Jan-Olof Bengtsson:
Till minne av den fria världens försvarare
Utblick Essä
Minnet av Dagen D börjar falna. Jan-Olof Bengtsson återbesöker Normandies stränder och krigskyrkogårdar inför 80-årsjubileet av de allierades invasion, och undrar om vi lärt oss något av de uppoffringar som gjordes.
Kurt Feldtblad svepte med handen över Omaha Beach. Sandstranden var fridfull, himlen klarblå. Det var tyst.
”Titta på vattnet och vågorna”, sa han plötsligt, vänd mot mig och med tårade ögon. ”I dag är det blått. Då var det rosa av allt blodet från de döda och skadade soldaterna som flöt i bränningarna. Och deras skrik …”
Här står jag som vanligt, som jag gör ett par, tre gånger om året, framför en grupp svenskar som sökt sig till invasionsstränderna i Normandie och som vill försöka förstå vad som hände på D-day den 6 juni 1944.
Jag har som alltid med mig ett foto av Kurt Feldtblad, frivillig svensk som var med om blodbadet, här där nära 2 500 unga amerikanska soldater mejades ner av tyska kulsprutekärvar när de vadandes mot land och totalt oskyddade skulle ta sig flera hundra meter från landstigningsbåtarnas nedfällda frontramper.
Eisenhower hade redan skrivit och förberett ett tal där han tog på sig hela ansvaret för att invasionen misslyckats.
När Kurt och jag stod där och blickade ut var det en mild majdag 1994. Det skulle bli 50-årsminne bara några veckor senare. Tillresta veteraner och statsmän skulle ”fira” och hedra Operation Overlord, denna gigantiska invasion med över 130 000 soldater längs den 80 kilometer långa landstigningszonen uppdelad i de fem kodnamnen Utah, Omaha, Gold, Sword och Juno. Dessutom hade 25 000 luftlandsatts med fallskärm eller glidflygplan under natten.
Dwight Eisenhower, den då bara 54-årige allierade överbefälhavaren med hela den fria världen på sina axlar, var rejält osäker på hur det skulle gå. Han hade redan skrivit och förberett ett tal där han tog på sig hela ansvaret för att invasionen misslyckats. I förtroende med sina närmaste befarade han att uppåt 75 procent av de luftlandsatta soldaterna skulle stupa.
Det gick bättre än befarat.
***
Mellan maj 1994 och till i dag har det gått 30 år. Kurt, bördig från halländska Slöinge och död sedan 2006, är begravd i skånska Vellinge med ett sanslöst och äventyrligt levnadsbagage med sig som svensk frivillig i den amerikanska flottan. En kuriositet är att han blev ”adopterad” av paret Lauren Bacall och Humphrey Bogart och boende i deras lägenhet på Manhattan julen 1943 för att han, som ung svensk sjöman som tagit värvning, inte skulle känna sig så ensam.
Några av Kurts ord där på stranden ringer fortsatt i mina öron för det han sa var alltid existentiellt genomtänkt.
”Vi slogs för friheten. Den är värd att dö för. Det finns nödvändiga krig.”
I dag skriver vi 80-årsminnet av invasionen. Och jag tänker på två textrader jag läste på en plakett någonstans längs invasionsstränderna:
They gave their tomorrow so we could have our today.
Förberedelserna inför årets minnesarrangemang har varit enorma med målet att överträffa allt tidigare. Det ska bli grandiost och extra pampigt eftersom de flesta förstår att det här blir den sista storslagna hyllningen till dessa unga män i 20-årsåldern som befriade Europa. Av de som återvände hem med livet efter att ha befriat Europa återkommer årligen många hit till Normandie för att hylla sina stupade kamrater. Naturligtvis veteranerna från de övriga allierade länderna också. Men de blir allt färre eftersom alla i dag skulle vara över 100 år.
Ögonvittnena är borta, händelserna förbleknar och tas över av historieböckerna medan de svartvita journalfilmerna finns kvar. Det hela är en naturlig mänsklig utveckling och bara att acceptera. Men det är självklart vårt ansvar att försöka säkerställa att historien inte upprepar sig, att hålla befrielsen levande och berätta om uppoffringarna. Att även fortsättningsvis i våra tankar visualisera alla dessa unga rädda, sjösjuka och hopträngda soldater som utgick från Portsmouth på engelska sydkusten i inte mindre än 4 000 landstigningsbåtar. Det är de levandes skyldighet att säkerställa att historien inte upprepar sig. De möttes av över 40 000 tyska soldater.
Den militära grundekvationen höll, den som säger att för att lyckas med ett anfall krävs det tre mot en.
Den militära grundekvationen höll, den som säger att för att lyckas med ett anfall krävs det tre mot en.
Många har lite oreflekterat intalat sig att med den lyckade invasionen på D-day så var kriget vunnet. Så var det inte. Antalet stupade allierade under själva invasionen var under 10 000. Men från Normandies stränder den 6 juni till Paris befrielse den 25 augusti skulle 40 000 allierade stupa, 20 000 ”saknas” och 160 000 skadas. Sammanlagt landsatte de allierade 2,1 miljoner soldater på fransk mark.
Har vi då lärt oss något? Tveksamt.
Vid minneshögtiden i Normandie den 6 juni 2014 var Rysslands Vladimir Putin på plats som inbjuden. Då hade han i februari invaderat Krimhalvön. Men välkomnades i alla fall.
Resten vet vi.
