Samhälle Krönika
Tre (s)nabba steg närmare SD
Brunsmetningen som maktstrategi har fallit. Istället går Socialdemokraternas förhoppningar om politiskt inflytande under mandatperioden nu via Sverigedemokraterna, skriver Stefan Stern.
Blott cirka 60 dagar har passerat sedan valet. Har Socialdemokraterna i sin påtvingade oppositionsroll redan nödgats byta spelteori mot sakpolitik avseende Sverigedemokraterna? Aftonbladets ledarsida tvingades nyligen besviket konstatera att S ägnat sig åt ”att skrämmas med SD veckorna före valdagen, för att sedan anpassa sig till deras politik”. Vad är det egentligen som hänt på kort tid? S har ju de senaste mandatperioderna bokstavligen brännmärkt alla andra partier som på något sätt ”är beredda att ge SD politiskt inflytande”.
Förklaringarna till den positionsförflyttning som nu sker är flera. I samma stund som valförlusten och regeringsskiftet var ett faktum, så måste det som statsvetarna kallat brunsmetning sägas ha varit uttömt på sin kraft. Den fungerade inte längre som maktstrategi. Resten är därför politisk historia.
I avsaknad av regeringstaburetterna är det nu i stället SD som kan ge S makt. Om S hade klamrat sig fast vid sin fram tills nu torgförda hållning, deras löfte att aldrig ge SD inflytande, så hade i stort sett varje S-motion och varje utskottsinitiativ under kommande fyra åren varit som att skriva i vatten.
Det nyblivna oppositionspartiet tvingas för första gången på allvar tänka över det som de flesta andra riksdagspartier redan gått igenom.
När väljarna i september efterlämnade ett valresultat som gav S fler än hälften av mandaten i kammaren tillsammans med SD, så tvingas helt enkelt det nyblivna oppositionspartiet för första gången på allvar tänka över det som de flesta andra riksdagspartier redan gått igenom: Framstår ett politiskt riksdagsparti inte närmast som absurt om det inte gör allt för att få igenom sin egen politik, även om det är ihop med SD som majoriteten för sakförslagen skapas?
S ändrade förhållningssätt gentemot SD har skett i tre raska steg med tre olika avsändare.
Den första nivån på omsvängningen meddelades tätt inpå valdagen, och kort efter att den nya borgerliga trepartiregeringen var ett faktum: ”Det är inte så att vi kommer att fråga SD om lov eller vilka förslag de kan tänka sig stötta”. Partisekreterarens ord upprepades i de flesta eftervalsintervjuer. Det betydde att S kommer att försöka få igenom så mycket som möjligt i den nya oppositionsrollen. S tänker inte avstå möjlighet till inflytande för att SD kan tänkas stödja riksdagsförslagen. Alltså en helt ny ståndpunkt jämfört med det som S fram till valdagen attackerat andra partier för.
Den andra nivån kommunicerades nära inpå att Tidöavtalet slutits: ”Att vi ska ha en stram migrationslagstiftning i Sverige råder det ingen tveksamhet om”. Partiledaren valde aktivt att inte opponera mot de två reformområden som beskrivits som SD:s stora stadfästa framgångar i förhandlingarna med M, KD och L. SD:s påverkan på regeringens migrations- och kriminalpolitik accepterades av S. Även här en helt ny utgångspunkt jämfört med S-budskapet i valrörelsen att aldrig acceptera SD:s politiska inflytande.
De tredje nivån på ändrat förhållningssätt kom ganska snart därefter: ”Vi tänker aldrig göra upp med SD, men finns det sakfrågor som är klockrena S-förslag där de hinner före oss så röstar vi på det. Men då handlar det om frågor som vi har kongressbeslut på”. Gruppledaren gjorde i en ny intervju klart att SD:s framtida inflytande inte bara kommer att accepteras i lägen då SD röstar på S. Därutöver kommer S att aktivt votera för vissa SD-initiativ. Beskedet kan upplevas som en lätt guidning till regeringens stödparti till höger: Att i S-kongresshandlingarna söka efter områden utan stark budgetpåverkan utanför det 62-sidiga Tidöavtalet. Också här en helt ny hållning jämfört med det som S drev som legitimt gentemot de borgerliga partierna innan valet.
