Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Utblick Ledare
Europeiskt ledarskap lockar Trump
Den nu aviserade kursändringen i amerikansk utrikespolitik kommer inte helt utan förvarning. Ett ökat europeiskt ansvarstagande kombinerat med president Trumps vilja av att framstå som handlingskraftig tycks kunna locka tillbaka USA till att inta en mer traditionell roll i europeisk säkerhetspolitik. Det skriver Bean Khalil.
I solkungen Ludvig XIV:s hov var närhet till kungen ett tecken på inflytande. Ens framtidsutsikter berodde på hur nära man kom, hur uppskattad ens närvaro var och hur väl man kunde anpassa sig till de sociala koder som präglade 1600-talets absoluta monarki. På samma sätt verkar det vara i frågan om hur dagens amerikanska utrikespolitik är utformad. Med det senaste beskedet om att Trump nu vill skicka Patriot-system till Ukraina och diskussion om sanktioner väcker frågan om det är ett tecken på att rysslandshökarna fått en bättre plats i Trumps Versailles eller om det är ännu ett exempel på presidentens förmåga att byta åsikt.
När Donald Trump kampanjade för att bli president lovade han att Rysslands fullskaliga krig skulle vara över inom 24 timmar efter det att han hade tillträtt. Ex-presidenten hade tydligt gått till val på att stoppa alla krig och dra landet ifrån alla utländska problem för att kunna fokusera på att sätta “America first”. För att uppnå målet skulle USA dra sig ur Nato, inte längre slösa pengar på Ukraina och inte heller agera världspolis. Omvärlden skulle behöva ta ett större ansvar.
Det enda konsekventa med Trumps utrikespolitik är att han mer än något annat vill ta åt sig äran för det som redan har gått bra.
Men allt detta verkar ha ändrats sedan hans uttalanden om att leverera luftvärnssystemet Patriot till Ukraina. Luftvärnssystemet – som är världens mest avancerade – är det som idag skyddar Kievs massproducerade chrusjtjovkor från att möta samma öde som andra bostäder och träffas av ryska missiler.
Utöver en potentiell leverans av luftvärn har det även varit diskussion om att USA skulle införa nya sanktioner mot Ryssland. Utrikeshöken Lindsey Graham har i den amerikanska senaten skissat på ett sanktionspaket som skulle ge presidenten möjlighet att på eget bevåg kunna införa, öka och minska sanktioner mot länder som köper rysk olja, gas och uran.
Tilldelningen av luftvärn tillsammans med införandet av sanktioner väcker onekligen frågan om det som nu sker är en del av en politisk omsvängning. Men omsvängningen har föregåtts av ett europeiskt ansvarstagande. Storbritannien har för första gången sedan Brexit involverat sig i vad som skett på kontinenten och var pådrivande i skapandet av en Coalition of the Willing. På samma sätt har det skapats nya geopolitiska samarbetsorgan – exempelvis Weimar+ – för att koordinera stödet till Ukraina. I det senaste toppmötet i Haag beslutade även alla Natos medlemsländer om ett nytt utgiftsmål om 5 procent av BNP. Ansvarstagande tycks alltså locka Trump.
Kungen i Vita huset är mer foglig än vad hans hovdrama ger uttryck för.
Det enda konsekventa med Trumps utrikespolitik är att han mer än något annat vill ta åt sig äran för det som redan har gått bra. Viljan att inte bara ha rätt – utan även få rätt, är det som nu driver amerikansk utrikespolitik. Det var därför B2-planen släppte sina “bunkerknäckare” i iranska Fordow och även därför Trump vid sommarens Nato-toppmöte verkade vara en varmare anhängare än tidigare.
Ironiskt nog agerar Washington numera först när resten av världen låtsas som att de står utan världspolis. Det är alltså först efter att något har hänt som administrationen snabbt agerar för att inte gå miste om en chans att framstå som handlingskraftig. Men oavsett hur hög svansföring eller hur högt tonläge så har man inte råd att förstöra den intrikata spindelväv av allianser och förståelse som har gjort USA till världens mäktigaste.
Även om det sitter långt inne så förstår Trump detta.
De gånger den nuvarande administrationen har varit som mest välvillig har varit de gånger den antingen inte fått vara med på något som ansetts vara en framgång eller faktiskt möter en motpart som inte viker ned sig. Kungen i Vita huset är mer foglig än vad hans hovdrama ger uttryck för. Det vore därför klokt att likt utrikeshandelsminister Benjamin Dousa (M) inte vara för behjälplig i att få till ett handelsavtal mellan EU och USA. Att utforska sätt att utöka handeln med andra – exempelvis genom ett frihandelsavtal med Indien – skulle därtill kunna göra den transatlantiska länken gott.
Vill EU på riktigt bryta sig loss så behöver man hitta sätt att på ta kontrollen över sitt egna öde och inte hoppas att den senaste politiska helomvändningen berodde på att rätt person fått en närmare plats vid bordet. Europeiskt ledarskap kan leda även USA.