Samhälle Essä
Vänsterpartiets tvivelaktiga vänner i Bryssel
Vänsterpartiets grupp i Europaparlamentet innehåller några av de partier som röstar mest pro-ryskt. Här finns även oreformerade kommunistpartier som hyllar Kuba och Nordkorea. Anders Carlberg kartlägger vänsterns vänner i Bryssel.
Vänsterpartiet kan i dag ståta med en 36-årig historia utan det besvärande ”k:et” i partinamnet. Vid partikongressen 23–26 maj 1990 beslutades det efter viss debatt att stryka kommunismen från partiets identitet. Ett halvår efter murens fall var kommunism som idékoncept inte längre en vinnande häst. Under 1993 – med komplettering 1996 – gav partiet sedan ut boken ”Lik i Garderoben”, en relativt snävt avgränsad vitbok över VPK:s internationella relationer med kommunistiska regimer världen över.
Under de följande decennierna kan en del återfall spåras, som när dåvarande partiledaren Lars Ohly offentligt envisades med att stolt kalla sig ”kommunist”, eller när vänsterpartister i norr och i söder fortsatte att kalla sig marxister, som om detta vore en helt frikopplad etikett. Men en seriös analys av partiets ställningstaganden under de 36 åren visar att partiet är troget den svenska liberala demokratin och att tron på en socialistisk demokrati med feministiska och gröna inslag är det tongivande, inte en fascination för röd revolutionär kommunism av det äldre slaget. Men det finns alltid ett men; den som besöker partiavdelningar kan nog notera att Marx fortfarande pryder väggarna här och där, och i demonstrationståg skränas fortfarande ”krossa kapitalismen”.
***
”Berätta för mig vilka dina vänner är och jag ska säga dig vem du är” är en devis som ibland kan användas med framgång för att på djupet förstå en politisk rörelse. Med denna som utgångspunkt är det intressant att titta närmare på hur Vänsterpartiet har agerat i Europaparlamentet, hur partiet har röstat i Rysslandsfrågan och med vilka partier man har valt att samarbeta. Det är ju inte ett tvång att ansluta sig till en viss partigrupp. I dag är Vänsterpartiet sedan länge med i gruppen ”Vänstern” – som tidigare hette Group European United Left/Nordic Green Left – som 2024 fick 46 mandat i Parlamentet, eller drygt sex procent av platserna.
För att bedöma partiets historia i Rysslandsfrågan finns ett digert datamaterial från det erkända undersökningsföretaget EUMatrix. De har samlat data om hur varje parlamentariker har lagt sin röst i frågor som rör kriget i Ukraina, sanktioner mot Ryssland, fördömanden av mordet på Navalnyj och, inte minst viktigt, stöd för vapenleveranser till Ukraina.
Under den första mätperioden 2019–2022, som täcker några månader in på det ryska invasionskriget, röstade V på ett sätt som avvek helt från andra svenska partier. I endast 45 procent av omröstningarna röstade man Rysslandskritiskt, vilket ska ställas mot huvuddelen av svenska partier, som låg på över 90 procent, i fallen med SD, KD och M långt över 95 procent. Under en senare mätperiod, som täcker 2024, har emellertid Vänsterpartiet intagit en mer uttalad anti-rysk position.
Det sticker ut att V tillhör en partigrupp som hållit fast vid en påfallande pro-rysk inställning.
I detta perspektiv sticker det verkligen ut att partiet tillhör en partigrupp, ”Vänstern” i Europaparlamentet, som i så liten utsträckning har tagit samma steg som Vänsterpartiet (och det finska Vänsterförbundet) och i stället hållit fast vid en påfallande pro-rysk inställning.
Det finns med andra ord tydliga skiljelinjer mellan de nordiska vänsterpartierna som vill fortsätta med vapenleveranser till Ukraina och partier inom samma partigrupp, som alla påstår sig vilja ha ett slut på kriget genom fredsförhandlingar utan vapenleveranser, och därmed blir en form av Putins nickedockor. Inget av dessa partier har röstat för ens hälften av de förslag som lagts om sanktioner mot Ryssland och stöd till Ukraina.
Genom att slå fast att partiet ”kommer att rösta för vartenda vapenpaket som skickas till Ukraina” har Vänsterpartiets parlamentariker Jonas Sjöstedt sannerligen gjort sig obekväm för partigruppen vid EU-valet 2024, men också för radikala väljare i Sverige, som inte var beredda att rösta på partiet på grund av Sjöstedts utspel om vapenstöd till Ukraina.
***
Vilka är då Vänsterpartiets vänner i Bryssel?
Förutom Vänsterpartiet och finska Vänsterförbundet har följande sju partier 75 procent av ”Vänsterns” platser i Europaparlamentet:
- La France Insoumice (Frankrike): 9 mandat
- 5Stelle (Italien): 8 mandat
- Syriza (Grekland): 4 mandat
- Die Linke (Tyskland): 3 mandat
- Podemos (Spanien): 2 mandat
- Sinn Fein (Irland): 2 mandat
- Portugisiska kommunistpartiet: 1 mandat
För att undvika att detta blir en uppslagsbok, låt oss ta några stickprov på hur partierna typiskt har agerat.
Partido Comunista Português, PCP, är ett av de största kommunistpartierna i Europa med en obruten historia från 1921. PCP är det enda parti i Europaparlamentet som inte har fördömt Ryssland, och i stället lagt skulden för kriget på USA, EU och Nato. PCP utgör en av de mest uttalade bromsklossarna för EU:s aktioner.
PCP har även visat ett obrutet stöd för Kuba och hyllat Nordkorea som en bastion mot västlig imperialism.
