Utblick Åsikt
Tysklands dubbelseende är farligt för hela Nato
Den tyska underrättelsetjänsten anser att landet befinner sig i en direkt konfrontation med Ryssland. I politiken och i näringslivet är världsbilden en helt annan. En farlig situation för både Sverige och övriga Nato, skriver Stefan Hedlund.
Den 14 oktober tog chefen för den tyska säkerhetstjänsten Verfassungsschutz, Bruno Kahl, bladet från munnen. I en uppmärksammad föredragning inför den tyska förbundsdagen erkände han det många länge hävdat, nämligen att Tyskland de facto befinner sig i krig med Ryssland. Det ord han använde, Auseinandersetzung, bör förvisso översättas med ”motsättning” snarare än med ”krig”. Givet situationens allvar kan dock en verbal överdrift synas vara motiverad. Just så rapporterades det också i flera medier.
Kahl konstaterar att man i Kreml uppfattar Tyskland som en motståndare som tagit ställning för Ukraina, och att Putin redan för länge sedan har utfärdat sin ”fiendeförklaring”, sin Feinderklärung. Hans direkta budskap var iskallt: ”Oavsett vad vi må tycka om detta befinner vi oss i en direkt konfrontation med Ryssland”. Tillsammans med cheferna för Tysklands två andra underrättelsetjänster redogjorde Kahl för hur landet är föremål för en omfattande våg av förmodat ryska spionage- och sabotageaktiviteter. Slutsatsen var att man nu måste ställa in sig på att Ryssland redan 2030 kan vara redo att gå till väpnat angrepp mot Nato.
Slutsatsen var att Tyskland måste ställa in sig på att Ryssland redan 2030 kan vara redo att gå till väpnat angrepp mot Nato.
Detta uppenbart initierade budskap står så långt ifrån det vi brukat höra från förbundskansler Olaf Scholz att man kan undra om det verkligen är samma land det gäller. Den tyska försvarsmakten Bundeswehr är mycket illa rustad för att gå i krig, och några tecken på att ”fredskanslern” skulle vara redo till upprustning har inte kunnat märkas. Om ett lands regering och dess säkerhetstjänster inte kan komma till samsyn om vilka utmaningar man står inför ens i frågor om nationell säkerhet, då är det svårt att finna ord att beskriva tillståndet i detta land.
Med Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet ställs frågan på sin spets. USA kommer med betydande sannolikhet att kräva att Europa skall ta ett större ansvar för kriget i Ukraina, och man kommer utan tvekan att kräva att samtliga medlemmar i Nato skall lägga minst tre procent av sin BNP på försvaret. För Tyskland, vars ekonomi redan är i mycket dåligt skick, skulle detta innebära mycket stora påfrestningar.
Dessa påfrestningar måste dessutom hanteras i en situation där Scholz koalitionsregering har kollapsat, och där nyval, som utlysts till 23 februari, sannolikt kommer att leda till stora framgångar för ytterkantspartier till både höger och vänster. Även om den kristdemokratiske kanslerkandidaten Friedrich Merz har talat sig varm både om upprustning och om utökat stöd till Ukraina är det svårt att se hur han skall kunna bilda en fungerande regering. I ett desperat försök att sitta kvar vid makten satsar nu Scholz allt på fredsagendan, på att Tyskland inte längre har råd att stödja Ukraina och att man måste tala med Putin.
***
Mot bakgrund av de varningar som utfärdats av den tyska säkerhetstjänsten framstår det som särskilt anmärkningsvärt att Tyskland har fortsatt omfattande ekonomiska relationer med ett land man om några år möjligen kan komma att ligga i öppet krig med. Om Ryssland skulle gå till angrepp mot Litauen, kommer tyska soldater i den där stationerade tyska brigaden att stå i främsta skottlinjen. Hur kan man då förklara att regeringen Scholz så länge har framhärdat i att fortsätta sitt ekonomiska utbyte med den potentiella fienden?
Från officiellt håll skulle det omedelbara svaret på denna fråga vara att det helt enkelt inte är sant, att Tyskland efterlever sanktionspolitiken och att tyska företag har avslutat sin verksamhet i Ryssland. Detta rimmar dock mycket illa med att ett betydande antal tyska företag faktiskt har valt att fortsätta sin verksamhet i Ryssland. Särskilt framträdande i detta föga hedersamma sällskap är de stora tyska bankerna Commerzbank och Deutsche Bank, som tillsammans med holländska ING Bank, italienska Intesa Sanpaolo och Unicredit, ungerska OTP Bank och österrikiska Raiffeisen Bank länge haft stora affärer i Ryssland.
Enligt Financial Times gjorde dessa banker under 2023 en gemensam vinst på mer än tre miljarder euro, tre gånger resultatet under förkrigsåret 2021. Man hade alltså ökat sina vinster under kriget, och av dessa vinster betalade man 800 miljoner euro i skatt till den ryska krigskassan. Först i maj innevarande år meddelade Commerzbank och Deutsche Bank att man helt drar sig tillbaka från Ryssland. Svaret blev att Deutsche Bank fick tillgångar konfiskerade motsvarande 238,6 miljoner euro, och att Commerzbank blev av med 93,7 miljoner euro. Det kanske inte var så smart att stanna så länge i Ryssland.
