Vår beredskap är godtrogen

I söndags ljöd larmsignalen Hesa Fredrik genom Stockholmskvällen. Polisens och Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps hemsidor låg nere till följd av överbelastningen. I tio minuter fanns ingen information för allmänheten att tillgå, sedan meddelade Sveriges Radio: Det var ett falsklarm. VMA-larmet (viktigt meddelande till allmänheten) sattes igång av misstag när systemet testades.

Någon ”faran över”-signal hördes dock aldrig – SOS Alarm försökte skicka ut den, men misslyckades – och under tiden låg både polisens och MSB:s hemsidor nere av överbelastningen. Krisinformation.se, som drivs av MSB, fanns visserligen uppe, men krisinformation om Hesa Fredrik-signalen lyste med sin frånvaro tills efter Sveriges Radios meddelande.

Den svenska beredskapen, civil såväl som militär, ger ett dåligt intryck ur alla tänkbara vinklar. En av orsakerna är förstås den långvariga underfinansieringen, resultatet av gammal vanlig politisk närsynthet.

Nu är försvarsfrågorna på agendan igen. Samma dag som Hesa Fredrik av misstag hördes över Stockholm ställde Anna Kinberg Batra ett ultimatum: Minst två extra miljarder kronor till försvaret i höstbudgeten eller så lämnar Moderaterna försvarsförhandlingarna.

Beredskapen har dock ett annat, djupare problem än 90- och 00-talens politiska nedprioritering av militären. Det digitaliserade samhället är otroligt känsligt för attacker.

Allt finns ju på internet – utom kanske när man behöver det som mest.

Min generation minns fortfarande telefonkatalogernas ”Om kriget kommer”-information. Generationen dessförinnan hade en skrift med samma namn hemma. I dag har de flesta inte ens någon telefonkatalog. Allt finns ju på internet – utom kanske när man behöver det som mest.

När Hesa Fredrik ljuder och det inte är den första helgfria måndagen i mars, juni, september eller december, ska man bege sig inomhus, stänga dörrar, fönster och ventilation, och sätta på P4 på radion. Redan den kunskapen saknar förmodligen många. Andra kan förstås googla sig fram till vad det högljudda tutandet innebär. Förutsatt att det går att komma ut på internet.

Ponera då att det inte bara är ett par myndighetssidor som blir överbelastade, utan att det inte går att komma ut på nätet över huvud taget. Till att börja med skulle den ganska stora grupp människor som inte har en batteridriven radio inte kunna lyssna på Radio P4 över huvud taget, ännu mindre inhämta information om vad man bör göra.

Enligt en MSB-enkät kan fyra av tio svenskar inte komma på någon krisförberedande åtgärd över huvud taget, vilket ger anledning att anta att de inte heller genomfört någon. Att döma av den våldsamma ökningen av Google-sökningar för ”skyddsrum” och ”närmaste skyddsrum” är även kunskaperna om hur man tar skydd undermåliga.

Det digitala samhället är inte bara enklare och bekvämare för den som söker information, utan även för den som vill attackera det.

Det vore förstås enorm otur om mobilnätet och elnätet skulle sluta fungera samtidigt. Den sortens otur är dock möjlig att uppnå – i princip behövs bara en grupp finniga DreamHack-besökare med datorskärm, Jolt Cola och en vag önskan om internationell uppmärksamhet. Ett antal fientliga makter är betydligt bättre utrustade än så.

När allt finns tillgängligt på nätet, konkurrerar nätet ut det analoga informationssystemet. Det var trögare och krävde mer förkunskaper, men det var många gånger säkrare. Det digitala samhället är inte bara enklare och bekvämare för den som söker information, utan även för den som vill attackera det. På samma sätt är det kanske mer praktiskt att betala med ett bankkort eller Swish, men det blir också betydligt lättare att lamslå en ekonomi som är beroende av uppkopplade maskiner.

När den svenska beredskapen belyses av händelser som det falska VMA-larmet, framstår den som genomskinlig. Det rör sig i rätt riktning på det politiska planet. Däremot rör sig samhället i stort allt längre bort från det relativt säkra analoga, mot det otrygga digitala. Det är en minst lika stor svaghet som budgethålen.