Partiet har även visat ett obrutet stöd för Kuba, hyllat Nordkorea som en bastion mot västlig imperialism, beskrivit EU som imperialistiskt och öst gratulationer över Maduro vid valsegern 2024.
Är detta ett problem för Sjöstedts parti? Rimligen är det så och jag tänker att partiets båda ledamöter (Jonas Sjöstedt och Hanna Gerdin) ägnar frågan en hel del tid, när Vänsterpartiet nu sedan 36 år inte längre anser sig vara kommunistiska. En rimlig första insats skulle kunna vara att föreslå en uteslutning av det portugisiska kommunistpartiet ur partigruppen, vilket skulle ha ett starkt symbolvärde, ungefär samma som det har för nationalkonservativa ECR att inte acceptera Viktor Orbans Fidesz i partigruppen.
Men problemet är att ett ensidigt agerande mot PCP inte skulle räcka. Samarbetet med die Linke, Podemos och Jean-Luc Mélenchons La France Insoumise (”det okuvade Frankrike”) är även det kontroversiellt när dessa röstar mest pro-ryskt av alla större partier i Europaparlamentet.
Men problemet är att ett ensidigt agerande mot PCP inte skulle räcka. Samarbetet med die Linke, Podemos och Jean-Luc Mélenchons La France Insoumise (”det okuvade Frankrike”) är även det kontroversiellt när dessa röstar mest pro-ryskt av alla större partier i Europaparlamentet, och det gäller hela undersökningsperioden 2019-2024.
Det tyska vänsterpartiet die Linke är en direkt arvtagare till DDR:s socialistiska enhetsparti, SED. Inom partiet är en radikal Nato-kritik en del av vardagen. Vidare bedrivs en hårdför Israelkritik och partiet har en inställning i parlamentet vilken på goda grunder kan beskrivas som ”Putinvänlig”, genom att die Linke bidrar till den splittring, inom Europa och i parlamentet, som är en kärna i Vladimir Putins Europastrategi.
Spanska Podemos och grekiska Syriza är inte bättre, de ligger på samma nivå som die Linke. Podemos är en notorisk nejsägare i Rysslandsfrågan och motsätter sig att Spanien skickar vapen till Zelenskyj.
Den franske socialisten Mélenchon är partiledare för La France Insoumise, ett parti som agerar för att Frankrike ska lämna Nato. Partiet har en klar pro-palestinsk profil och har stöttat den kontroversiella bojkottrörelsen mot Israel, BDS, och som enda franska parti inte velat ställa upp på beskrivningen av Hamas som en terrororganisation. Mélenchons parti har setts i en del kontroversiella sammanhang med islamistiska organisationer. Vidare har partiet uttryckt sig kritiskt mot Charlie Hebdo, satirtidningen som drabbades av ett terrorattentat 2015. Belöningen kom i presidentvalets första omgång 2019, då nära sjuttio procent av Frankrikes muslimer lade sin röst på Melenchon.
I Ukrainafrågan fördömer Mélenchon och hans parti visserligen det ryska kriget, men när det sedan gäller att ta konsekvenserna är det snarast den hårda Nato-kritiken och varningar för eskalering som förs fram. Som synes har partiet 2019-2024 röstat för anti-ryska förslag endast i drygt en tredjedel av omröstningarna, vilket är uppseendeväckande.
***
En vän av ordning kan invända att Vänsterpartiet och det finska systerpartiet, i kölvattnet av splittringen i Rysslandsfrågan, tog initiativ till bildandet av ett nytt europeiskt parti, som under hösten 2024 grundades med namnet ”European Left Alliance for the People and the Planet, ELA”. Nu ska det sägas att dessa politiska samarbeten inte på långt när utövar samma inflytande som just partigruppen, och Vänsterpartiet är fortsatt fast förankrat i ”the Left”, som är den aktiva partigruppen i Europaparlamentet.
Utöver detta obestridliga faktum är det ytterst oklart om man kan se det nya europeiska partiet som en lösning på Rysslandsproblemet. Bland de 11 partier som ingår återfinns förvånande nog La France Insoumise och Podemos, två partier som konsekvent har röstat på ett sätt som gynnat Vladimir Putin. Man kan därför ställa sig frågan hur det franska och spanska partiet skulle kunna ses som lämpliga comrade in arms för Vänsterpartiet. Det verkar vara mycket väsen och lite verkstad.
Det är lätt att inse Jonas Sjöstedts dilemma. För att driva vänsterpolitik hamnar han in i fel sällskap. Desto mer förvånande är hans uppenbara självsäkerhet när han den 19 mars i P1 kommenterar konservativa EPP och ytterhögerns samarbete i migrationspolitiken:
”Innan valet till EU-parlamentet talade de konservativa om en brandmur mot rasistiska och Putinvänliga partier. Om man hittar en grushög i Bryssel i Bryssel nu så är det antagligen det som är kvar av den brandmuren.” Vad hände med Sjöstedts egen brandmur när han dagligen stämplar in på jobbet med en vänkrets som består av just ”Putinvänliga partier”?
För att så komma till pudelns kärna: Vänsterpartiets vänner i Europaparlamentet bedriver en utpräglad extremistisk politik fylld av hätsk anti-Nato-retorik och en pro-rysk inställning i Ukrainakriget. Är detta inte vad vi skulle kalla ett hot mot säkerheten, i Europa och även i Sverige? Vänsterpartiets stöd till den svenska linjen blir något ihåligt när man beaktar samarbetet med die Linke, Podemos med flera partier.
Detta är ett av många skäl till att Vänsterpartiet utgör ett problem för en möjlig regeringsbildare i Sverige. Partiets vänner är inte Socialdemokraternas vänner, för att uttrycka det i klartext. Det är givetvis Magdalena Andersson väl medveten om, men frågan är om väljarna är det.