Då banker endast är indirekt beroende av varuhandel kan det vara mera belysande att se på hur tyska industriföretag har valt att uppträda. Alltsedan den fullskaliga invasionen inleddes har forskare vid ansedda Yale University upprätthållit en sökbar och fortlöpande uppdaterad databas över utländska företags verksamhet i Ryssland. Den 25 oktober fanns det hela 213 tyska företag som uppgavs bedriva affärer som om ingenting hade hänt. Därtill kunde läggas 176 företag som lagt investeringar och marknadsföring på is medan man fortsätter löpande verksamhet, 151 företag som selektivt avbrutit viss verksamhet medan man fortsatt med annan, och 504 företag som avbrutit viss eller all verksamhet men håller öppet för att kunna återvända. Endast 546 företag uppgavs ha gjort ett hårt avslut och helt ha lämnat Ryssland, varmed avses att ha sålt samtliga tillgångar och avbrutit samtliga samarbeten.
Mot bakgrund av att Tysklands officiellt registrerade handel med Ryssland har reducerats kraftigt, och nu bara är tillåten för vissa begränsade produkter, kan det synas svårt att förstå hur så många kan upprätthålla så stora delar av sin tidigare verksamhet. Svaret ligger i handel via tredje land. Under det fullskaliga kriget har Tysklands export till länder i Kaukasus och Centralasien ökat exponentiellt. Under de första åtta månaderna innevarande år var dess export till lilla Kirgizistan, som de flesta nog inte ens hört talas om, hela 1 300 procent högre än under motsvarande period året före den fullskaliga invasionen. Även mer betydelsefulla länder som Georgien och Kazakstan har blivit stora tillväxtmarknader för tysk export.
Det krävs inte mycket fantasi för att inse att en betydande del av denna export går vidare till Ryssland. I fallet Kirgizistan finns uppgifter som hävdar att en stor del av den tyska exporten dit inte ens når fram till den formella mottagaren, utan att den redan längs vägen omdirigeras till Ryssland. Svaret på frågan om hur detta kan ske heter bulvaner. Det kan vara ryska mellanhänder i Tyskland, eller ryska mellanhänder i Centralasien med goda kontakter i Tyskland, eller kinesiska mellanhänder med goda kontakter på många håll.
Med dessa upplägg hamnar vi i en gråzon där varje enskilt tyskt företag kan svära sig fritt från medverkan i eller ens kännedom om att dess produkter exporteras till Ryssland, detta samtidigt som statistiken över tysk export till Kaukasus och Centralasien visar att merparten av tyska exportföretag är kollektivt medskyldiga.
Bilföretaget Volkswagen är ett utmärkt exempel. När kriget inleddes 2022 valde man att avbryta all verksamhet i Ryssland, vilket medförde betydande förluster. Efter att ha investerat mer än två miljarder euro, tvangs man sälja för blott 160 miljoner euro. I början av augusti innevarande år kunde dock den viktiga tyska tidningen Die Zeit skildra hur Volkswagens tidigare fabrik i den ryska staden Kaluga hade återupptagit en omfattande produktion av bilar, som är påfallande lika Volkswagens modeller.
Den enda aktör som i sammanhanget inte kan svära sig fri är Tysklands regering.
Det ansvariga ryska företaget har tagit namnet JETTA MOTORS, vilket anspelar på en bilmodell Volkswagen har utvecklat för den kinesiska marknaden, och dess eleganta hemsida uppgavs skildra att man bygger med ”tysk DNA” i design och kvalitet, med komponenter från Volkswagen. Die Zeit hävdar att det ryska företaget ägs av ett företag i Kina, som Volkswagen samarbetar med, samt att Volkswagen rimligen bör få en del av förtjänsten från sin samarbetspartner. Mest graverande är att man hävdar att Volkswagen saknar trovärdighet när man säger sig sakna kännedom om allt detta.
Det finns fyra möjliga förklaringar. Den första är att ett ryskt företag har satt igång svart produktion helt på egen hand. Det är förvisso möjligt men inte särskilt troligt. Den andra är att det ryska företaget ägs och kontrolleras av ett kinesiskt företag som har kunskaper om Volkswagens verksamhet i Kina. Givet tidigare erfarenheter av hur kinesiska företag kopierar utan lov är det betydligt mera sannolikt. En tredje möjlighet är att det kinesiska företaget är just det företag Volkswagen samarbetar med, vilket skulle vara mycket besvärande. Den fjärde är att Volkswagen själv finns med i bakgrunden, vilket skulle vara än mer besvärande. Företaget värjer sig naturligt nog mot alla anklagelser om inblandning eller ens kännedom.
Oavsett vad man väljer att tro om Volkswagens trovärdighet, som ifrågasätts av Die Zeit, visar exemplet tydligt på gråzonsproblematiken. Den enda aktör som i sammanhanget inte kan svära sig fri är Tysklands regering. Att man inte skulle vara medveten om omfattningen av tysk bulvanexport till Ryssland är lika osannolikt som det är moraliskt förkastligt att man inte ingriper. Samtidigt som det finns mycket goda anledningar att kräva att Tyskland skall ta sin del av det militära ansvaret för att försvara Europa, finns det kanske än bättre anledningar att kräva att man skall göra rent hus med den egna exporten av varor till Ryssland, varor som sannolikt spelar en betydande roll i den ryska krigsindustrin.
Givet att det finns så starka krafter i Tyskland, både inom politik och inom näringslivet, som inget hellre vill än att snarast återupprätta goda relationer till Ryssland blir frågan om landets fortsatta kurs även till något av en ödesfråga för Europa som helhet. Om inte de tyska putinkramarna kan exponeras och ställas till svars, finns en betydande sannolikhet att Ryssland faktiskt kan vinna kriget mot Ukraina, och då hamnar Nato i skottgluggen. Denna insikt måste prägla våra relationer till Tyskland.