Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Samhälle Åsikt

Stockholm var en gång en stad där alla gavs möjlighet att söka lyckan. Så kan det bli igen. Timbros chefsekonom Fredrik Kopsch skisserar reformerna som behövs för att bryta dagens stagnation.

Stadens livsluft är ekonomisk, kulturell och social frihet. Under 2024 kommer Timbro därför att ha staden som tema. Vi ska undersöka alla aspekter, ställa alla frågor och ge spännande svar. Häng med!

När Henning kom till Stockholm, en sensommarkväll i ångans år 1860, var det en stad som hela Sverige ville flytta till. Visst, livet var inte särskilt enkelt, vare sig i Stockholm eller i någon annan europeisk huvudstad. Men det var här som möjligheterna fanns. 

Under de hundra år som passerade från 1850 till 1950 åttadubblades Stockholms befolkning. Den industriella revolutionen, och de fabriker som startades upp, innebar en kraftigt ökande produktivitet. Från att de allra flesta till stor del varit självförsörjande på landsbygden, gjorde den specialisering som det nya industri-Sverige möjliggjorde att arbetare kunde skapa betydligt större värden, och med det en snabbt ökande levnadsstandard.

Den stad som Per Anders Fogelström beskrev var en stad som gav ett löfte om ett bättre liv. Idag är det annorlunda.

I slutet av den här befolkningsmässiga och ekonomiska explosionen sjunger Monica  Zetterlund om att ”det är natt, och på avstånd hörs skratt” och ”sakta  hitåt ror en man i en båt”. Det är en kärleksförklaring till en bländande vacker stad. Men hade hon sjungit likadant i dag?

Om Henning hade kommit gående mot Södermalm nu i sommar hade han mötts av något helt annat. Stockholm är naturligtvis oändligt mycket rikare än då, men allt färre har möjlighet attsöka sin lycka här. På fler och fler områden har det offentliga lagt hinder i vägen.

Den stad som spontant växte fram i takt med befolkningsökningen förhindras numera från att växa vidare, av det kommunala planmonopolet, av hyresregleringen, och av byggregler som reglerar allt in i minsta detalj. Det är inte ett sammanträffande att den kraftiga befolkningsökning som skedde mellan 1850 och 1950 byttes till befolkningsminskning åren efter andra världskriget. 1942 reglerades hyrorna, 1947 kom planmonopolet. Den rationella och moderna människan, menade tidens planeringvurmare, skulle bo i opersonliga satellitstäder runt stadskärnorna. Livet skulle separeras. Sova på en plats, jobba på en annan.  

De små pubar Henning och Tummen besökte i hamnen har reglerats bort. Även om alkohollagstiftningen på många områden luckrats upp krävs fortsatt matservering för att få sälja en kall öl. När och var och en restaurang ska få öppna sin uteservering bestäms av kommunens tjänstemän. Nattklubbar stänger när den nyinflyttade äldre befolkningen klagar på att det låter, som att man skulle förvänta sig något annat när man väljer att bo i en stad. Det som låter är livet, regleras det bort dör staden.

Då var staden integrerad, oavsett inkomst kunde man bo i stan.

Henning bodde på Södermalm, precis som många andra arbetare. När bostäderna där revs och ersattes med nya kunde arbetarna fortfarande bo kvar. En stad som ständigt tillåts förändras, där gammal och omodern bebyggelse får ersättas med ny och modern, kommer ständigt ha plats för alla samhällsgrupper. Då var staden integrerad, oavsett inkomst kunde man bo i stan. Nu är den segregerad.

Men så här behöver det inte vara. I Timbros Almedalsrapport, Våra drömmars stad, ger vi vår syn på hur Stockholm, och andra svenska städer, skulle kunna se ut om vi lättade på regleringarna. Så långt som möjligt måste vi ge människor möjlighet att förverkliga sig själva. Det är vad som skapar välstånd. Vi måste alltid sträva efter ett samhälle där, som Deirdre McCloskey uttrycker det, människor får en chans att ”having a go”. Många kommer misslyckas, men när människor lyckas leder det oss framåt.

Det här är våra drömmars Stockholm.

I våra drömmars stad finns bostäder åt de som vill flytta in. Stockholm har förtätats mycket de senaste decennierna. Efter att ha vuxit i en alltför stor bostadsmarknad som skapades av miljonprogrammet har stora delar av söderort och Kungsholmen bebyggts. Det är ett tydligt tecken på marknadskrafterna. Staden fortsätter växa där tidigare regleringar hindrade den. Men det finns fortfarande potential. Gärdet i Stockholm har aldrig bebyggts, trots sitt centrala läge. I våra drömmars stad förlängs kvartersstaden på Östermalm för att ge plats åt 25 000 nya bostäder.

I all välvilja har det offentliga ställt allt fler krav på hur bostäder ska utformas. Köket ska utformas på ett visst sätt, det ska gå att vända med en rullstol i badrummet, takhöjden och ljusinsläppet måste regleras. Syftet är att tvinga fram en högre boendekvalitet. Men som alla regleringar finns konsekvenser. De som skulle behöva bostäder av lägre kvalitet, och därmed också lägre pris och hyra, får inte längre plats. Bostäderna finns inte. I våra drömmars stad har byggreglerna kraftigt begränsats.

I våra drömmars stad finns både Chinatowns och Somalitowns. Människor vill ofta bo bland de som liknar en själv. Det har flera fördelar. Socialt umgås vi med de som delar våra värderingar, det blir trevligare helt enkelt. Men det finns också ekonomiska fördelar. De nätverk man får del av kan innebära att man får ett jobb man annars inte hade fått. I Sverige riktar vi ofta in oss på att minska segregation på politisk väg. Människor ska blandas. I stället bör vi bejaka segregation, men vi bör se till att alla får goda förutsättningar att klara sig själva. I våra drömmars stad är lönespridningen större, fler kan få jobb med lägre ingångslöner.

I våra drömmars stad ägs det offentliga rummet i mycket större utsträckning av det privata. I dag är gator och strandlinje döda platser. Orsaken är att politiker bestämmer vilka verksamheter som ska få finnas. Resultatet blir oftast tråkigt. Om strandskyddet slopas, och om gator och kajer säljs till den som tror sig kunna nyttja ytorna på bäst sätt kommer vi att få en mer levande stad. I våra drömmars stad fylls kajerna av husbåtar, flytande bastuflottar och restauranger på vattnet. Gatorna används i betydligt större utsträckning för uteserveringar och food trucks.

I våra drömmars stad har fler unga flyttat in. Det ställer krav på ett annat utbud än vad dagens allt äldre befolkning efterfrågar. För att få servera alkohol behövs inget särskilt tillstånd. Tidigare gatukök har blivit trevliga vinbarer. Du får till och med stå på gatan med ditt glas. Du kan sätta dig i en park och med ett par tryck på din telefon få både mat och vin levererat med en Foodoradrönare. I våra drömmars stad får livet väsnas och låta. Nattklubbarna är fler, och gatorna lever.

En roligare stad är möjlig. Det är vad vi på Timbro drömmer om. Och det kan bli verklighet om vi vill.

Illustrationer: Erik Johnsson