Idéer Krönika
Trump har inget med liberalism att göra
Donald Trump är en konsekvens av liberalismen, menar några kända svenska skribenter. Det är ett synsätt som har en hel del gemensamt den amerikanske presidentens tal, där bombastiska anspråk får ersätta all evidens, skriver Johan Norberg.
Segern har många fäder, men nederlaget har bara en: liberalismen. Ge mig ett samhällsproblem, en kris eller en motbjudande person och jag ska ge dig ett dussin debatt- och kulturartiklar om att det är nyliberalismens fel. Och nu igen, med Trump. Man hade kunnat ställa klockan efter det.
”Kära liberaler, ni hade kunnat utbrista: det är fullbordat!” skriver Nina Björk i Dagens Nyheter om Donald Trumps skamlöst transaktionella syn på världen (nu tar vi Grönland och Gaza för att tjäna en hacka), och tillägger att det aldrig har varit lättare att vara socialist i kontrast mot detta.
I Göteborgs-Posten hävdar Håkan Boström att Trump är den logiska följden av den tygellösa amerikanska frihetssträvan som även den svenska högern drabbades av på 1980-talet, ”Drömmen har varit att få vara fri att göra som man vill, bli rik, framgångsrik, berömd och kunna följa sina lustar och nycker.”
Det är lätt halsbrytande när MAGA-projektet är att riva ned tre grundläggande principer för en klassisk liberal: lagstyre, global kapitalism och den liberala internationella ordningen.
Nina Björk påstår ändå att liberaler främjar trumpsk rovgirighet genom en mild felöversättning av F A Hayeks konstaterande i Law, Legislation and Liberty att konkurrens formar en viss typ av sinnen. Om hon hade läst boken hade hon funnit två övergripande teman: Det ena är att staten måste styras av generella lagar, inte politikers godtycke. Det andra är att relationer ska bygga på frivillighet. Att använda staten för personliga syften eller stjäla mineraler och kuststräckor är kort sagt inte hayekianism. Att betrakta staten som ett företag är inte marknadsekonomi, utan blandekonomi där stat och företag blandar ihop sina roller.
Men Björk kan nonchalera sina politiska felslut, för hon tror att hon ägnar sig åt en djupsinnigare psykologisk och sociologisk analys. Hon har använt just detta Hayekcitatet förr, och där framgår att hon tror att Hayek vill forma sinnen som ”gör sitt yttersta för att främja sin egen ställning”. Andra människor är ”motmänniskor” som måste besegras för ”min egen seger”.
Det är en god insikt i psykologi, men i Björks, inte mänsklighetens. Det har förstås inget att göra med Hayek, som såg marknaden som ett plussummespel och talade om ett entreprenöriellt sinnelag mer i termer av nyfikenhet, upptäcktsfärder och skaparförmåga än av att kriga och ta andras grejor.
Nina Björk kan försvara sig med att Hayeks åsikter är oväsentliga. De institutioner han eftersträvar kommer ändå att forma människor som vill trampa på andra på väg mot toppen. Men det är vad hon i så fall behöver belägga. Liksom i ett Trumptal får bombastiska anspråk ersätta varje tillstymmelse till evidens.
Tror hon verkligen att Putins hejdukar, Irans revolutionsgardister eller Venezuelas ”boligarker” har mindre intresse av egen vinning än kapitalismens entreprenörer? Nordkorea är världens minst marknadsbaserade ekonomi – men har förmodligen de ledare som spenderar mest på Rolexklockor, Mercedeslimousiner och Hennessy Paradis-konjak.
Att människor i marknadsekonomier skulle blir mer beredda att sälja ut värderingar, offentliga ämbeten, mormor eller Grönland är ett marxistiskt hjärnspöke.
Skillnaden ligger inte i graden av habegär, utan att de i anti-liberala samhällen stillar det genom att stjäla resurser, inte genom att skapa nya. Marknadsinstitutioner gör tvärtom att man främst blir rik genom att berika andra och studier visar att det gör oss mindre benägna att gå över lik.
Som jag dokumenterar i Det kapitalistiska manifestet är det i friare och rikare ekonomier som människor är mest villiga att hjälpa främlingar, donera blod, organ och benmärg, donera till välgörenhet och arbeta ideellt. Tron på någon slags ekonomisk smitta som gör att människor i marknadsekonomier också blir mer beredda att sälja ut värderingar, offentliga ämbeten, mormor eller Grönland är ett sedan länge motbevisat marxistiskt hjärnspöke.
Forskningen avslöjar visserligen att Björks mardrömsmänniskor faktiskt existerar; de som ser varje möte som en möjlighet till utnyttjande och tar allt de kommer över – men de är vanligast i de trakter som har minst vana av marknadstransaktioner. En poäng med plussummespel är att man inte måste se andra som ”motmänniskor” som måste besegras för den egna segern. En fördel med att ha pengar är att man inte hela tiden måste tänka på pengar.
Håkan Boströms angrepp på 80-talshögerns överamerikanisering lider av en liknande hobbypsykologi. Han stödjer sig inte ens på ett missförstått Hayekcitat. När han skriver att ”i tanken på USA som förebildsland har hämningslösheten spelat en central roll” citerar han inga texter och nämner inga namn. Det är listigt, för jag har så förtvivlat svårt att se att till exempel Gösta Bohmans eller Sture Eskilssons liberalism egentligen bara handlade om att ”släppa loss” eller att Carl Bildts och Janerik Larssons Amerikaintresse syftade till att ”bejaka sin djuriskhet”.
Jag kan inte heller påminna mig om den ”oreserverade beundran för det amerikanska”, som Boström påstår grasserade. Där fanns närmast pliktskyldiga reservationer om att man inte ville ha det som i USA, men däremot en stark respekt för amerikansk konstitutionalism, öppen ekonomi och landets globala roll. Ronald Reagan, inte J R Ewing. Jag kan inte se att sådana ideal logiskt leder fram till Trump (som aktivt nedmonterar dem), eller varför ett brott med detta transatlantiska arv skulle göra oss bättre rustade mot brutalitet och korruption.
Liksom Boström är jag svag för ”europeisk högkultur”, men den som ser det som en garanti mot auktoritära ledare låter hoppet triumfera över historieboken.
Jodå, Boström har rätt i att borgerligheten har lämnat den religiösa puritanismen bakom sig, men det är inte detsamma som att ”följa sina lustar och nycker”. Hans sammanblandning av frihetssträvan med skrupelfrihet påminner mest om när Tidningen Ångermanland någon gång på 2010-talet skrev att jag var ”Sveriges mest kände libertarian” och nattredigeraren, obekant med denna ideologiska inriktning, ändrade det till att jag var ”Sveriges mest kände libertin”.
För övrigt tror jag inte ens att libertinsk djuriskhet har något starkt förklaringsvärde för Trumps politiska framgångar. Trump må vara en amoralisk narcissist, men det är hans pladder om moralisk upprustning och nationell enhet (mot tygellösa minoriteter och San Francisco-vänster) som har förfört väljarna, inte några löften om att ”släppa loss”. Hans mest lojala väljarbas är kristen höger och abortmotståndare, medan handelskammartyperna har hållit emot (hej religiösa puritanism, jag tittar på dig, vad gjorde du när Trump gjorde Vita Huset till en freakshow?).
Good grief. Enda fördelen när argumenten mot liberalismen håller sig på den här urlakade nivån är att det i alla fall aldrig har varit lättare att vara liberal.