Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Utblick Ledare
Den turkiska repressionen har bara börjat
Efter den senaste tidens massarresteringar av oppositionella riskerar den turkiska demokratin att vara i sitt slutskede. Regeringen har sakta men säkert styrt landet i en auktoritär riktning. Men än är hoppet inte ute. Det skriver Bean Khalil.

I Istanbuls sumakdoftande basarer rör sig stadens hemlösa katter med självförfattade krav på att bli klappade. De verkar vara lyckligt ovetandes om att den stad de nu vädrar sitt missnöje över nyligen varit plats för historiskt stora demonstrationer. Men katterna är inte ensamma om att agera som om inget hade hänt. Kritiken mot regeringens arresterande av oppositionella har mötts av en högljudd tystnad från omvärlden.
I helgen greps tre borgmästare i östra Turkiet. Borgmästarna från städerna Antalya, Adana och Adiyaman, hade alla en sak gemensamt: de var medlemmar i det största oppositionspartiet, Republikanska folkpartiet. Men arresteringarna var inte det enda rättsstridiga som ägde rum förra veckan. Över 120 oppositionella lokalpolitiker greps också i Izmir. Det hittills största övergreppet mot den turkiska demokratin kom redan i mars när polisen stormade in och arresterade Istanbuls borgmästare Ekrem İmamoğlu. İmamoğlu, som länge ansetts vara Erdoğans främsta politiska motståndare, anklagades för mutbrott och samröre med kriminella organisationer. Som Turkietkännaren Paul Levin sade i SvD går landet mot ett styrelseskick som liknar Rysslands.
Landet agerar fortfarande en geografisk och politisk brygga mellan det europeiska väst och sidenvägens öst.
Den turkiska republiken har sedan början av 2000-talet genomgått en demokratisk tillbakagång. Processen, som först framskred långsamt, har sedan militärkuppförsöket 2016 accelererat i hastighet. Utöver det faktum att regeringen ständigt fängslar journalister – däribland svensken Joakim Medin – har alltmer makt koncentrerats runt president Erdoğan.
Det finns flera förklaringar till varför dessa övertramp inte får den uppmärksamhet de förtjänar.
Ett skäl är att Turkiet – trots allt som hänt – fortfarande är viktigt för Europa. Landet agerar fortfarande en geografisk och politisk brygga mellan det europeiska väst och sidenvägens öst. De länder som normalt sett försvarar en liberal världsordning måste därför fortsatt ha en konstruktiv relation till landet. I en tid då den amerikanska presidenten hellre vill sälja Trump Mobile än att läxa upp allierade i regionen så försvinner dessutom Washington som en aktör.
Vad som behövs är därför ett väst som på riktigt vågar vara förkämpe för den regelbaserade världsordningen den så stolt brukar säga sig stå för.
Nato och generalsekreteraren Mark Rutte vill heller inte alienera landet med försvarsalliansens näst största armé – hans fokus är snarare på att Turkiet inte ska hota om att lämna alliansen. Inte heller EU är intresserade av att uppröra “sultanen i Ankara”. Skulle EU-kommissionen göra mer än ett plikttroget fördömande så kan Turkiet alltid hota med att tömma sina migrantläger och få flyktingvågen 2014–15 att likna en stillsam skvalpning.
Det ligger även i Sveriges intresse att inte agera alltför kraftfullt i frågan. Samma vecka som arresteringarna skedde greps även en svensk högprofilerad gängkriminell på turkisk mark. Landet har sedan länge varit tillflyktsort för svenska kriminella som genom telefonen kunnat orkestrera gängkrig från den turkiska solkusten. Skulle den svenska regeringen göra något skulle sannolikheten att flera efterlysta svenskar i framtiden grips i princip försvinna.
I nuläget verkar det därför bara vara Istanbuls aromatiska katter som kunna göra uttryck för sitt missnöje – västvärlden verkar vilja bemöta arresteringarna med en öronbedövande tystnad. Men det behöver inte nödvändigtvis vara på det sättet. Även Turkiet behöver goda relationer med omvärlden och även dess medborgare förtjänar de som stöttar en utsatt opposition. Vad som behövs är därför ett väst som på riktigt vågar vara förkämpe för den regelbaserade världsordningen den så stolt brukar säga sig stå för.
Än är vår soft power inte försvunnen. Än går det att göra något åt det som nu händer innan det är försent. Den turkiska demokratin förtjänar inget mindre.