Uber bär inte skulden för taxiförares självmord

Nicanor Ochisor var taxichaufför i New York. På morgonen körde hans fru taxin, på kvällarna var det hans tur, fram till mars i år. Då hängde han sig i sitt garage. Han blev den fjärde taxichauffören att ta sitt liv på fem månader.

Såhär väljer SvD att rama in tragedin:

På ett drygt halvår har sex taxiförare i New York tagit livet av sig. De gula taxibilarna har haft en dyrköpt exklusiv rättighet att plocka upp passagerare. Men med delningsappar som Uber har investeringen låst fast dem i skuld och desperation. Nu kräver förarna åtgärder.

Det är fel. Det är inte Uber som satt taxichaufförer i en skuldfälla, utan staden New York.

Det finns omkring 13 500 av de berömda gula taxibilarna i New York. Det är inte många för en stad med 8 600 000 invånare, och taxibristen är ökänd. Det är dock ingen naturlig situation. Stadens politiker har avsiktligt begränsat antalet tillåtna taxibilar för att chaufförernas konkurrens om kunderna inte ska bli för hård. Problemet är bara att chaufförernas konkurrens om de 13 500 taximedaljongerna har blivit desto intensivare. 2014 hade priset för en medaljong – vilket man måste ha för att få köra taxi – pressats upp över en miljon dollar (!). Rekordpriset på 1,3 miljoner dollar motsvarar i dagens penningvärde 11,5 miljoner kronor.

För att bli taxichaufför måste man alltså skuldsätta sig något enormt, om man inte besitter rätt ordentliga rikedomar. Den skuldsättningen är det verkliga problemet, bara det att det inte märks så länge den konstgjorda bristsituationen upprätthålls. Det är likadant på bostadsmarknaden: skuldsättningen innebär inte någon katastrof så länge värdet på bostäderna hålls uppe. Det är när värdet sjunker som bostadsbubblan – eller taxibubblan – spricker.

Den här gången var det taxiapparna som spräckte bubblan. Men hade inte priset på taximedaljonger, och därmed chaufförernas skulder, varit så upptrissade hade Uber inte orsakat något värre problem än att taxichaufförer behövt bli Uberchaufförer i stället, eller byta bransch helt. Det var så det gick till när taxichaufförerna hundra år tidigare tog över marknaden från droskkuskarna. Med andra ord, det är staden New Yorks regleringar som skapat skuldfällan. Uber har helt enkelt blivit det som fått skuldfällan att märkas, när de upptrissade priserna punkterats.

Däremot är politiker sällan särskilt benägna att ta ansvar för sina egna misslyckanden. Uber, däremot, utgör den perfekta skurkfiguren. På ytan såg ju allt ut att vara bra tills taxiapparna dök upp (om man räknar bort faktum att blivande taxichaufförer egentligen borde slippa betala 11,5 miljoner kronor för sin taximedaljong).

Det är staden New Yorks regleringar som har skapat skuldfällan.

Även i Sverige har Uber drabbats av smutskastning, om än inte lika allvarlig. Vi har visserligen inga begränsningar på antalet taxibilar, men för att få köra taxi behöver man ha taxiförarlegitimation och taxitrafiktillstånd. Uber Pop lät däremot vanliga bilister ta betalt för att skjutsa folk, vilket eventuellt var olagligt.

Egentligen är det snarare lagen som är problemet än Uber Pop, vars mekanismer för att skydda passagerarna är minst lika övertygande som taxiförarlegitimationen, men drevet mot Uber Pop ledde till att tjänsten lades ned i Sverige. I en rättegång om olaga taxitrafik hävdade åklagaren att Uber hade ”utnyttjat” sina chaufförer.

Det är väldigt vanligt att ”disruptiva” företag blir föremål för den sortens svartmålning. De förändrar marknader, vilket är en nödvändighet för att samhället ska utvecklas över huvud taget, men anklagas för någon sorts rovdrift på sämre alternativ.

När politiker i decennier har ”gynnat” ett yrke genom att skapa en artificiell bristsituation kan det få förödande konsekvenser, som för taxichaufförerna i New York. Men det är värt att komma ihåg att skurken inte är den som erbjuder kunder en bättre tjänst och andra en möjlighet att tjäna pengar. Skurken är den som snedvridit marknaden utan att förstå, eller bry sig om, skadan det kan göra.