Valår i protektionismens och subventionernas land

Politik rymmer ibland paradoxer som vore otänkbara i den övriga verkligheten. Se här en praktfull paradox: Under peronismens år vid makten i Argentina – 28 av de senaste 34 åren – har fattigdomen spritt sig till den grad att över fyrtio procent av befolkningen i dag är beroende av bidrag för sin överlevnad. Argentina är det enda land i västvärlden som blivit fattigare under denna period. Trots det förblir peronismen landets dominerande politiska kraft. 

Endast undantagsvis lyckas dess motståndare kasta peronisterna ur sadeln – och då bara när de allesammans sluter upp bakom en gemensam kandidat. När de någon gång lyckas nå makten är det för att ekonomin varit så ödelagd att några peronistiska väljare är redo att prova något annat. Men väl vid makten är de liberala partiernas möjligheter att sanera ekonomin i tid till nästa val minimala.

I oktober är det presidentval. Peronismens oomstridda ledare, vicepresident Cristina Kirchner, ställer inte upp och det gör heller inte hennes handplockade marionett, den sittande presidenten Alberto Fernández. Cristina – folket och pressen använder bara hennes förnamn – är landets mest populära politiker, med troget stöd från 30 procent av väljarna. Men hon är också landets mest avskydda politiker, nyligen dömd för korruption i stor skala. Hon kommer i årets val, liksom 2019, att låta sig representeras av ett verktyg; en mindre omstridd person, utsedd av henne själv. Vem denne blir är ännu oklart.

I år står peronismens valstrateger inför en formidabel utmaning. Det är inte bara att ekonomin haltar, det gör den ofta i protektionismens och subventionernas förlovade land. Även statskassan är tom och Argentinas viktigaste källa till utländsk valuta, exporten av vete, kött och soja, har förhinder: en aldrig skådad torka har förvandlat jordens blötaste jordbruksgebit till en halvöken, där kreatur dukar under av törst i tiotusental.

Det finns en del soja och vete i böndernas lador, men de släpper inte iväg dem till export. Regeringens surrealistiska valutapolitik har gjort export poänglös för odlarna. När en sojabonde skickar en last till Kina ser han inte till några dollar. De tas om hand av staten, som betalar bonden enligt den statliga växlingskursen, 228 pesos. Dollarns verkliga värde – gatupriset på svarta börsen – är 477 pesos. (Märk väl att bonden redan betalat en dryg utförseltull på sina exportvaror!)

Peronismen går inte att driva utan export. Rörelsens grundare, general Juan D Perón, började regera 1946, just som Storbritannien och andra västländer inledde sina återbetalningar till Argentina för kött och vete de fått på kredit under världskriget. Landet badade i pengar, valven fylldes och guldtackor staplades i finansdepartementets korridorer. Perón och hans Evita lät förmånerna regna över arbetarklassen, som i gengäld förgudade de bägge. Inhemska tariffomgärdade industrier blomstrade i överflödet.

Än i dag är många peronistiska väljare övertygade om att politiska beslut rår på vilka ekonomiska utmaningar som helst.

Slutsatsen låg nära till hands att det var peronismen som ideologi som låg bakom de goda tiderna, inte det brittiska guldet och de stigande vetekonjunkturerna då Europa återuppbyggdes. Än i dag är många peronistiska väljare, och inte så få peronistiska ledare, övertygade om att politiska beslut rår på vilka ekonomiska utmaningar som helst. Med andra ord: Bara man vill går det. Ekonomin får rätta sig efter politiken och har inte rätt att ställa några krav. Den har inga egna lagar som politiker måste ta hänsyn till.

Trots alla kriser och sorger som denna verklighetsuppfattning vållat genom åren, så förblir synsättet centralt för peronistiska makthavare, ibland också för dess finansministrar. Varken Cristina, hennes son och rådgivare Maximo eller hennes förre finansminister och nära rådgivare Axel Kicilloff, erkänner lagen om tillgång och efterfrågan. De förnekar sambandet mellan demokrati och investeringar, mellan subventioner och inflation. Att höra dem yttra sig om ekonomi är ett förunderligt skådespel, som att lyssna till en ingenjör som förnekar tyngdlagen.

En peronist som dock lever i verkligheten är finansminister Sergio Massa. Han tog jobbet för ett halvår sedan i hopp om att räta upp ekonomin, vinna väljarnas förtroende och ställa upp i presidentvalet. Det var en farlig hasard, som inte fallit väl ut. Tidigare finansministrar har saknat egen maktbas och tvingats underkasta sig Cristina Kirchners stående order: inga devalveringar, inga åtstramningar och en hårt kontrollerad valuta. Men Massa är en politiker med egen vikt, ingen av Cristinas schackpjäser. När han tog jobbet som finansminister – ett jobb som varit ändstationen i mången karriär – så gjorde han klart för Cristina han inte kunde uppfylla alla hennes budord samtidigt. För att skjuta upp en ekonomisk kollaps måste hon ge honom litet svängrum.

