Samhälle Krönika
Till mina folkpartistiska vänner
Varför låta sig styras av socialdemokratiska problemformuleringar, när det finns all anledning att känna stolthet över den skolpolitik liberala politiker tidigare genomfört? Det undrar Gunnar Hökmark apropå att Liberalerna numera låter som socialdemokrater i skolpolitiken.
För oss som är liberaler av olika slag är det viktigt att reflektera kring hur vi ger styrka åt våra idéer.
Och det finns med anledning av vår gemensamma värdegrund en sak som jag har svårt att förstå. Under årtionden verkade vi alla tillsammans för att stärka individens frihet att välja i välfärden. Det handlar i allra högsta grad om den individuella friheten i stället för en ordning där staten, eller det offentliga, bestämmer över människorna. Det gäller för mig över hela samhällsfältet. Det öppna samhället, marknadsekonomin och rättsstaten är institutioner för att på en gång upprätthålla en stark stat och med den som stöd säkra största möjliga frihet åt medborgarna.
Vi vet ju också att marknadsekonomins öppenhet och rättsstatens förutsägbarhet inte bara ger individer ett stort utrymme att besluta om och planera för sin vardag utan också ger bästa möjliga förutsättningar för mångfald, konkurrens och utveckling. I en marknadsekonomi ser vi hela tiden hur mängden av aktörer leder till att vi ständigt kan nå bättre än bra, och eliminera det som är dåligt eller ingen vill ha.
Det öppna samhället innebär en fantastisk möjlighet, inte bara för de enskilda människorna, utan också för takten och dynamiken i utvecklingen, i frågan om att förnya, att upprätthålla många alternativ som kan jämföras med varandra och som ger var och en av oss den inriktning vi behöver eller önskar.
I välfärden är det som allra viktigast att människor kan välja.
Det gäller i synnerhet välfärden. Där är det som allra viktigast att människor kan välja och där är det som allra viktigast att utvecklingen kan ske med all den kunskap och initiativkraft som många aktörer kan ge. Stora offentliga byråkratier är aldrig bra vare sig på att anpassa sig till de många människornas olika behov eller att ligga i ledningen när det gäller att göra bättre än bra.
Och det är där jag inte förstår hur ni, mina folkpartistiska vänner, har kommit att låta skolpolitiken bygga på den socialdemokratiska agendan som skyr mångfald, valfrihet och företagande. Än mindre förstår jag hur ni har kommit att låta problembeskrivningar om den svenska skolan, som framstår som de utformats i forskningslaboratorierna i källarna på Sveavägen 68, bli faktoider som tillåts styra beskrivningen av den svenska skolan.
Låt mig nämna tre exempel som jag noterat blivit en grund för kampen mot valfriheten i skolan:
Friskolor har inte marginaler eller vinster på 15–17 procent. Det är en osanning, eller vad vi kallar ren lögn, som smugit sig in i propagandan och som nu missformar skolpolitiken.
Den genomsnittliga rörelsemarginalen är drygt 3 procent, före skatt och finansiella kostnader, vilket är en nödvändighet för att skolorna ska kunna leva upp till lagstiftningens krav på finansiell stabilitet och som dessutom behövs för att finansiera de övergripande administrativa kostnader som även kommunala skolor måste täcka genom överskott på skolpengen.
Och för att ta det dit vänsterns kampanj börjar, det är lika fel att vinsterna är gigantiska. Utdelningen för samtliga friskolor är mindre än en procent av den totala kostnaden. Långt under den ränta ägarna fått om de hade satt in pengarna på banken istället för i företagande för fler skolor. Det är svårt att förstå tanken att kapital som investeras i utbildning och kunskaper inte ens ska ha en ränta som är lägre än bankräntan.
Det är inte så att friskolor ger glädjebetyg. Den undersökning som Skolverket redovisade 2017 som visade att betygsspridningen bara till 1,5 procent kunde förklaras med skillnaden mellan friskolor och kommunala skolor. Den avgörande förklaringen – de drygt 98 procenten – låg i skillnaderna mellan skolor runt om i landet oavsett huvudman och beror på en utebliven reform för att nationellt likställa betygssystemet.
Existensen av konkurrens har bidragit till att skärpa även de kommunala skolorna.
