Samhälle Åsikt
Versaillesmyten och faran med eftergifter
Idén om att Versaillesfreden skapade förutsättningarna för Hitlers maktövertagande är långlivad. Men det är en myt, som i förlängningen leder till mer eftergiftspolitik och en oförmåga att hantera Rysslands brutala anfallskrig mot Ukraina. Det skriver Andreas Birro.
Det hävdas ofta att en förödmjukad besegrad stat enbart kommer att hysa framtida fientlighet. Bland såväl ryssvänliga högerpolitiker som vänstervridna pacifister reproduceras myten om att den hårda Versaillesfreden 1919 ledde till en senare konfrontation mellan de allierade och Tyskland under andra världskriget. Detta är en historisk myt som behöver punkteras. Verkligheten är mycket mer komplex.
Sedan Rysslands invasion av Ukraina inleddes har politiska ledare och analytiker kämpat med att balansera tre centrala mål: den moraliska plikten att stötta ett land under attack, det strategiska behovet att försvaga hotet från Vladimir Putins regim och utmaningen att hantera en stormakt som är alltför stor, välbeväpnad och oförutsägbar för att ignoreras. Hur dessa mål bäst uppnås kan diskuteras i takt med utvecklingen på slagfältet, men kriser saknar tydliga instruktioner. Kanske kan historien ge oss vettig vägledning.
Narrativet kring Versaillesfreden säger ofta att de hårda villkoren för Tyskland, såsom stora skadestånd och territoriella förluster, skapade bitterhet, ekonomisk instabilitet och hyperinflation. All skuld sägs ha lagts på Tyskland. Denna förödmjukelse anses ha bidragit till revanschism och möjliggjort Hitlers maktövertagande, vilket i sin tur ledde till andra världskriget. Även seriösa historiker återger denna berättelse. Så sent som i april 2022, några veckor efter Rysslands fullskaliga invasion, skrev historikern Dick Harrison att “en förnedrande fred leder ofta till krig” i en längre artikel om Versaillesfreden i Svenska Dagbladet. Men andra historiska perspektiv sätter denna slentrianmässigt accepterade legend i ett nytt ljus.
En central brist i analogin är den felaktiga föreställningen att Versaillesfreden var alltför sträng.
En central brist i analogin är den felaktiga föreställningen att Versaillesfreden var alltför sträng. Denna uppfattning har i hög grad präglats av ingen mindre än den brittiske nationalekonomen och filosofen John Maynard Keynes och hans inflytelserika verk The Economic Consequences of the Peace (1919). Keynes argumenterade att fredsvillkoren, märkta av den franske konseljpresidenten Georges Clemenceaus egenintresse och den amerikanske presidenten Woodrow Wilsons godtrogenhet, skapade en kartagisk fred med orimligt stora skadestånd och ekonomisk instabilitet som följd. De hårda villkoren, tillsammans med Tysklands territoriella förluster och militära begränsningar, blev sedan under Weimarrepubliken – särskilt av Hitler – förevändningar för revanschism.
Senare historiker håller inte med. I boken Paris 1919 (2002) argumenterar Margaret Macmillan för att Versaillesfreden knappast skiljde sig från samtida fredsavtal och att villkoren för uppgörelsen varken var ovanliga för tidens standarder eller överdrivet betungande. Territoriella avträdelser från besegrade nationer var vanliga, och skadestånden var inte exceptionellt stora. I en artikel från 2022 argumenterar Will Quinn, historiker vid Johns Hopkins University School of Advanced International Studies, just för detta med bland annat Macmillan som grund. Quinn skriver:
Genom att formulera det centrala problemet som att undvika rysk ‘förödmjukelse’ baserat på Versaillesmetaforen, riskerar vi att förhandla mot oss själva för att blidka känslor som vi i stor utsträckning inte kan påverka.
Den hårda Versaillesfreden var inte särskilt hård. Det är korrekt att Tyskland anklagades för att ha initierat kriget, helt enkelt för att det var sant, men att det skulle ha funnits en klausul som beskrev tyskarna som enskilt ansvariga stämmer inte. Mellan 1919 och 1932 betalade Tyskland mindre än 21 miljarder mark i krigsskadestånd, främst finansierade genom utländska lån som Adolf Hitler vägrade betala 1933. Efter det upphörde betalningarna helt. Hyperinflationen i Tyskland i början av 1920-talet berodde snarare på att ekonomin i Weimarrepubliken sköttes dåligt, framför allt penningpolitiken, och att penningmängden ökade dramatiskt. Underskottsfinansierade utgifter kopplade till första världskriget och en ovilja att höja skatterna och skära i statsbudgeten är orsaker till inflationen som ofta förbises. Redan före hyperinflationen rådde en kraftig inflation.
I ett av sina mastodontverk om andra världskriget, The Collapse of the Third Republic (1969) skriver den renommerade historikern William Shirer om det tyska krigsskadeståndet:
Faktum är att Tyskland i slutändan aldrig behövde betala en enda mark från sina egna resurser. De lån som togs från amerikanska banker, och som aldrig återbetalades, översteg hela summan av landets skadeståndsbetalningar. Naiva amerikanska investerare stod för notan för Tysklands skadestånd.
