Ekonomi Krönika
Upprustning utan industripolitik
Många menar numera att det krävs tullar och industripolitik för att klara av en krigssituation. Men erfarenheterna från Ukraina pekar i en annan riktning. Det viktiga även i krigstid är att värna entreprenörskap och hålla handelsvägarna öppna, skriver Johan Norberg.
Okej, subventioner och tullskydd må skada produktiviteten och slösa skattemedel, men tänk om vi behöver stödja industriell kapacitet i fredstid för att klara av en framtida militär konflikt? Historiskt har bilfabriker gjorts om till vapenfabriker, men hur ställer man om konsultfirmor och eventbyråer till produktion av missiler och drönare?
Det är det bästa argument jag kan tänka mig för en aktiv industripolitik och det är ett argument jag möter allt oftare. Hur ska vi kunna utveckla drönare om Kina gör alla batterier till elfordon? Och hur upprustar man utan komponenter, halvledare och råvaror? ”Om man inte har stål har man inget land”, som Donald Trump motiverade sina ståltullar.
En del av detta är förstås bara efterhandskonstruktioner för att motivera en protektionism man ändå vill ha. Israel har inga integrerade stålverk, men har inte bara ett land, utan en ovanligt stark militärmakt. Och även om vi producerade halvledare hemma skulle varje maskin som gör det behöva cirka 100 000 delar importerade från omkring 5 000 företag.
Det viktiga är att hålla handelsvägarna öppna och diversifierade, så att vi får tillgång till det vi behöver. Ett sätt att försäkra oss om det är att undvika självförsörjning och i stället specialisera oss så effektivt att våra varor är så eftertraktade av andra länder att de aldrig skulle våga avbryta handeln med oss.
Men fabriker behöver vi förstås ändå för att sätta ihop alla dessa komponenter till vapen och ammunition. Problemet är bara att modern industriproduktion är så komplex och specialiserad att synergieffekterna har minskat sedan andra världskriget.
Man kunde bygga bombplan i Fordfabriker eftersom delarna var likartade, processen snarlik och arbetarna utbytbara. Men har du varit i en Teslafabrik nyligen? Både produktionen av bilar och av de missiler som behövs i krig är så hyperspecialiserad att det snabbaste sättet att ställa om troligen är att slita ut allting och börja från början.
Det är erfarenheten från Ukraina. Landet har varit exceptionellt framgångsrikt i sin upprustning. I dag producerar det mer än 30 gånger mer krigsmateriel än när kriget började. 2022 köpte Ukraina 2 000 drönare – i dag tillverkar landet långt fler än så varje dag.
Det har visat sig vara lättare att tillverka drönarbatterier i krigets Ukraina än bilbatterier i fredens Skellefteå.
Att Kina dominerar världens batteriproduktion har inte hindrat Ukraina från att utveckla sina egna batterier som snabbt har rasat i pris. Det har visat sig vara lättare att tillverka små drönarbatterier i krigets Ukraina än bilbatterier i fredens Skellefteå.
Det intressanta är att Ukrainas framgång inte kan förklaras med landets industrihistoria, vilket The Economists Cerian Richmond Jones har dokumenterat under en fältstudie. Den nya militärindustrin har inte öppnat de gamla sovjetiska vapenfabrikerna. Det var billigare och gick snabbare att starta ny produktion på andra platser.
Rutger Brattström har rapporterat om hur decentraliserad och marknadsstyrd denna process är. På grund av det svindlande tempot i teknikkriget kan en drönarmodell vara omodern efter ett par veckor, på ett sätt som bombplan under andra världskriget inte blev. Därför kan det vara bättre att ha produktion i hundra garage än i en enda jätteanläggning. Det minskar också risken för anfall och sabotage.
Men hade inte Ukraina kunnat rusta ännu bättre och snabbare om landet redan från början hade haft fler fabriker? Jovisst, om de fabrikerna var specialiserade på missiler och tanks (jo, att ha en krigsindustri är faktiskt god beredskap inför krig) men knappast om fabrikerna i stället var optimerade för elbilar och solpaneler.
Det är inte i fabrikerna de ukrainska flaskhalsarna finns. Faktum är att landets militärindustri nu kan tillverka mer än dubbelt så mycket som staten har råd att köpa, vilket är ett skäl till att många ukrainska bolag skulle vilja expandera genom att sälja utomlands.
Alla ekonomiska beredskapsargument är inte utan grund. Vi behöver säkra tillgången till vissa centrala resurser för att undvika beroende av Kina. Att gräva upp och förädla fler jordartsmetaller i demokratier är angeläget och även om det kostar mer att upphandla från alternativa källor är det en god investering.
Men det centrala är att ha entreprenörskapet, kompetensen och handeln som hjälper oss att snabbt utveckla sånt som det plötsligt kommer att visa sig att vi får behov av. 2022 visste vi inte att det var drönare. 2032 kan det vara något annat. Det gäller att inte hela tiden utkämpa det förra kriget.
Och den viktigaste beredskapen är att ha massiv köpkraft när kriget kommer, inte att ha solcellsfabriker i dag. Om vi väljer att subventionera det senare nu kommer vi att ha mindre av det förra sen.