Läs också:
Många artiklar har under åren skrivits om de borgerliga partiernas resa fram till samma slutsats som S nu är i steget att dra. Där man tycker lika så röstar numera de flesta riksdagspartier utan krumbukter tillsammans med SD. V gjorde samma strategiska vägval mer i det tysta redan förra mandatperioden. Vänsterns ”misstroendelöften” byggde helt på den matematiska kalkylen att SD:s riksdagsmandat räknades in.
När SD lade fram ett förslag om misstroendevotum mot dåvarande statsminister Stefan Löfven, så peakade V:s politiska framgång. Det som beskrevs som ”marknadshyror” kunde stoppas. Visst försökte därefter V-ledaren köra med en slags dubbelstandard i valrörelsen – att det var rätt när V gick ihop med SD men farligt om borgerliga partier skulle göra det framåt – men kunniga politiska reportrar såg allt oftare igenom dubbelmoralen.
I politik sker anpassningar för att skapa majoriteter på flera olika sätt utöver rena förhandlingar.
Det är detta politiska pris som även S nu tvingas betala. Visst kommer S att försöka framhålla skillnaden som ligger i att de ännu inte samtalar med SD innan votering. Men kunniga politiska reportrar vet att i riksdagen och i riksdagsutskotten sitter samtliga partier runt bordet och pratar med alla. I politik sker anpassningar för att skapa majoriteter på flera olika sätt utöver rena förhandlingar.
Vi kommer snart att få se några turer fram och tillbaka inom S efter växande intern kritik. Detta när de tre stegen av förflyttning går upp för de mest aktiva. Likaså kommer Centerpartiet att känna sig bedraget. Dessutom kommer snabbrörliga nya S-väljare, inte minst i storstad, att bli mycket besvikna. Men i princip är nu plåstret redan draget.
Vad kan då i praktiken hända av att S lämnat sin gamla positionering gentemot SD? De tre borgerliga regeringspartierna har bemödat sig att i Tidöavtalet få med SD i så många detaljer och pågående gemensamma processer som möjligt. Det är dessutom alldeles tydligt att stödpartiet utanför den formella regeringen brinner för det gemensamma projektet, för de politiska paradigmskiftena liksom för själva maktskiftet. Dessutom kommer mycket starka fientliga känslor gentemot S finnas kvar länge, efter att SD upplevt att S utkämpat hårda politiska slag med alla till buds stående medel. Inklusive att använda själva regeringsmakten för att varna, misskreditera och attackera. De negativa känslorna gäller även LO, som på samma sätt som moderpartiet är på väg att anpassa sig efter det nya politiska läget.
SD kommer att använda S för att påskynda normaliseringen och tillvänjningen.
Men emotioner till trots, SD har hittills spelat det långa spelet. Partiet har nu en position att kunna ta på sig en stor del av äran där regeringspolitiken blir framgångsrik, och samtidigt i viss utsträckning kritisera från sin plattform utanför regeringen. Att bli legitimerade genom att S några gånger under mandatperioden röstar på SD:s initiativ och förslag, liksom tvärt om, ligger i partiets långsiktiga intresse att så småningom inte längre per automatik uteslutas i en framtida svensk koalitionsregering. SD kommer att använda S för att påskynda normaliseringen och tillvänjningen.
Kan S nya förhållningssätt över tid rentav öppna upp för en helt ny konstellation i svensk politik? De studiekompisar i Lund, med Jimmie Åkesson i spetsen, som bestämde sig för att ta över och förändra SD har i mångt och mycket visat sig ha mycket starka icke-rödgröna reflexer. Men många har sedan länge pekat på samsynen mellan S och SD avseende exempelvis a-kassan och sjukförsäkringen. Och SD är inte ett frihetligt parti i borgerlig mening. Man ser till kollektiv snarare än till individ. SD ser inte heller per definition att kärnstaten ska vara liten.
Så visst finns här beröringspunkter. Men det finns även inte helt osannolika scenarier där ett av partierna, eller bägge, kan krympa i väljarstöd. Därmed skulle den gemensamma majoriteten gå forlorad. Den som lever får se, som det brukar heta. För tillfället får vi nöja oss med att konstatera att vi sett S ta tre snabba steg närmare SD.