PM Nilsson:
Varför västvärldens ledare slogs för en bättre luftvård
Samhälle Essä
Ronald Reagan och Margaret Thatcher gick i fronten för bättre luft. De förstod att miljöfrågorna var en del av västvärldens attraktionskraft i kontrast till den groteska miljöförstöringen i Sovjet. Det skriver PM Nilsson.
En het sommardag i slutet av augusti 1967 samlades ledarna för alla partier i Kalifornien hos guvernör Ronald Reagan. Med sig hade de det dittills mest långtgående förslaget på delstatliga åtgärder för att förbättra luftkvaliteten och bekämpa den alltmer akuta smogen i storstäderna. Reagan skapade där och då California Air Resources Board, CARB, som än i dag är en av världens mäktigaste luftvårdsmyndigheter.
Luftsituationen i kaliforniska städer i slutet av 1960-talet var mycket dålig. Kombinationen av allt fler bilar, allt större befolkning, dålig avgasrening, en brännande sol och den jättegryta som är Los Angeles gjorde det svårt att andas. Redan på 1940-talet hade man pratat om ”gasattack” i LA, som var den första storstaden i USA som på allvar började se luften som en skyddsvärd tillgång.
Los Angeles upptäckte också att stängda eller flyttade fabriker inte förbättrade luftvårdskvaliteten. Ny forskning visade att förbränningsmotorns utsläpp av framförallt kväveoxider var huvudorsaken till smogbildningen. Den växande bilparken kom i fokus.
Los Angeles upptäckte också att stängda eller flyttade fabriker inte förbättrade luftvårdskvaliteten.
Det som från början var speciellt med Kaliforniens luftvårdsarbete var att man inte sysslade så mycket med skatter för att begränsa användningen av bil utan med standarder och luftrening. Man var med dagens ordval teknikneutral och inriktade sig på utsläppen. Kaliforniens lagstiftare gav sig också rätten att gå mycket längre än den federala lagstiftningen.
Det som också var speciellt är att Kaliforniens luftvårdsarbete har varit teknikdrivande.
Den första åtgärden efter bildandet av California Air Resources Board var att stifta en lag som satte en gräns för varje bils utsläpp av kväveoxider. Denna lag drev snabbt fram en helt ny innovation, katalysatorn, som snart blev standard och krav på alla bilar i Kalifornien och som sedan spred sig över världen.
Sedan följde krav på filter av partiklar från dieselmotorer, lag på att varje bil måste ha en egen kontroll av avgaserna så att inte motorfel smutsar ned, lag på muff vid tankning så att bensinångorna inte dräller ut, förbud mot blyad bensin och redan på 1990-talet krav på att fordonstillverkare måste sälja en viss andel nollutsläppsbilar. Kraven har sedan successivt skärpts och ofta tagit sikte på den renaste tekniken.
Parallellt med skärpningar för fordon har Kalifornien satt renare standard för eller förbjudit tusentals andra utsläppskällor. Bagerier tvingades investera i filter för att få bort utsläpp av alkohol vid jäsningsprocessen, färgtillverkare förbjöds blanda in lacknafta och terpentin som lösningsmedel, vilket ledde till vattenbaserade målarfärger och en mycket bättre hälsa för professionella målare, grillbriketter för helgens grillning i trädgården fick en renare standard.
Arbetet resulterade i att Kaliforniens bilflotta blev renast i världen under 1980-talet. På 2000-talet utvidgade en ny guvernör, Arnold Schwarzenegger, mandatet för CARB till att gälla utsläpp av växthusgaser. Åtgärderna ska vara kostnadseffektiva och kvantifierbara och drivas med hjälp av regleringar och marknadsmekanismer, bland annat en egen delstatlig utsläppshandel som år för år minskar utsläppen. Resultatet blev världsledande. 2020, fyra år tidigare än man krävt, nådde Kalifornien 1990 års utsläppsnivå. Målet nu är att minska utsläppen med 40 procent fram till 2030.