De tre vanliga sätten för en ekonomi att komma över utländsk valuta är: För det första att exportera, för det andra att locka till sig utländska investeringar och för det tredje att låna på den internationella finansmarknaden.

Peronisterna jublade på gatorna över Cristinas djärva behandling av de främmande utsugarna.

Exporten har, som vi sett ovan, förhinder. De främmande investeringarna har ännu fler förhinder. 2012, då Cristina nationaliserade oljebolaget YPF, som privatiserats och sålts till spanska Repsol, försökte aktieägarna värja sig mot konfiskationen. Men landets domstolar, under peronistisk kontroll, gick maktens ärenden. En hånfull regeringstalesman uppmanade Repsols chefer att ”packa sina väskor” och ge sig iväg. Peronisterna jublade på gatorna över Cristinas djärva behandling av de främmande utsugarna (som investerat 200 miljarder kronor i det vanskötta YPF). Men behandlingen av Repsol skapade ett bestående trauma hos investerare, både inhemska och utländska.

Finansministern förklarade i april för Cristina: ”Vi måste skaka fram pengar kvickt, annars upphör importen och tusentals företag som behöver maskindelar och råvaror går omkull. Det betyder massarbetslöshet lagom till valet i oktober.” Vi behöver, sade Massa, ännu ett avtal med IMF för att avstyra kaos – och för att inte missa de kommande amorteringarna till IMF.

Bara en invigd förstår hur förtvivlat olustigt detta lät i Cristinas öron. IMF i hennes värld och i hennes retorik är inte en inrättning där många länder, inklusive Argentina, har andelar. I hennes brandtal är IMF en demon med huggtänder och ludna vingar; en av många kapitalistiska demoner som kretsar över Argentina för att dra fördel av dess utsatthet. Allt är bättre än att ödmjuka sig för IMF! Att göra det vore dessutom att blotta sig, under valkampanjen, för oppositionens skadeglada paroll: ”Cristina gick till IMF!”

Trevare lades ut till vänligt inställda makter, särskilt till NDB, den nya (sedan 2016) utvecklingsbank som Kina och Ryssland hoppas ska kunna tävla med de USA-dominerade IMF och Världsbanken. NDB är baserad i Shanghai och leds av Brasiliens förra president Dilma Rousseff. Medlemmarna – Kina, Ryssland, Indien, Sydafrika och Brasilien – var redo att resonera med Argentina om investeringar i vägar och broar. Men de utsända argentinarna gjorde klart att det de behöver är kontanter, genast, att göra av med – inte för att investera.

Kina, som kontrollerar NDB, köper gärna inflytande och naturtillgångar världen över. Men det delar inte ut sedelbuntar av pur vänlighet. För Argentina, just nu, finns inget alternativ till IMF. Och inte heller IMF bedriver välgörenhet. Vi måste se något prov från er sida på att ni tar er situation på allvar, sade IMF:s förhandlare till Massa.

En av få saker Argentina faktiskt kunde göra var att börja ta bort gassubventionerna till hushållen. Massa frågade Cristina om lov. Hon avskydde idén. Skälet till att folket röstar på peronisterna, sade hon, är att de ser peronisterna som sina hjälpare och beskyddare mot marknadsekonomin. Ska vi då slå marknadsekonomi i skallen på dem?

Cristina ville hellre, med vilka akrobatnummer som helst, skjuta upp ekonomins sammanbrott till efter valet i oktober. Förlorar peronisterna valet så hamnar den omöjliga saken i motståndarnas händer; vinner de så kan de göra impopulära eftergifter utan att sätta makten på spel.

Det går inte, förklarade Massa. Pengarna är slut nu, och det är nästan ett halvår till valet. På något vis lyckades han få Cristina att inse stundens allvar. Förra lördagen publicerade El boletín oficial, Argentinas motsvarighet till Post- och Inrikes Tidningar, nya gastariffer för landets hushåll.

IMF kommer som vanligt att hosta upp pengar, och som vanligt med förmaningen att de måste användas till något nyttigt. Sådana villkor tar Cristina med ro. Pengarna kommer att användas för att vinna valet. Går det illa så kan man alltid skjuta skulden på finansministrar som inte haft kurage nog att ta striden mot ”los yankies”.