Vid Potsdamkonferensen vid det andra världskrigets slut bestämde ledarna för de allierade segermakterna att Tyskland skulle tvingas betala ett krigsskadestånd som sammantaget motsvarade ungefär 3,6 biljoner kronor i dagens penningvärde. Tyskland har fortfarande inte betalat av den rättmätiga skulden, men utvecklade sig å andra sidan inte till en värre diktatur. I dag är det en av de mest stabila demokratierna i Europa. Detta beror såklart på andra saker än den hårda freden efter krigsslutet, såsom Marshallhjälpen och amerikansk truppnärvaro, men också på att Tyskland valde en ny väg av institutionsbygge, fria marknader och fred. Den här gången levde de allierade upp till sina föresatser.
***
För det stora problemet med Versaillesfreden var att villkoren i den inte hölls och att Storbritannien och Frankrike inte utkrävde ansvar av Tyskland. Hade västmakterna straffat Tyskland, inte tillåtit tyskarna att rusta upp i strid med fredsavtalet och slutat att ägna sig åt eftergiftspolitik, hade historien kunnat se annorlunda ut. Ett massivt stöd till Tjeckoslovakien, en vid tiden livskraftig demokrati, hade kunnat få tyskarna att tänka om kring Polen. Det hade också minskat Stalins incitament att ingå i en pakt med Tyskland för att erövra just Polen, men även Baltikum.
Om de allierade hade samlat tillräckligt med resurser för att hjälpa Polen efter Tysklands initiala invasion av Polen i början av september 1939 hade de dels kunnat stoppa Hitler, och dels avvärja Stalin från att invadera österifrån i slutet av samma månad. Med ett krig på västfronten mot Storbritannien och Frankrike hade Tyskland haft svårt att hålla ihop. Låtsaskriget, perioden efter invasionen av Polen när britterna och fransmännen förklarade krig mot Tyskland men endast på papper, var ett katastrofalt misstag.
Vid Nürnbergrättegångarna konstaterade Alfred Jodl, chef för den tyska krigsmaktens operativa stab, följande:
Om vi inte redan kollapsade år 1939 var det endast på grund av att de cirka 110 franska och brittiska divisionerna i väst under den polska kampanjen hölls helt inaktiva mot de 23 tyska divisionerna.
En liknande argumentation handlar om att sanktioner har en förnedrande effekt på landet som blir utsatt och det därför riskerar att bli mer aggressivt och agera oansvarigt. En känd förespråkare av den linjen är tidigare utrikesministern tillika toppdiplomaten Hans Blix. Ryssland måste tillåtas ”rädda sitt ansikte”, heter det, och västvärldens isolering av Ryssland bör enligt Blix upphöra. Blix hyllas på vänsterkanten och är också en passionerad motståndare till svenskt Nato-medlemskap som ständigt spelar ner hotet från Ryssland. I Sverige kallas det neutralitet, i USA isolationism. Besläktade uppfattningar återfinns hos de mest hårdföra högerpolitikerna i kretsen kring Donald Trump.
Ryssland måste tillåtas ”rädda sitt ansikte”, heter det, och västvärldens isolering av Ryssland bör enligt Blix upphöra.
Men sanktionernas syfte är missförstått. Det är ett tämligen dåligt verktyg för att få regimer att ändra sin politik, men utmärkt för att göra fienderna fattigare över tid. Ryssland, Iran eller Nordkorea kommer antagligen inte att ändra sig, men det är bättre att ens fiender är fattigare och därmed teknologiskt underlägsna jämfört med om de hade haft handelsbaserad tillväxt, snarare än det siffertrixande och expansion av militären de sysslar med i dag. Ekonomisk tillväxt spelar också roll för global dominans. Ekonomiprofessorn Tyler Cowen skriver på sin blogg Marginal Revolution att om USA hade vuxit en procentenhet mindre per år, mellan 1870 och 1990, skulle USA 1990 inte vara rikare än Mexiko.
Donald Trumps vicepresidentkandidat JD Vance presenterade nyligen delar av en fredsplan för kriget mellan Ryssland och Ukraina. Anthony Blinken har besökt Kyiv för att återupprepa USA:s stöd men också, ryktas det, för att förbereda Ukraina på förhandlingar. Så gott som alla aktörer agerar efter incitament. Oavsett vad som händer borde dålig historia inte ligga till grund för hur västvärlden ska hantera Ryssland. Riskerna med att inte straffa bråkstakar är alltid högre än riskerna med att göra det. Om Ryssland hade straffats efter invasionen av Georgien 2008 eller den första invasionen av Ukraina 2014 hade incitamenten att invadera Ukraina på nytt minskat dramatiskt.
Myten om Versaillesfreden som orsak till andra världskriget är förenklad. Problemet var inte för hårda villkor, utan att de inte följdes. Eftergifter från väst banade väg för Hitlers makt. Samma fel riskeras nu i synen på Ryssland – eftergifter är ofta farligare än att straffa aggressiva stater.