Vad vilja Moderaterna?
Se över LAS, lägg ned Arbetsförmedlingen och gör om anställningssubventionerna till ett enda. Det finns flera bra förslag i Moderaternas vårmotion, men fortfarande saknas en tydlig bild av vad man vill åstadkomma.
Det var upplyftande när Ulf Kristersson (M) påpekade det djupt omoraliska i regeringens skattehöjningar i SVT Agenda (2/4 2017). När staten tar mer än hälften av en människas lön har en obehaglig maktförskjutning skett från individen till politikerna, argumenterade han.
För den sinnade har gränsen för det acceptabla passerats långt innan staten tar mer än hälften av din inkomst, men likväl var det trevligt med ett ideologiskt inspel från en moderat. Plötsligt skymtade den borgerliga berättelse det tjatats om sedan 2006 mellan flosklerna. Men i vårmotionen finns dessvärre samma sjuka som banade väg för Nya Moderaternas uppgång såväl som fall: Oviljan att bryta med vänsterlogiken.
Skattesänkningarna under Alliansregeringen motiverades exempelvis inte primärt med en större frihet för individen, utan med att det också gav mer pengar till statskassan. Nya Moderaterna ville heller inte lyfta det faktum att höginkomsttagare procentuellt borde få en lika stor skattesänkning som en låginkomsttagare och man vägrade röra värnskatten som straffar ansträngande akademiska studier. Jobbskatteavdraget introducerades som omfördelningspolitik: Själva ordet ”jobbskatteavdrag” insinuerar ett avsteg från en ”skattenorm”.
När reformtakten avtog efter Alliansens första mandatperiod hopade sig frågorna: vad kommer efter ”arbetslinjen”? Dessvärre fanns ingen plan. Om Nya moderaterna från början ägnade sig åt triangulering började man under andra mandatperioden åter fylla orden med vänsteridéer. Man navigerade efter en vänsterkarta och gick naturligtvis så småningom vilse. Det blev smärtsamt tydligt när Reinfeldt-regeringen 2014 gick till val på att inte sänka skatten.
Nu är Moderaternas ambition att återupprätta arbetslinjen och argumenten är ungefär desamma som tidigare. Reformerna verkar inte primärt syfta till att stärka individen i förhållande till staten, utan att göra detta så länge det inte hotar statens inkomster.
I vårmotionens skrivs det om skattesänkningar som ska ge 14 000 nya jobb. I sammanhanget är det för det första väldigt lite, inte minst med tanke på löftet som lanserades under partiets Sverigemöte: Att halvera jobbklyftan mellan inrikes och utrikes födda. Dessutom borde det som sagt inte vara huvudargumentet, rättvisan i att sänka skatten borde stå i fokus. Återigen är det också de med lägst lön som ska få störst skattesänkningar. Sänk gärna skatten för dem, men gör detsamma för höginkomsttagare.
Det kommer bli svårt att halvera jobbklyftan även av andra skäl. Den så kallade ”första-jobbet anställningen” vänder sig framför allt till personer som redan står relativt nära arbetsmarknaden och inte de som behöver enkla jobb. För den senare gruppen är det visserligen bra med de förslag som presenteras om utökat RUT-avdrag, reformerad LAS, att lägga ned Arbetsförmedlingen och göra om skogen av anställningssubventioner till en enda. Det är också bra med satsningen på vuxenutbildning.
De hårdare tag i bidragspolitiken som presenterats är trevligt ur skattebetalarnas perspektiv, men frågan är hur mycket det kommer påverka arbetslösheten. Tidigare var utmaningen att öka drivkrafterna till jobb, men idag handlar det snarare om att ge människor med låg utbildning möjlighet att komma in på arbetsmarknaden. För att mota bort utanförskapet behövs därför mer. Politikerna bör sänka de delar av arbetskraftskostnader de fogar över, inte minst de bedrägliga arbetsgivaravgifterna på över 31 procent av bruttolönen.
Dessutom behöver fackförbundens privilegium i lagstiftningen tas bort, framför allt vad gäller konfliktreglerna. Genom att lyfta ut rätten till sympatiåtgärder ur lagboken och införa en proportionalitetsprincip kan maktrelationen mellan arbetsgivare och fackförbund blir mer rättvis. Då ökar chanserna för att lägre ingångslöner kan drivas igenom mellan parterna på arbetsmarknaden, vilket i sin tur ger människor med låg utbildning större möjligheter att få ett jobb.
Framför allt saknas fortfarande en ideologisk plattform för Moderaternas politik. Att Centerpartiet, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet vinner i popularitet tyder på väljarnas törst efter idéer. Varför ska man rösta på Moderaterna, vad är projektet och var är den moraliska kompassen? Risken är att partiet återigen går vilse i vänsterlogik och opinionssiffror.