Andra uppföljande undersökningar av Skolverket har visat den motsatta skillnaden där kommunala skolor gett högre betyg men fortfarande marginellt. När man jämför två olika grupper är nämligen 1,5 procent statistiskt sett en minsta möjliga och närmast oundviklig skillnad oavsett i vilken riktning det slår ut. De Pisa-undersökningar som har presenterats de senaste åren visar att elever i friskolor faktiskt ligger före och att existensen av konkurrens har bidragit till att skärpa även de kommunala. Föga överraskande för oss som tror på konkurrens och mångfald.
Friskolor har inte förstört det svenska skolsystemet, eller som det heter från socialdemokratiska företrädare, utarmat det. Till och med om man skulle acceptera osanningarna ovan faller det på sin egen orimlighet eftersom det bara handlar om 15 procent av Sveriges elever. Hur skulle en skolpeng som generellt av olika skäl är lägre till eleverna i fristående skolor än till de i kommunala skolor kunna suga ut pengar ur det svenska skolsystemet? Eleverna kostar ju var de än går och dessutom mindre när de går i friskolor. Och på vilket sätt har friskolor sänkt kunskapsnivåerna i kommunala skolor bara för att de normalt är mer framgångsrika? I själva verket har de ju bidragit till att höja den allmänna nivån. Problemen finns inte där.
Socialdemokraterna har genom denna propaganda satt kampen mot friskolor före kampen mot den segregation som bristfälliga skolor i dag för med sig. Skolor där kanske mer än hälften inte når gymnasiekompetens. År efter år. Årskull efter årskull. Det föder utanförskap, segregation, arbetslöshet och unga människor som är utsatta inför den organiserade brottslighetens locktoner.
Detta ska ses mot en annan verklighet som präglar den svenska skolan, som socialdemokrater inte för sitt liv vill erkänna eftersom det underminerar hela deras kampanj mot friskolor: Den svenska skolan har blivit bättre.
För elever med inhemsk bakgrund har den genom reformerna från när Jan Björklund var utbildningsminister visat allt bättre resultat. Som forskaren Gabriel Heller Sahlgren – som tveklöst tillhör dem som har forskat mest i dessa frågor – har visat i återkommande rapporter så når elever med inhemsk bakgrund nu resultat som i internationella jämförelser ligger i klass med de allra bästa, som i östra Asien och Singapore.
Den svenska skolan har blivit bättre och vi borde fortsätta förbättra den genom att fullfölja den politik som varit framgångsrik.
Det borde vara denna politik som är utgångspunkten för en liberal skolpolitik – inte vänsterns kampanj mot valfrihet. Den svenska skolan har blivit bättre och vi borde fortsätta förbättra den genom att fullfölja den politik som varit framgångsrik.
Den stora utmaningen vi har är att ta hand om de elever som inte har inhemsk bakgrund. De börjar i praktiken långt efter andra elever. De hänvisas oftast till skolor som redan från början uppvisar dåliga resultat, och det beror inte på eleverna utan på att de inte får den undervisning de behöver. De går i skolor som präglas av stor frånvaro vilket inte bara påverkar deras kunskaper utan också deras sociala samhörighet. Skolorna de går i präglas av oordning, bristande krav och ständigt upprepade misslyckanden. I ivern att bekämpa friskolor har detta den svenska skolans stora problem skjutits i bakgrunden.
I stället borde vi fokusera på att ge dessa skolor bättre förutsättningar. Det handlar inte i första hand om mer pengar, det har de redan, utan om att det måste finnas ordning och en ledning som skapar studiero, motivation och närvaro.
De skolor som inte klarar sin uppgift borde fasas ut, andra skolor få växa fram och ta ett större elevunderlag. Vi borde självklart låta aktörer, fristående eller kommunala, som vill utveckla no excuses-skolor göra detta. Vi borde också se till att alla de som i dag går i skolor där de mals ner har rätten att välja en skola som ger dem studiero och möjlighet att utveckla sig själv.
Stänger man den möjligheten, och låter man kampanjen mot friskolor skymma kampen för en bättre skola för de mest utsatta, sviker man de svagaste eleverna och försummar det som den svenska skolan kan uppnå. Det finns en liberal skolpolitik som är liberal och som redan i dag har visat sig framgångsrik. Låt den återigen få forma den svenska skolan.