Varning för att inte vilja se helheten

I en text på Smedjans ledarsida (24/3) kritiserar Karin Svanborg-Sjövall den överdrivna hypen inför den liberala mittenvåg som nu påstås svepa över västvärlden som en reaktion mot högerpopulismen. Svanborg-Sjövall kritiserar många av kandidaterna som lyfts fram för att inte vara tillräckligt liberala, utan i praktiken vara ”pojkband” som lockar alla, oavsett politisk färg. Men utvecklingen är inte onaturlig, tvärtom handlar det om att liberaler börjar hitta nya samarbetsytor vänsterut.

D66 och VVD gör fantastiska val i Nederländerna. Österrikes högerpopulist Hofer besegrades av det någorlunda frihetliga Gröna partiet. Protester mot Trump ekar på gator och torg runt om i Europa och USA. Det finns många anledningar att inte bara se mörker i världen just nu. Men Svanborg-Sjövall menar också att den franska högerextremisten Marine Le Pens största utmanare, Emmanuel Macron, i själva verket är för vänster. Men denna attityd emot Macron och hela den liberala mittenvågen är fel väg att gå. Börja vi som står emot högerpopulisterna att bråka inbördes har vi redan förlorat.

Ingen stödjer Emanuel Macron för att han är den perfekta liberalen. I alla fall inte jag, eller de CUF-medlemmar som snart åker till Frankrike för att kampanja för honom. Han är ingen Bertil Ohlin, ingen Annie Lööf och verkligen ingen Gary Johnson. Tvärtom är han en rätt vänstervriden avhoppare som nu går till val på en förvånansvärt modern och frihetlig grund. Frågan var inte ifall vi kunde hitta den ultimata ledaren för en liberal stat, utan om vi över huvud taget kan lyckas besegra högerpopulismen och behålla den globala världsordningen.

Att liberaler världen över nu stödjer frihetliga vänsterkandidater och optimistiska socialliberaler, från Macron till Trudeau handlar inte om att vi har köpt deras pojkbandsanda. Det handlar snarare om att vi har hittat gemensam grund med vänsterpolitiker som trots deras förstorade sociala patos stödjer den liberala demokratins institutioner. När striden mellan liberaler och socialister i praktiken dog ut i och med Kalla krigets slut står nu striden mellan galna högerextremister å ena sidan och liberaler och tolerant vänster på den andra.

Det är dock beundransvärt att Svanborg-Sjövall försöker kritisera dessa politiker för vad de är och erbjuder, en och en. Men i en värld där det högerextrema hotet växer sig allt starkare måste fiendens fiende bli din vän. Det är bra att granska dessa politiker en i taget, men om analysen inte ser till helheten blir den bristfällig.

Andreas Eriksson, förbundsstyrelseledamot CUF.