Ingen kan säga att smogen över LA är helt borta eller att Kaliforniens energi- och fordonssystem inte har några problem med koldioxidutsläpp. Men luften i södra Kalifornien är i dag mycket bättre och utsläppen minskar, allt inom ramen för Ronald Reagans skapelse.
***
Ronald Reagan var också inblandad i en annan framgångshistoria inom luftvården, därtill tillsammans med en samtida ideologisk frände, Margaret Thatcher. I början av 1970-talet upptäckte forskare i Kalifornien att en mycket användbar samling kemikalier, klorfluorkarboner, som gick under namnet freoner, bryter ned atmosfärens skyddande ozonskikt. Freonerna användes då som köldvätska i kylskåp, som drivgas i sprayflaskor och som isoleringsmaterial och var en central produkt i en rad industrier. Amerikanska myndigheter agerade ovanligt snabbt på de nya rönen och införde förbud mot ickenödvändig användning av freoner.
Ronald Reagan tog trots motstånd hos sina egna initiativ till en bred internationell överenskommelse.
På 1980-talets början bekräftades forskarnas teser när man upptäckte ett jättelikt ozonhål över Antarktis. Den amerikanska allmänheten chockades av nyheten. President Ronald Reagan tog trots motstånd hos sina egna initiativ till en bred internationell överenskommelse och fick med sig Storbritanniens premiärminister i det arbete som 1987 ledde fram till det så kallade Montrealprotokollet. Det blev en succé. Fram till i dag har världens länder fasat ut ett 100-tal ämnen som förstör ozonmolekylen och tagit bort 98 procent av utsläppen jämfört med 1990 års nivå. Ozonskiktet bryts inte längre ned och väntas bli helt återställt på 2030-talet. En annan följd av åtagandena är att klorflourkarbonernas mycket starka växthuseffekt har minskat drastiskt.
Så varför gick just detta högerliberala radarpar i fronten för luftvård? I efterhand har man spekulerat i om Reagans egna problem med hudcancer och Thatchers egna kemikunskaper och industriella erfarenhet från kylbranschen (hon var mjukglasspecialist) spelade roll för deras ställningstaganden. Vad gäller Ronald Reagan menar kännare att hans dragning till lantliv och frisk luft gjorde honom miljöengagerad på ett existentiellt plan.
En annan förklaring är att de båda var västvärldens ledare under kalla krigets kanske mest offensiva fas. Kampen handlade om vilket block som var militärt starkast och hade den mest vitala ekonomin, men också om vem som kunde erbjuda det bättre livet. Det var viktigt att västvärldens attraktion gick djupare. Klädmode, popmusik, film, ungdomskultur, allt var och skulle vara bättre i väst. Dit hörde också miljön. Kommunistdiktaturerna var groteska miljöförstörare och det var milt uttryckt inte till deras fördel. Tänk tanken om Sovjetunionen hade varit bäst på miljövård och ny ren teknik på 1970- och 80-talen och man förstår hur ideologiskt farligt det hade varit, vilket de innovativa och receptiva kalla krigarna Thatcher och Reagan förstod.
På så vis liknar dagens situation 1980-talet. Väst är i dag indraget i en liknande systemkamp om världsherraväldet. Moskva är på motståndarsidan nu också men centrum i den konkurrerande modellen är Kina. Tänk tanken att Kina på allvar tar initiativ och använder sin maktmodell och sin statskapitalism till att bli bäst på grön teknik, på sol och vind, på kärnkraft och luftrening. Tänk om den kinesiska bilparken konverterar först och om kinesiska nyfödda blir den första fossilfria generationen – och man förstår hur ideologiskt farligt det är för de marknadsbaserade, fria demokratierna. Den tanken bör vara central för de västledare som nu flyger ned till klimattoppmötet vid Persiska viken.
Omslagsfoto: Howard L. Sachs/AP