Vapen mot ekonomiskt rationella

Att tillföra fienden skada och slutligen nederlag är målet med krigföring. Så vad skiljer egentligen militärt krig med olika vapen och truppslag mot ett ekonomiskt krig med blockader, sanktioner och bojkotter? I den nyutkomna boken The Economic Weapon (2022) beskriver Nicholas Mulder utförligt uppkomsten av sanktioner och ger en hel del insikter, både om historisk utveckling och för vår egen tid.

Den utkant av det spanska kungadömet som, efter decennier av kamp, så småningom blev Nederländerna, ägnade sig inte enbart åt att bekämpa den utländska inblandningen. Köpmän seglade under 1600-talet med sina fartyg till Spanien och fick betalt för sina varor. Trots att det fördes krig betraktades handeln som något annat, skilt från slagfält, och med den uppenbara fördelen att de ekonomiska förtjänsterna kunde användas för att stärka motståndet och så småningom uppnå självständighet.

Mulder är docent vid Cornell och har grävt ordentligt i arkiven. Resultatet är en utförlig genomgång, där olika perspektiv kommer fram och där inte minst mellankrigstidens utveckling ges en ny inramning. Själva ordet sanktion är latinskt och betyder från början ratificera eller godkänna. Från början av den moderna användningen tycks ordet haft dubbeltydigheten att både betyda medgivande – någon har givit sin sanktion – och det som vi tänker på idag – att med någon form av auktoritativt tvång få andra att agera på ett visst sätt. Skillnaden mellan sanktioner och tullar och tariffer, är att sanktioner är en nationell lagstiftning som syftar till att påverka människor i andra länder, medan tullar syftar till att påverka eller styra människors beteende i det egna landet. I båda fallen får de dock effekter lite varstans. 

Ett av de första exemplen på vad vi idag ser som ekonomiska sanktioner stod Napoleons Frankrike för. Med syfte att förstöra Englands ekonomi och försvåra krigföringen införde Frankrike 1806 begränsningar av möjligheten för engelska fartyg att exportera bomull och kolonialvaror till övriga Europa. Under den första eran av globaliseringen, mellan Napoleonkrigen och första världskriget, började tanken ta form att krig inte bara var mänskliga katastrofer för dem som stred, dog och skadades, utan att de även var ekonomiskt ineffektiva. Fanns det andra sätt att agera som kunde påverka stater att kuva sig, ge upp sina anspråk eller bara sluta vara aggressiva mot sina grannar och som var skilda från kriget? Vid fredskonferensen i Paris 1919 diskuterades för första gången ett mer heltäckande system för ekonomiska sanktioner.

Första världskrigets slaktande i skyttegravarna skapade en generation politiker som inte nöjde sig med att säga ”aldrig mer”, utan också försökte skapa institutioner för att ytterligare förhindra krig. Nationernas Förbund var tänkt som en internationell organisation för att döma av konflikter mellan olika länder och på så vis förhindra att dessa länder drog i krig med varandra. Möjligheterna att ingripa vid överträdelser var dock små, och när det fascistiska Italien flygbombade och invaderade Etiopien (dåvarande Abessinien) genomfördes visserligen sanktioner mot Italien, men Mussolini hade räknat med detta, och lagrat förnödenheter för att klara av en sådan situation.

Hjälp till den som behöver kan vara mer betydande än att dra undan något för någon annan.

Nazityskland och Japan agerade också efter att sanktioner skulle kunna drabba dem när krigsplanerna sattes i verket. Konsekvensen blev ett ökat fokus på att skaffa sig tillgång till strategiska resurser och betrakta andra länder som potentiella råvarukolonier. Det faktum att sanktioner var en del av den internationella verktygslådan ledde alltså till att diktaturerna kände sig föranledda att agera ännu mer aggressivt för att säkra sin egen överlevnad.

Vad Nationernas Förbund också missade var att utöver sanktioner mot angriparen även säkra stöd till den angripna parten. En sådan dubbel effekt hade kunnat tippa vågskålen mer åt andra hållet i en del fall, men så blev alltså inte fallet. Hjälp till den som behöver kan vara mer betydande än att dra undan något för någon annan.

Mulder tar även upp skillnaden mellan vad olika typer av ekonomiska begränsningar syftar till och vad de faktiskt åstadkommer. Inte så sällan uppstår oavsiktliga konsekvenser, och en sanktion som är avsedd att påverka ett annat lands medborgare och politiska ledning kan i praktiken komma att drabba den egna befolkningen än hårdare. För helt klart är att sanktioner, liksom övriga former av handelshinder, utgör ett ingrepp i den internationella ekonomin och därmed orsakar välfärdsförluster.

De fall där sanktioner kan sägas ha varit lyckosamma är gentemot mindre stater som då böjt sig inför utsikten att bli ekonomiskt isolerade och ytterst med en egen svältande befolkning som följd. Större stater har däremot haft bättre möjligheter att hantera sådana störningar. Slutsatsen är att större stater utgör ett större militärt hot och är svårare att komma åt, medan de små kan klämmas åt trots att de inte utgör samma hot mot sina grannländer.

En viktig distinktion är den mellan sanktionernas effektivitet och deras effekter. Uppnår de sitt syfte? Får de det resultat som kan förväntas? Och vad blir effekterna i stort? Inget land som utsatts för sanktioner efter kalla kriget tycks ha blivit betydligt mer demokratiskt, internationaliserat eller mer välvilligt inställt till globalisering.

En tredjedel av alla införda sanktioner under 1900-talet har varit åtminstone till del framgångsrika.

På det stora hela kan en tredjedel av alla införda sanktioner under 1900-talet ha varit åtminstone till del framgångsrika. Det är inte väldigt imponerande, rent matematiskt. Men samtidigt är det svårt att veta eller ens försöka beräkna vilka potentiella förluster i människoliv till följd av krig som samtidigt har kunnat undvikas.

Avslutningsvis tas en annan aspekt upp, nämligen att handel är det som en klok, civiliserad och rationell människa ägnar sig åt. Hon är därför villig att avstå från att använda våld, både för den direkta kostnaden och för att hotet om sanktioner medför en ekonomisk förlust av oerhörda mått om de verkställs. Men om nu den som utsätts för sanktioner, inte har materiellt välstånd eller befolkningens lycka som mål. Vad spelar det då för roll vad omvärldens reaktioner blir?

Sanktioner skulle otvetydigt fungera bättre i en värld med rationella självmedvetna aktörer, men det är inte den värld vi faktiskt lever i.