USA är ett politiskt Disneyland
Sedan Donald Trump för fyra år sedan vann det amerikanska presidentvalet har det talats om att Europa och USA glider isär. Men klyftan handlar inte bara om den sittande presidenten, utan minst lika mycket om politisk kultur. I tilltagande utsträckning styrs amerikansk politisk kultur av tv-underhållningens logik, och det kommer knappast att förändras om Trump försvinner, skriver Janerik Larsson.
Marinkårsgeneralen James Mattis var president Donald Trumps första försvarsminister. Varför valde Trump honom? I den nyutkomna boken History has begun – The Birth of a New America (Oxford University Press) pekar Bruno Maçães på förklaringen.
Trump hade hört talas om att Mattis kallades för ”Mad Dog” och med sitt sinne för vad medierna gillar var valet av Mattias oemotståndligt.
Bob Woodward berättar samma historia i sin nya bok om Trump (Rage, Simon & Schuster). Men Maçães sätter in denna detalj i sitt sammanhang.
Trump visste att Mattis inte delade presidentens uppfattningar om utrikes- och säkerhetspolitiken, men för den TV- och medievane presidenten var ”Mad Dog” oemotståndlig. När utnämningen presenterades använde Trump inte generalens förnamn, utan kallade honom bara för ”Mad Dog Mattis”. Att Mattis bara var en förbrukningsartikel visste presidenten redan från början, men utnämningen gav honom den TV-uppmärksamhet som är det centrala i hans gärning.
För tre år sedan skrev jag i Smedjan om den amerikanska journalisten Kurt Andersens bok Fantasyland: How America Went Haywire – A 500-Year History (Ebury Press, 2017). Jag skrev då om hur bilden som ges i boken inte passat in i den amerikanska självbilden: ”Att USA under i stort sett hela sin historia haft religiösa och andra fantaster som ett mycket betydelsefullt inslag i samhällsbilden, är inte något som passar in. Det är rent av opassande.”
Maçães knyter an till Andersen – och hänvisar även till dennes bok – men medan Amdersen ser på USA med amerikanska ögon är den nya bokens infallsvinkel en annan. Maçães har suttit i den portugisiska regeringen men har disputerat i statsvetenskap vid Harvard och är i dag verksam som analytiker vid tankesmedjan Hudson Institute i Washington DC. Maçães ser därför på USA med europeiska ögon och han ägnar en del av boken åt att förklara varför Alexis de Tocquevilles böcker om USA på 1830-talet inte längre är relevanta trots att de fortsatt är populära i USA.
Socialism på amerikanska är ett Disneyland där man kan leka med allt.
Maçães tecknar bilden av hur det europeiska inflytandet över USA – inte minst kopplingen till det brittiska imperiet – efterhand blivit historia och hur det amerikanska imperiet som växte fram under 1900-talet är något helt annorlunda.
Under de år jag själv bott i USA har jag noterat en hel del av det Maçães nu lyfter fram. Det har exempelvis gällt hur sport i USA har en helt annan, mycket mer dominerande, roll i amerikanskt liv än i Europa.
Han berör detta, men hans fokus är hur TV-underhållningen och TV-reklamen förändrat USA så att vi i dag ser ett nytt Amerika, ett Amerika som måste betraktas med helt andra ögon än på 1900-talet. I den kontexten är Donald Trump inte en parentes utan bara början på en utveckling som kommer att fortsätta helt oavsett hur det går i presidentvalet i november.
Maçães pekar exempelvis på den betydelse begreppet ”socialism” fått i dagens amerikanska samhällsdebatt. I Europa kopplar vi begreppet till de historiska erfarenheterna i vår del av världen och till dagens socialistiska politiker. I USA är, skriver Maçães, socialism precis vad som helst som vilken TV-programledare som helst kallar för socialism.
Den fråga man ska ställa sig för att förstå begreppsförändringen är hur denna amerikanska socialism skulle fungera i en spelfilm eller en roman.
Ett reportage i New York Magazine skriver om den ”socialistiska vågen” bland ungdomar att ”pinkos have more fun”. Socialism på amerikanska är ett Disneyland där man kan leka med allt.
Den amerikanska socialismens i dag mest framträdande profil är kongressledamoten Alexandra Ocasio-Cortez. Hennes paradgren är ”Green New Deal”. Den är fullständigt verklighetsfrånvänd (typ ”alla hus i hela USA måste byggas om”) och kopplingen mellan problem och lösningar saknas.
Men denna amerikanska socialism är TV-mässig, och är en del av det USA som man med europeiska ögon måste förstå som något i grunden nytt, även om ”Fantasyland”-historien är viktiga byggstenar. Maçães citerar en intervju med där Ocasio-Cortez säger att hon och hennes anhängare måste bli mästerliga berättare (”master storytellers”) och att man ska använda känslor och inte fakta i sin argumentation.
I slutkapitlet kommenterar Maçães också pandemin, Black Lives Matter och presidentvalskampanjen. Dagens USA är ett skört samhälle som lever i permanent separation från verkligheten. Trumps reaktion på pandemin är en illustration: verkligheten sågs som en politisk motståndare som skulle besegras med ord.
Pandemin är bara en senaste striden i det mycket långa kriget mellan Amerika och verkligheten.
När jag läste boken slogs jag av att man även på sina håll i europeisk politik kan se likheter med det som nu utvecklas i USA. Jag tänker särskilt på brittisk politik och den brittiska högerns dröm om att återta imperiet genom att smälta samman med Amerika.
Kanske finns det en liknande utveckling på än närmare håll. Kommer Nooshi Dadgostar som ny ledare för Vänsterpartiet att bli en lika populär sagoberättare som Alexandra Ocasio-Cortez?
Hur som helst är detta en mycket läsvärd bok som ger perspektiv på den amerikanska politiska underhållning som just nu pågår. Sannolikt är det vi ser idag bara början på ett Amerika som är annorlunda jämfört med det vi lärde känna under förra århundradet.