Värna den svenska tunga industrin – för klimatets skull
Att behålla tung industri i Sverige är en av de effektivaste klimatåtgärderna. Svensk export av industriprodukter förhindrar lika stor mängd utsläpp i andra länder som vi svenskar faktiskt släpper ut. Dyra miljöregler motarbetar i praktiken vårt främsta miljöpolitiska verktyg.
Ledstjärnan för svensk miljöpolitik har varit en utopisk idé att upphäva målkonflikten mellan strikt miljöpolitik och tillväxt – där man producerar världsledande innovatörer genom att gradvis stärka miljöreglerna. Drivmedelsskatterna har i praktiken gett stöd till denna målbild, då biltillverkarna lyckats möta skatten med bränslesparande innovation så att kostnaden per mil körd inte har skenat iväg för oss konsumenter.
Men denna tankebana speglar inte verkligheten för svensk industri. Många gånger är utsläpp ofrånkomliga, och strikta miljöregler gör bara den felande verksamheten olönsam. Den svenska industrins sammanlagda miljöskyddskostnader uppgick till 15 miljarder kronor 2017, enligt SCB. Det är en ökning med 11 procent jämfört med året före. Eftersom kapitalet är mobilt väljer många företag att flytta produktionen från Sverige i stället för att kasta pengar på efterlevnad av kostsamma miljöregleringar som tränger ut de produktiva kapitalförbättringar som låter företagen konkurrera på den internationella marknaden.
Man bör särskilja produktionsbaserade och konsumtionsbaserade utsläpp i denna diskussion. Det är mycket sannolikt att våra produktionsbaserade utsläpp, det vill säga utsläppen som vi producerar inom Sveriges gränser, kommer att fortsätta sjunka. I en värld som präglas av frihandel är det de konsumtionsbaserade utsläppen som ökar i takt med våra inkomster. Detta då vi konsumenter är tvungna att välja bort svenska producenter som saknar konkurrenskraft under våra höga miljökrav. I stället får man köpa utomeuropeiska importvaror som är föremål för mycket svaga miljöregleringar. På så sätt minskar vi Sveriges utsläpp samtidigt som svenskarnas globala utsläpp ökar.
Sverige är ett exportland. Drygt hälften av vår produktion går till utlandet. Svensk industri tillförser en stor del av Europas behov av cement, järn och stål, kemikalier, papper och massa. I Sverige sker framställning av dessa varor med världsledande teknisk effektivitet och skonsamma energikällor såsom kärn- och vattenkraft.
Genom att producera enligt svensk miljöstandard istället för den internationella genomsnittsstandarden kunde vår industri förebygga 46 miljoner ton koldioxid utsläpp 2008, enligt en rapport från forsknings- och kunskapsorganisationen Energiforsk. Tack vare vår effektiva industri förebyggde Sverige mellan 1995 och 2009 utsläpp av 580 miljoner ton koldioxid. Som en referenspunkt var Sveriges totala produktionsbaserade utsläpp 53 miljoner ton 2017, enligt SCB.
Läsaren kan själv föreställa sig hur stor del av svenska miljöinbesparingarna i praktiken motsvaras av en utsläppsökning i Asien.
Frågan är då om det är rimligt att förhindra och fördyra svensk industri med ett ofördelaktigt företagsklimat? Om svensk industri drar in några ytterligare hål i svångremmen – kommer det att bidra till att minska de globala utsläppen, eller är det mer sannolikt att det försämrar svenska företagares förmåga att bedriva industri i landet?
För varje ton koldioxidsutsläpp som EU28 sparar in spiller mer än en tredjedel över till länder utanför EU, enligt en vetenskaplig artikel från två nederländska forskare. En annan artikel kommer fram till att mer än 70 procent av utsläppen som Västeuropas cementindustri skär ner på spiller över på resten av världen. Läsaren kan själv föreställa sig hur stor del av svenska miljöinbesparingarna i praktiken motsvaras av en utsläppsökning i Asien.
Med detta sagt – hur förenklar vi svensk industris möjlighet att agera som Sveriges mest effektiva internationella miljöåtgärd?
Först och främst måste svensk industri möta en mer välkomnande industri- och miljöpolitik. Svensk industri bör behandlas som något gott – inte som ett nödvändigt ont. Politikerna bör därför vara försiktiga med att höja koldioxidskatten, som redan i dag är högst i världen. Samma gäller de ständigt mer betungande miljöbalksreglerna kring utsläpp av föroreningar till omkringliggande mark och vatten. Att öka regelbördan ytterligare kan tvinga verksamheterna ut i en värld som helt saknar svenskarnas miljöpatos.
Svensk industri bör behandlas som något gott – inte som ett nödvändigt ont.
Ett annat alternativ återpresenterades nyligen av kommissionsordförande Ursula von der Leyen i hennes Agenda för Europa, nämligen en europeisk tullavgift för kol. Anhängare till detta förslag påstår att detta skulle minska läckandet av kolintensiv industri till länder med låga miljöstandarder, sporra tredjeländer att anta striktare klimatåtgärder, och jämna ut spelplanen för europeisk industri på världsmarknaden.
Mattias Lundbäck noterade nyligen i Göteborgs-Posten att om vi skulle applicera Trafikverkets skuggpriser på kinesisk produktion – 7 000 kronor per ton koldioxid – borde den kinesiska koldioxidavgiften uppgå till 60 procent av värdet av landets samlade produktion. Lundbäck argumenterar att om vi tar ut ett sådant skuggpris när utsläppen sker i Sverige bör vi även göra det när vår konsumtion indirekt leder till koldioxidutsläpp i Kina.
Motargumentet är givetvis att vi måste ge dessa länder spelrum att genomföra den oframkomligt smutsiga industrialisering som ligger i Europas backspegel. Under tiden behöver vi bära en tyngre börda. En regelrätt kolskatt på våra utomeuropeiska handelspartners skulle ruinera deras tillverkningsindustri, och hindra miljoner från att undkomma fattigdom. Det är inte bra utvecklingspolitik.
Den relevanta frågan är istället hur man skapar en industripolitik som balanserar Sveriges skyldighet att ta ansvar för sina nuvarande och historiska utsläpp och låter tredje världen industrialiseras genom export. Samtidigt måste vi möta de globala utsläppsmålen.
Det praktiska svaret är att underlätta svensk tung industri. Industrin låter oss utnyttja fördelarna av vår effektiva teknologi och förnybara energikällor, och sprida frukterna av dessa fördelar till mindre lyckligt lottade länder. På så sätt kan våra handelspartners fokusera på icke kolintensiv produktion. Det är det närmaste man kan komma en helt morotsbaserad miljöpolitik, där alla är vinnare. Så länge svensk tung industri kan konkurrera på den internationella marknaden är den vårt mest effektiva klimatverktyg. Det finns ingen rim och reson i att motarbeta denna verksamhet med prohibitivt dyra miljöregler.