Upprördheten över Qatar är hyckleri

”Schämt Euch – Må ni skämmas! 15 000 döda för 5 760 minuter fotboll”. 

Så lydde parollen som Bayern Münchens fans nyligen vecklade ut på en banderoll över en halv läktare. Maningen var riktad till Qatar, eller dess regim, och siffran 15 000 är det antal gästarbetare som uppges ha offrats av shejkdömet under det frenetiska arbetet med att iordningställa arenor och infrastruktur inför VM i fotboll.

De tyska fansen är bara en stämma i en kör av ledare, spelare, idrottsorakel och celebriteter som gjutit sin harm över VM-turneringens arrangörer och över deras kumpaner i internationella fotbollsförbundet. Vissa kritiker nöjer sig med att kasta den lägre siffran 6 500 döda i ansiktet på emirerna i Doha, men intrycket är globalt etablerat: VM-förberedelserna liknar aztekernas blodsorgier i stora templet i Tenochtitlán: En jämn ström av människooffer, fattiga och rättslösa, avlivade av en grym överhet.

Miljoner människor världen över utgår från att VM-turneringen är en moralisk skandal. 

Siffror biter sig fast i minnet och formar vår uppfattning om världen på ett suggestivt vis. Miljoner, om inte miljarder, människor världen över utgår från att VM-turneringen är en moralisk skandal.

Ingen med minimal kännedom om arbetsskydd, och ingen med minimal journalistisk instinkt, borde ha tagit de astronomiska siffrorna på allvar. Var kom de ifrån?

De femton tusen kommer från Amnesty, som fått uppgiften från de qatariska myndigheterna: Mellan 2011 och 2020 avled 15 799 utlänningar i Qatar – inklusive läkare, experter, vårdpersonal, byggnadsarbetare och andra. Enligt världshälsoorganisationen WHO är dödligheten för dessa personer, de allra flesta indier, pakistanier och bangladeshier, lägre än genomsnittsdödligheten i dessa personers hemländer. Denna relativt låga dödlighet var dock att vänta, eftersom de flesta gästarbetare är under femtio, och i sig ingen vederläggning av larmrapporterna.

Siffran 6 500 inledde sitt segertåg för snart två år sedan, den 21 februari 2021, då en rubrik i The Guardian förkunnade att ”6500 migrantarbetare har dött i Qatar” sedan landet utsågs att arrangera VM. Underrubriken skärpte det skrämmande intrycket: ”Guardians analys visar att den skakande siffran för det gångna årtiondet snarast är en underskattning”.

Långt ner i artikeln förekommer dock data som måste påverka en vaken läsares bedömning. Färre än 20 procent av de avlidna migranterna har arbetat i byggsektorn, och färre än tio procent av dessa byggnadsarbetare har avlidit under arbetstid. Vilket går stick i stäv med tidningens underrubrik – som aviserade att verkligheten var ännu mörkare än de 6 500 döda i huvudrubriken.  

När det gäller dödligheten på byggarbetsplatser så punkteras de gängse skräckberättelserna fullkomligt av den tyska studien.

Deutsche Welle, den utlandsriktade statliga tyska radio-tv-tjänsten, beslöt nyligen syna alla de olika siffrorna och påståendena i sömmarna. DW:s rapport ger ampelt belägg för att Qatar diskriminerar sina många icke-medborgare på en rad vis, särskilt de som tjänar i hemmen.

Men när det gäller dödligheten på byggarbetsplatser så punkteras de gängse skräckberättelserna fullkomligt av den tyska studien. Enligt DW:s rön har 40 personer anställda i VM-relaterade byggprojekt avlidit under hela denna tid – flera av dem av solsting, uttorkning och i olyckor efter arbetstid. Som jämförelse kan anföras att i Israel förolyckades 40 byggnadsarbetare på jobbet under ett år – 2019. I Sverige miste tolv livet i byggolyckor 2018.

Resultaten är överraskande och sensationella, men de har drunknat i larmet från de mekaniskt upprepade skräcksiffrorna.

Qatar är en idealisk strykpojke, i synnerhet som det själv för länge sedan gav upp propagandakriget.

Medialynchningen har haft all vind i ryggen. Ingen höjer rösten till FIFA:s försvar, än mindre till Qatars. Gulfstater är inte populära på något håll. Med skället på Qatar kan extremhögern leva ut sin aversion mot araber och muslimer, och klimatvänstern kan utstöta dygdiga ångestskrin över shejkdömenas kapitalism, fossilbränslen och patriarkat. Qatar är en idealisk strykpojke, i synnerhet som det själv för länge sedan gav upp propagandakriget. De multinationella sociala medierna, som ständigt skyltar med sina resoluta insatser mot giftig ryktesspridning, rör inte vid siffrorna, varken de 15 000 eller de 6 000.

En av vår tids paradoxer är att ju mer befängda uppgifter är, desto större sensation väcker de och desto bättre spridning får de. När data en gång uppnår status av religiös dogma riskerar den som brister i andakt epitetet ”förnekare”. Den termen refererade först till dem som påstod att nazisternas utrotning av judar inte ägt rum. I dag används ”förnekare” om en rad helt legitima ståndpunkter – och med bibetydelsen ”gemen och ondskefull samhällsfiende”.

Kungariket Qatars sexualmoral, kvinnosyn och jämställdhet är förstås gediget usla, men också här har utskåpningen mist all verklighetskontakt. Ingen har avrättats på tjugo år och ingen, någonsin, har avrättats för homosexualitet.

Kaskaderna av klander mot Qatar kommer från länder som utan att blinka deltagit i idrottsevenemang hos mäktigare och farligare arrangörer. Sverige, USA, England och alla andra beslöt att delta i Berlin-OS strax efter att de tyska raslagarna stiftats, vid en tid då vem som helst i Tyskland kunde slå ihjäl en jude på gatan utan påföljd.

Fyra gånger bara detta sekel har de allra största idrottsevenemangen gått till Kina och Ryssland, länder vars regimer dagligen oskadliggör kritiker och alla andra som råkat hamna i vägen för deras absoluta maktutövning. Lågvattenmärket är de olympiska spelen i Peking helt nyligen – åratal efter att alla tvivel skingrats kring den etniska rensningen i Tibet och koncentrationslägren i Xinjiang. Att svälja medverkan i Kina-OS men samtidigt uppleva ångest och samvetsnöd över Qatars synder är ett psykologiskt akrobatnummer värdigt en medalj – i idrottsgrenen hyckleri.