Vad liberaler inte förstår
En av liberalismens baksidor är dess oförmåga att förstå den sortens drivkrafter som får en del människor att vara beredda att dö för religionen eller nationen. Denna oförmåga förklarar somliga liberalers upprörda reaktioner när ”Sveriges Steve Bannon” Malcom Kyeyune påpekar att vissa människor faktiskt lockas av blodig kamp.
Onsdagen den sjätte november drack jag kaffe med Steve Bannon, eller i varje fall hans svenska motsvarighet. Debattören Malcom Kyeyune – beläst, djup, originell och absolut orädd – och jag skulle tala på olika håll den kvällen så innan vi gjorde det passade vi på att träffas på Vetekatten när det nu föll sig så att vi båda var i Stockholm samtidigt. Senare på kvällen skrev Malcom till mig att han nog aldrig mer fick tala för det sällskapet, för flera verkade skärrade och uttryckte sitt missnöje över det han hade att säga. Jag svarade honom med att skicka ett ljudklipp; kupletten ”Jag blir nog aldrig bjuden dit igen” med Karl Gerhard, inspelad för snart hundra år sedan, den tionde september 1920:
När jag för första gången kommer i ett bättre hus
Jag vet ej hur det kommer sig, jag är visst för burdus
För jag blir aldrig bjuden dit igen
Malcom hade diskuterat med Isobel Hadley-Kamptz, som uppenbarligen tyckte att Malcom var för burdus, eftersom hon i Expressen 2/12 – originellt nog i en recension av en bok av Carl Bildt – jämför Malcom med Steve Bannon, tidigare chefsideolog för Donald Trump, men numera ute i kylan. Han var också för burdus i Trumps vita hus och blir nog aldrig bjuden dit igen.
Isobel skriver om Malcom: ”Gång på gång förklarade han att liberalismen är död eftersom människor föredrar blodig kamp för ära före småborgerlig trevnad.” Det är en grov förenkling. Jag var visserligen inte med när Malcom talade, men jag har hört honom förr och vi diskuterade alltså ungefär samma sak en kort stund innan han talade. Malcom menar att den liberalism Isobel företräder är död därför att den inte tar hänsyn till att det finns människor som föredrar blodig kamp. Det är ett konstaterande och inte samma sak som att säga att detta är något bra.
Malcom kritiserar därför den amerikanska filosofen Judith Schklar för att hon i sin essä ”Rädslans liberalism” förenklat menar att det inte finns något bra med att dö, och alla som tycker det har fel. Detta är att underskatta de krafter eller kanske hellre drifter som faktiskt får människor att vilja dö för en stor sak. I denna fråga delar jag inte Malcoms syn, för jag tycker att Schklar, inte minst i essän ”Att sätta grymheten främst” tar hänsyn till våra mörka krafter, men det gör sannerligen inte Malcom till en svensk Steve Bannon.
Just därför tenderar en viss form av liberalism att bli blåögt utopisk, eftersom man tappar förståelsen för de dunkla krafter vi alla bär med oss.
Genom årtusendena har många människor varit beredda att dö för sin religiösa övertygelse. När romarna försökte bekämpa kristendomen genom att förfölja och avrätta kristna vann de kristna i längden just därför att de var beredda att gå i döden med högburet huvud. Den enda sekulära idé som verkar kunna konkurrera med religionen om detta är nationen. Människor är beredda att dö för sitt land. Därför finns det monument över dem som dött för landet, men som den kände nationalismforskaren Benedict Anderson ofta påpekade finns det inga motsvarande monument över döda liberaler. Detta är givetvis en av liberalismens finaste sidor, att dess anhängare vanligtvis inte slår ihjäl varandra eller andra, men det Malcom kritiserade var att just därför tenderar en viss form av liberalism att bli blåögt utopisk, eftersom man tappar förståelsen för de dunkla krafter vi alla bär med oss och som hos en del tar sig uttryck i blodig kamp.
Men det finns ett bra medel för att införa lite jordnära realism i den blåögda utopin. Det är en liten men naggande god bok, som handlar om våld och även om blodig kamp. Boken beskriver väl hur idrott är en form av rituellt krig som ger utlopp för våldsbehov, som samtidigt uppmanar till våld och genom ritualiseringen kontrollerar det. Boken bär titeln Om sport och våld och kan varmt rekommenderas. Den är utgiven på det förlag kopplat till en tankesmedja där Isobel och Malcom förde sin diskussion, det vill säga Timbro. Och boken är skriven av ingen mindre än Isobel Hadley-Kamptz.
Jag har själv skrivit tjugo böcker och givetvis glömt mycket av det jag skrivit. Därför händer det att jag läser mina egna böcker, för även om jag har glömt innehållet brukar ämnet fortfarande intressera mig. Jag vill därför rekommendera Isobel att hon läser om sin egen bok, så kommer hon att förstå vad Malcom menade.