Tryggheten är den största frihetsfrågan – just nu

Ulf Kristerssons nya regering har i Tidöavtalet en diger lista av utredningar att tillsätta och vallöften att genomföra. Kritiken mot avtalet framstår som förhållandevis oproportionerlig i förhållande till de samhällsproblem som innehållet i Tidöavtalet ska motverka.

Genom säkerhetsföretagens lins har vi som bransch sett vålds- och gängproblematiken eskalera snabbt de senaste åren. Ordningsvakter hotas av kriminella gäng och klaner när de stör narkotikaförsäljning eller på annat sätt ifrågasätter gängens vardag. 

I somras sköts en ordningsvakt i tjänsten efter att en ung man, del av ”svansen” av ett gäng, hade avhysts från platsen dagen innan. Brottsutredningen pågår och jag ska inte föregå rättsprocessen. Men samtidigt kan jag konstatera att ett samhälle där en ungdom får tag på ett vapen och utan anledning skjuter en ordningsvakt har passerat alla rimliga gränser. 

Vi är alla mycket tacksamma över att ordningsvakten överlevde. Branschen har också tillsammans med våra fackliga medparter sedan tidigare ett utbyggt arbetsmiljöarbete, bland annat för att säkerställa hög kvalitet i skyddsvästar och arbetssätt. Men även med våra initiativ så krävs mycket mer. Skärpt lagstiftning som omfattar ungdomar och den danska modellens dubbla straff för gängkriminella kommer att vara nödvändigt för att nå dagens gärningsmän.

Utfallet av avtalet är en ökad frihet för medborgarna på både ett individuellt och kollektivt plan.

För i valet mellan vems frihet som kommer först så sätter jag ordningsvaktens frihet före gärningsmannens. Det är också ett felsteg att utgå från att längre straff bara skulle kunna motiveras utifrån ett rehabiliteringsperspektiv. Det är också en moralisk skyldighet att utforma straffen så att de speglar allvarsgraden i brottet som har begåtts utifrån ett brottsofferperspektiv.

Min vän från en mellansvensk stad, som växte upp när staden togs över av gängkriminella och tvingades kryssa mellan skjutningar och narkotikaförsäljning, är ett annat exempel på situationens allvar. Hon gick aldrig ut utan pepparspray och hund efter det att hon blivit myndig. Hennes personliga vittnesmål om hur de gängkriminella också misshandlade henne grovt var bortanför min föreställningsvärld.

Om vi till våldsbrotten dessutom lägger gängens infiltration av företagande så är det uppenbart att dagens rättspolitik inte räcker till. 

Tidöavtalet manifesterar därför i hög grad vår tids största frihetsfråga: att få leva i fred utan brott, våld och ordningsstörningar. Även om Tidöavtalets formuleringar i sig inte osar av liberalism, så är utfallet av samma avtal ändå en ökad frihet för medborgarna på både ett individuellt och kollektivt plan.

Om förutsättningen för att genomföra förstärkningar av rättsväsendet också är förändringar av migrationspolitiken, så måste även dessa förändringar prövas utifrån sin rimlighet. Här kan konstateras att Tidöavtalet uttryckligen värnar asylrätten. Övriga reduceringar till EU:s lägstanivåer förefaller också proportionerliga sett till de integrationsproblem som lämnats utan genuina åtgärder de senaste decennierna.

Vad vill samarbetspartierna utöver förstärkningar av rättsväsende och stramare migration? 

Förhoppningsvis genomförs Tidöavtalets reformer under mandatperioden. Men i sådana fall väcks frågan vad som händer sen. Vad vill samarbetspartierna utöver förstärkningar av rättsväsende och stramare migration? Vad är den gemensamma visionen för Sverige? Svaret på det blir i högsta grad en summering av vad respektive parti gör för samhällsanalys. Den avgör allt från vilka böcker som ska ingå i den aviserade kulturkanonen till utformningen av välfärdssystemen och den ekonomiska politiken.

Då kommer man också osökt att tänka på valet 2026. Dit är det kort om tid om respektive parti ska hinna göra en egen resa utöver det gemensamma arbetsgruppsprojektet. Då krävs även samhällsekonomiska bedömningar av de effekter som förväntas uppnås av det överenskomna reformpaketet, men också en ödmjukhet inför de policyområden som tarvar fortsatt analys. 

Inom rättspolitiken saknas det helt förslag eller analys av vilken roll som väktare och ordningsvakter ska ha som komplement till polisen, trots att branschen har fler anställda än det finns anställda poliser. När ska regeringen genomföra den nya ordningsvaktslagen?

Man kan också undra om den föreslagna arbetsmarknadspolitiken verkligen innebär så stor skillnad jämfört med Socialdemokraterna? Kommer arbetsmarknadspolitiken som anpassats till tidigare decenniers sammansättning av arbetslösa verkligen att åtgärda de integrationspolitiska utmaningar vi nu har? Hur kommer det sig att ett borgligt avtal bara handlar om arbetsutbud och inget om efterfrågan på arbetskraft?

Därutöver tillkommer de ekonomiska frågorna. Utöver enskilda skattesänkningar – hur ska framtidens skattesystem se ut? Hur ökar vi den förvaltningspolitiska effektiviteten – så att myndigheternas arbete effektiviseras i samma takt som privat sektor?

Många frågor återstår att besvara, det blir intressant vilket av samarbetspartierna som gör det först.