällsekonomiskt skadliga skatter som kan tänkas vara självfinansierande.

– De modeller som finansdepartementet och expertmyndigheten OBR, The Office for Budget Responsibility, använder måste granskas. De är kända för att vara statiska. Tjänstemännen kommer att säga att om man sänker den här skatten med en procent så kommer skatteintäkterna att minska på motsvarande sätt. Jag tror inte att vi alltid befinner oss på fel sida av Lafferkurvan, men i några fall gör vi det, och det måste kunna vägas in i det politiska beslutsfattandet, konstaterar Mark Littlewood.

***

Referenserna till 1970-talet är för närvarande ständigt återkommande i den brittiska debatten. Ekonomisk stagnation, inflation, strejker och allmän dysterhet inför framtiden gör parallellerna oundvikliga. Precis som för 50 år sedan riskerar Storbritannien att fastna i en ond cirkel av rekordhöga skatter, försämrad konkurrenskraft och låg tillväxt.

En väsentlig skillnad, som bland annat påpekats i The Spectator, mellan dagens situation och tiden som ledde fram till Margaret Thatchers valseger 1979 är emellertid den intellektuella motreaktion som då existerade. När Thatcher vann valet och började reformera den brittiska ekonomin stod hon på axlarna av efterkrigstidens främsta marknadsliberala tänkare. 

Denna intellektuella grund saknas idag. Tvärtom handlar den dominerande berättelsen i samhällsdebatten om behovet av en större stat och politikens förmåga att lösa samhällsproblem. Få, om ens någon, politiker har i dag en genomarbetad idé kring hur politiken skulle kunna få en mindre roll, och hur den ska genomföras. Det gör förstås uppförsbacken för varje reformsinnad regering svårare och fallgroparnas djupare. Men det säger också något om samtiden att när Liz Truss på goda grunder försökte sänkta skatter, så valde hon att samtidigt fortsätta höja de redan mycket höga offentliga utgifterna. På köpet gav hon skattesänkningar dåligt rykte.