Årets minneshögtid, som pågår i en vecka, kommer att innehålla över hundra evenemang för allmänheten. Bland annat 20 fyrverkerier längs de fem stränderna. Mängder av separatutställningar, militära fallskärmshoppningar, konserter och flyguppvisningar. I vanliga fall kommer det ungefär en miljon besökare per år från hela världen. Nu räknar arrangörerna med betydligt fler. Många vägar och platser kommer att vara avstängda av säkerhetsskäl. I dagsläget är 25 stats- och regeringschefer anmälda att närvara vid minneshögtiden vid Omaha Beach den 6 juni. Bland andra det brittiska kungaparet, USA:s president Joe Biden och Frankrikes Emmanuel Macron.
Om jag får uttrycka mig lite respektlöst lever Normandie högt och bra på invasionsminnet. Monumenten, souvenirbutikerna och museerna är många. Det mesta håller respektfull kvalitet och är otroligt lärorikt. Men en hel del handlar också om lättförtjänta pengar på glammigt krimskrams, undermåliga och privata museer som tar upp entré för att visa upp intetsägande saker från invasionen. Syftet är att förmedla historisk bildning vilket är utmärkt. Men mycket handlar om ren kommersialism. Det nybyggda museet i Arromanches är ett undantag och ett måste för besökare, liksom den amerikanska krigskyrkogården i Colleville-sur-Mer – som för övrigt finns med i öppningsscenen av Steven Spielbergs omtumlande krigsfilm Saving Private Ryan. Här vilar nära 9 400 stupade soldater, snittåldern är 26 år och korsen är vända västerut för att peka mot USA. 47 är bröder som ligger sida vid sida och två av dem är söner till president Franklin D. Roosevelt. 307 gravar saknar namn och 1 557 namn har graverats in som monument över de soldater som aldrig återfunnits. På den här platsen blir uppoffringarna konkreta.
I närheten finns även en tysk krigskyrkogård i La Cambe. Här ligger över 21 000 tyska soldater i åldrarna 16–72 år, eftersom Hitler i krigets slutskede mobiliserade såväl unga som gamla. Kyrkogården har en del stående kors, men kors får inte finnas på själva gravstenarna med de dödas namn. Kontrasten mellan den amerikanska och den tyska kyrkogården – mellan segrare och förlorare – är slående.
***
Pegasus Bridge och det intilliggande Café Gondrée var det första som intogs under invasionsnatten, av 180 brittiska soldater som mirakulöst landade med tre svårnavigerade glidflygplan bara ett 50-tal meter från sitt mål. Ägarinnan till café Gondrée heter i dag Arlette Gondrèe och är en målmedveten och levande institution och fullt aktiv. Det är en bestämd kvinna med mycket värme som bara var fyra år när britterna kom och befriade. Hennes pappa började snart gräva upp de 3 000 flaskor champagne som han gömt undan när tyskarna inledde ockupationen 1940.
Hon har förvaltat och bevarat det krigshistoriska arvet väl och hennes café är en slags emotionell oas för brittiska veteraner och deras efterlevande. Även om de flesta nu är döda återvänder deras barn och barnbarn. Varje år på kvällen den 5 juni bjuder madame Gondrée på champagne.
”I år blir det 400 flaskor för jag räknar med mycket folk”, sa hon när jag träffade henne senast över en kopp kaffe i våras.
Hon vet att jag var i caféet första gången för 30 år sedan med Kurt Feldtblad. Där lät hon honom skriva några rader i hennes väldigt prestigefyllda veterangästbok. Sedan dess har det blivit åtskilliga besök från min sida. Hon vet så klart att jag är svensk och av artighetsskäl från henne talar vi aldrig om vad Sverige stod under kriget. Eller om vad vi inte gjorde. I vartenda franskt, tyskt, brittiskt, holländskt och belgiskt hem finns det fotografier på kusiner, farbröder, mostrar med flera som omkom i kriget. Döda men på något sätt ändå närvarande. Sådana foton finns det inte i Sverige.
Varje år på kvällen den 5 juni bjuder madame Gondrée på champagne.
”Det här 80-årsjubileet blir det sista riktigt stora” säger hon bestämt och lite sorgset när vi pratar om den kommande minneshögtiden.
Madame Gondrée är väldigt omvärldsbevandrad och har stenkoll på krigen och konflikterna runt om oss. Jag vet med bestämdhet att hon kommer att ge allt så länge hon lever. Hennes café står för evigt som ett monument över fred och glädje. Men definitivt även för motstånd när det behövs.
”Vi verkar ju aldrig lära oss”, säger hon.
En delegation från norska UD kommer in för att förbereda besöket av kung Harald. Klockan är strax efter nio på morgonen och madame Gondrée för in dem i ett rum bakom bardisken. Där bjuder hon på kaffe. Hon ställer en flaska calvados på bordet och börjar hälla upp. Jag ser de något förvirrade blickarna från norrmännen. Samt ett spjuveraktigt leende från henne.
Ju längre tiden går, desto mer kommer minnesmärkenas betydelse längs den 80 kilometer långa kustremsan att förblekna. Men jag ser och hör tack och lov ungdomar på skolresa som talar både franska, engelska och italienska. Det är viktigt. Som exempel kan man ju säga att min egen generation vet en hel del om andra världskriget medan kunskaperna om det första är ganska dimmiga.
Jag tänker fortsätta att göra mina guidade ”invasionsresor”, visa runt och informera. Vad som är extra glädjande är att jag allt oftare möter en och annan farfar eller morfar som tagit med sig något/några barnbarn i över tonåren för att visa och berätta.
Nej, människan har aldrig varit särskilt bra på att lära av sina misstag. Men att inte acceptera att händelser förbleknar innebär förhoppningsvis att de inte upprepas.
Som det stod på plaketten vid det amerikanska minnesmärket jag tyvärr inte kommer ihåg platsen för:
They gave their tomorrow so we could have our today.
Den här gången är Vladimir Putin inte inbjuden.
Omslagsbild: Thibault Camus/AP