Samhälle Krönika
Halvsanningarna blomstrar i miljödebattens mylla
Vinklade tolkningar av forskningsresultat förvandlas i miljödebatten ofta till etablerad kunskap. Halvsanningarna används sedan som stöd för tesen att världen går mot undergång, skriver Torbjörn Fagerström.
Enligt ett känt uttryck färdas lögnen runt halva jorden innan sanningen fått på sig stövlarna. Så är det förstås, men en av mina teser är att halvsanningar ofta kan bli ännu mera virala än lögner, i varje fall på miljöområdet. När en halvsanning sätter fart hinner sanningen inte ens börja sträcka sig efter skohornet.
Den typiska halvsanningen är en skruvad, eller vinklad, tolkning av ett siffermaterial. Dess ursprung är nog ofta oklart, men den fångas villigt upp av miljöorganisationers kampanjavdelningar (eller av alarmistiskt lagda forskare), rapporteras därefter som sanning av journalister, och citeras sedan som etablerad kunskap av politiker. Här kommer tre exempel på virala halvsanningar om tillståndet i miljön.
Den första handlar om det ekologiska jordbrukets själ, eller raison d’être – föreställningen att detta odlingssystem är mera miljövänligt än det konventionella. Ekorörelsen har en gammal käpphäst, nämligen att uttrycka miljöpåverkan per arealenhet i stället för per mängd producerad produkt.
Det är förstås ingen konst att sänka en verksamhets miljöpåverkan om man samtidigt tillåter sig att sänka produktiviteten.
Eftersom ekojordbruket är mindre produktivt än det vetenskapsbaserade – det ger bara ungefär 70 procent så mycket skörd per arealenhet – är det inte förvånande att det ofta ger en mindre miljöpåverkan per hektar. Det är förstås ingen konst att sänka en verksamhets miljöpåverkan om man samtidigt tillåter sig att sänka produktiviteten. Man kan ju driva det till sin spets och sänka produktiviteten till 0. Då får man inte någon miljöpåverkan alls, men å andra sidan får vi heller ingen mat…
Nej, eftersom själva poängen med att bedriva jordbruk är att producera mat får man det mest relevanta måttet på miljöpåverkan genom att sätta denna i relation till produktionen. Om man gör det, så finner man att det ekologiska och det konventionella vetenskapsbaserade presterar ungefär likvärdigt. Det ena systemet är något bättre för vissa jordbruksprodukter och miljöaspekter, medan det andra systemet är bättre för andra produkter och aspekter.
Men den viktiga skillnaden att ha i åtanke när ekorörelsen eller dess apologeter kommer ridande på sina käpphästar är alltså att det ekologiska jordbruket kräver större arealer för att producera en viss mängd mat. Den frikostigheten med jordbruksmark har vi väl råd med i Sverige, och kanske i Europa, men på den globala skalan är jordbruksmark en bristvara. Det är ett av många skäl till varför det konventionella, vetenskapsbaserade jordbruket är det enda realistiska alternativet för framtiden.
***
Den andra halvsanningen gäller påståendet att en stor andel (70-75 procent) av jordens livsmedelsförsörjning är beroende av pollinerande insekter. Det räcker med att man vet att majs, ris och vete är de stora stapelgrödorna för att man ska förstå att den siffran är fel. Dessa tre svarar tillsammans för drygt 50 procent av mänsklighetens kaloribehov – och ingen av dem är insektspollinerad.
Man kan gå vidare och titta på de tio största grödorna, vilkas sammanlagda kaloribidrag till mänsklighetens försörjning uppgår till drygt 60 procent. Dessa är (i storleksordning) majs, ris, vete, kassava, sojaböna, potatis, sorghum, sötpotatis, yams och kokbanan. Ingen av dessa kräver insekter för att producera skördar.
Av återstoden av kaloriintaget utgörs ungefär 30 procentenheter av animaliska livsmedel, som inte heller kräver insektspollinering. Faktum är att de grödor som faktiskt är beroende av insekter – främst en del frukt- och bärsorter samt ett fåtal åkergrödor – svarar för ungefär 5 procent av mänsklighetens kaloribehov. Det är långt ifrån 70-75 procent, för att uttrycka det milt.
Den siffran tycks grunda sig på antalet kulturväxter (inte deras kaloribidrag) som är insektspollinerade. För om man låter äpple, mandel, kaffe och alla andra insektspollinerade grödor få samma vikt som ris, majs och vete, oberoende av deras kaloribidrag, så kan det nog stämma att 70 procent av det totala antalet arter av kulturväxter är insektspollinerade.
Det är ingen tvekan om att pollinerande insekter är mycket viktiga för den vilda floran – huvuddelen av våra arter av blomväxter är insektspollinerade och skulle gå under om pollinerarna försvann. Det finns alltså många goda skäl att värna dem, men deras bidrag till mänsklighetens försörjning hör nog inte till de tyngsta.
Om detta vore sant vore det i sanning en katastrof. Men det är det inte.
Den tredje halvsanningen gäller utrotning av arter. Den cirkulerar i lite olika varianter, men alla med budskapet att människan förorsakat ett massivt utdöende i modern tid. Följande formulering är hämtad ur boken Upphettning (2020) som skrivits av tre göteborgsforskare:
”Sedan den industriella revolutionen har 83 procent av alla vilda djur försvunnit och mer än hälften av dem har utrotats under det senaste halvseklet. … I dag är utrotningstakten snabbare än någonsin tidigare och vi befinner oss enligt många bedömare i den sjätte massutrotningen.”
Om detta vore sant vore det i sanning en katastrof. Men det är det inte. Bokens författare blandar ihop siffror som avser ett minskande antal vilda djur – alltså individer – med statistik som syftar på utrotning av arter. En död grävling vid vägkanten är helt enkelt inte detsamma som en utrotning av grävlingen som art, vilket Fredrik Sjöberg påpekade i sin recension (eller snarare sitt lustmord) i SvD. Han fortsatte:
”Den förra processen är ibland ett bekymmer, ibland inte, medan den senare är oåterkallelig och i ordets rätta mening deprimerande. Det finns här i världen gott om exempel på hotade arter som repat sig, men de globalt utrotade är borta för gott.”
Den verkliga siffran tycks ligga på att några enstaka procent av ryggradsdjuren har utrotats sedan industrialismens början. Det är förstås illa nog – och långt flera arter är hotade – men det är långt ifrån 83 procent.
Så långt mina tre exempel. Listan på virala halvsanningar på miljöområdet kunde göras mycket längre. Frågan är varför de är så påfallande seglivade. Kanske för att de innehåller ett korn av sanning, samtidigt som den skruvade tolkningen stödjer den omhuldade tesen att det mesta går åt h-e.