Västerlandet, ett historiskt undantag

Det finns en tendens i de västerländska delarna av världen att överskatta den egna civilisationens betydelse genom historien. Och så finns tendensen att avfärda den egna civilisationen som ett ondsint imperium. Som vanligt ligger den rimliga utgångspunkten någonstans mittemellan. Mycket av det som har spridits från Europa, framför allt den liberala demokratin med rättsstat och marknadsekonomi, är både betydelsefullt och positivt. Samtidigt har eurocentrismen givit upphov till ett antal missuppfattningar av historien.

Några av dessa missuppfattningar är att civilisationen föddes runt Medelhavet när den uppstod i Mesopotamien, att den europeiska renässansen (återfödelsen) egentligen handlade om naissance (födelse), och att Romarriket föll på 400-talet när imperiet i själva verket levde vidare i tusen år till, fast med centrum i dagens Turkiet. Vi vanliga européer känner möjligen till dessa fakta, men vi tänker sällan på dem och vi tenderar att ignorera dem.

Detta är bara några av alla de exempel på felaktigheter som Peter Frankopan lyfter fram i sitt mastodontverk Sidenvägarna: en ny världshistoria, i vilken han på ett uppfriskande sätt korrigerar den västerländska historieskrivningen och självbilden. Huvudpoängen är att världens centrum alltid har funnits mellan Medelhavets östkust och Himalaya.

På många sätt är det svårt att inte hålla med. Att den lilla västliga tarmen av den euroasiatiska landmassan skulle komma att dominera resten av världen hade på 1500-talet varit löjeväckande för vem som helst. Så sent som 1775 stod Asien för åttio procent av världsekonomin. Europa var en liten ociviliserad och fattig periferi och de europeiska äventyrare som etablerade sig i Indiska oceanen gjorde det ofta på de lokala härskarnas nåder. Så sent som i slutet på 1600-talet läxade den indiske stormogulen upp några engelsmän som hade försökt ta till våld.

Frankopan faller i den ädle vilde-fällan.

Tyvärr gör Frankopan dock samma misstag som många som vill ta ned europén på jorden, nämligen det som i lingvistiken kallas att hyperkorrigera. I sin iver att rätta till det man vet är fel drar man iväg för långt åt andra hållet, som när svenskar säger ”wiking” på engelska. Frankopan faller i den ädle vilde-fällan. Han förskönar mongolerna och det urskillningslösa våld med vilket dessa centralasiatiska nomader byggde upp världshistoriens näst största imperium. Bland annat lät de krigsfångar gå i fronten för de egna trupperna och därmed ta emot den första skuren av pilar. Mongolerna byggde pyramider av de besegrades dödskallar och hela folkgrupper upphörde att existera. Sammanlagt beräknas Djingis Khans krig ha dödat 37,5 miljoner människor.

På vägen hem från sin stora militärkampanj i Khwarezm (Stor-Iran) fick Djingis sällskap av tolv tusen noga utvalda jungfrur. Efter att Peking hade intagits sägs sextio tusen kinesiska oskulder ha tagit livet av sig genom att hoppa från stadsmuren för att slippa hamna i mongolernas händer. En av tvåhundra nu levande män är ättlingar i rakt nedstigande led till Djingis Khan. När Bagdad intogs 1257 inte bara dödades nittio tusen personer, utan den enorma kunskapsskatt som fanns i Visdomens hus försvann för evigt när dess böcker slängdes i floden Tigris.

På samma sätt beskriver Frankopan de spanska conquistadorerna som ondare än vad de egentligen var i relation till de folk de erövrade och ger en förskönad bild av aztekerna. Han skriver att Xicoténtacl, ledaren för tlaxcalan, ”var ivrig att profitera på aztekernas undergång”. Det är sant, men mer relevant är att han var kung över det enda folk i närheten som ännu inte hade tvingats in under den brutala militärdiktaturens förtryck och tvingades skicka tusentals invånare att bli rituellt slaktade av den mexikanska prästeliten. Den profit Xicoténtacl sökte var frihet och överlevnad.  

Dessa svagheter till trots är boken en fröjd. Kanske allra bäst, som oftast i texter av detta slag, är anekdoter som biter sig fast för att de säger så mycket om tiden och platsen i fråga. En sådan är berättelsen om hur Mellanösterns korsriddare, som var under hårt tryck från Egyptens mamluker, fick höra talas om den enorma här som rörde sig västerut från Centralasien och var övertygade om att de var kristna som var på väg till undsättning. Det fanns nämligen en vitt spridd myt om en kristen österländsk härskare – Johannes Prästen – som var rikare och ädlare än alla andra kungar och som skulle bli en central allierad i kampen mot morerna. Men den armé det handlade om var den mongoliska. Och verkligheten bakom myten om Prester John, vilket portugiserna blev varse om flera hundra år senare, visade sig vara en fattig och svag kung i Etiopien.

De senaste två hundra åren eller så har varit ett enda stort undantag i en global världshistoria med Asien i centrum.

Frankopan är en fascinerande figur, en ung svensk-kroatisk adelsman som är professor i världshistoria i Oxford som beskriver sig som en riktig nörd, i ordets goda bemärkelse. Som fjortonåring fick han en bok av en antropolog som förändrade hans syn på världen. Själv var jag i den åldern precis på väg från Jules Verne till Tolkien. Och det märks att författaren är på hemmaplan, för det är en spränglärd bok. Man lär sig helt enkelt en massa, alltifrån hur mycket som blev kvar i Asien av Alexander den stores välde till vad som hände i iransk politik under tidig efterkrigstid.

Särskilt intressant är frågan om kristendomens geografiska och kulturella centrum och därmed frågan om den kristna civilisationen och dess identitet. Nuförtiden associeras den med väst. Men tänk dig en djupt troende gammal tant i Västerbottens inland som anser sig vara Herrens främsta tjänare och ha sin moral och verklighetsuppfattning präglad av bibeln. Och så möter hon en lika troende person från en kultur som varit kristen runt ett millennium längre än den svenska, vars modersmål Jesus hade förstått och som på de allra flesta tänkbara sätt står närmare den ursprungliga tron, kyrkan och kulturen. Där skulle man vilja vara en fluga på väggen.

Sidenvägen har kommit på tapeten igen sedan Mittens rike håller på att återupprätta sin naturliga position som världens mäktigaste imperium. Det är dags att inse att de senaste två hundra åren eller så har varit ett enda stort undantag i en global världshistoria med Asien i centrum. Och kineserna skyndar på utvecklingen genom att knyta ihop Eurasien transportmässigt. Numera går det åtta hundra meter långa tåg från Kina till tyska Duisburg. Marco Polo, släng dig i väggen!