Ekonomi Krönika
Vet ens finansministern vad som finns i statsbudgeten?
Större transparens i statsbudgeten skulle kunna frigöra miljardbelopp till mer samhällsekonomiskt motiverade satsningar, oavsett om det rör sig om skattesänkningar eller statliga utgifter. Men då måste slentriangodkännandet av budgetposter upphöra, skriver Li Jansson.
Den nya regeringens budget saknar strukturreformer inom allt från skatter till arbetsmarknad. Försiktigheten beror säkert på en oro för att elda på inflationen och att upprepa den brittiska regeringens ogenomtänkta budgetpolitik. Men även med nödvändig hänsyn tagen till det finanspolitiska läget så skulle en bättre utgiftskontroll kunna frigöra ett betydligt större manöverutrymme inom ramen för statsbudgeten.
Det reformutrymme som uppmärksammas i samhällsdebatten är i realiteten en ganska avgränsad del av de totala utgifterna i statsbudgeten. De flesta budgetposter tas istället för givna och fortsätter år efter år att beviljas anslag utan krav på ökad effektivitet och resultatuppföljning.
Det är svårt att hitta någon som har en helhetsbild av vad varje underliggande post i detalj innehåller.
Ett delproblem som tidigare anställda på finansdepartementet vittnar om är att budgeten förhandlas och hålls ihop på en så grov anslagsnivå att det är svårt att hitta någon som har en helhetsbild av vad varje underliggande post i detalj innehåller .
Samtidigt är det i styrningen av posterna inom respektive utgiftsområde som den största möjligheten att påverka reformutrymmet finns.
För att få mer detaljerad statistik räcker inte budgetpropositionerna utan det krävs en utflykt till Ekonomistyrningsverkets publikationer. En rapport med namnet ”Tidsserier, statens budget m.m. 2021” är en större kioskvältare än vad titeln indikerar. I rapporten och dess bilagor i excel finns detaljerade tabellverk över statsbudgetens utgifter.
Tabellerna visar att de totala statliga utgifterna uppgick till 1 214 miljarder år 2021. För varje procent som utgifterna effektiviseras skulle det frigöra ytterligare 12 miljarder att sänka skatten med eller investera i annat.
Sett till statsbudgetens utgifter så har transfereringarna ökat från 63 till 71 procent av statens budget mellan åren 1995 och 2021. Samtidigt har konsumtionen ökat från 19 till 24 procent av utgifterna.
Läs också:
Om vi leker med tanken att utgifterna behålls inom sjukvård, utbildning, a-kassa, rättsväsende och försvar så uppstår ändå frågor som måste besvaras.
Hur kan de ”allmänna bidrag till kommunerna” – som andel av de totala statliga utgifterna – ha ökat från cirka 8 procent av utgifterna år 2005 till 12,5 procent år 2021? Är det vidare inte rimligt att halvera utgifterna för näringslivsfrågor och frigöra ytterligare 60 miljarder per år?
Utgifterna för näringslivsfrågor ökade från 68 till 159 miljarder mellan år 2000 och 2021 eller från 9 till 13 procent av utgifterna. Landsbygdssatsningar och investeringar i kommunikationer kan låta nödvändigt på ytan, men precis som med näringslivsfrågor är det sannolikt att många utgifter kan ersättas med lägre skatter och minskat regelkrångel.
Vissa frågor kommer regeringen att ställa till rätta. Den stramare migrationspolitiken behövs för att motverka anslagsutvecklingen hos Migrationsverket – som gått från 500 miljoner per år 1997 till fyra miljarder år 2021 – från 0,07 procent till 0,36 procent av de totala utgifterna. Att den påbörjade sänkningen av biståndet måste fortsätta motiveras inte minst av att biståndsutgifterna ökade från 11 till 47 miljarder mellan 1997 och 2021. Likaså stoppas de okontrollerade ökningarna av kulturbudgeten som svällt från 9,5 till 22 miljarder mellan 2005 och 2022.
Att utgifterna kvarstår på så höga nivåer hänger säkert samman med att ju närmare vi kommer den egna verkligheten desto svårare är det att säga nej. Riksdagens ledamöter och partier har blivit dubbelt så dyra sedan 1997. Regeringskansliet har fyrdubblats från två till åtta miljarder. Detta trots en omfattande digitalisering under samma period som snarare borde ha minskat kostnaderna.
Mest oroande är dock fortsatt att utgifterna för arbetsmarknadspolitiken kvarstår. Att staten lade 72 miljarder på arbetsmarknad, arbetsliv och integration år 2005 var osannolikt dyrt redan då – men detta har svällt till 98 miljarder år 2021. Arbetsmarknadspolitiken präglas inte heller längre av någon fundamental skillnad i om det är en S-eller M-regering. Regeringens budget för kommande verksamhetsår visar också att efter en svag dipp i utgifterna så kommer kostnaderna för arbetsmarknadspolitiken tvärtom att öka.
Att vi hamnar där beror på att ingen ställer sig frågan vad vi betalar för.
Att vi hamnar där beror på att ingen ställer sig frågan vad vi betalar för. Men bara som exempel hade Australiens tidsbegränsade arbetsmarknadsinsatser – där betalning bara faller ut när individen kommer i jobb – gett kraftiga utgiftsminskningar med ökad kvalitet.
Kanske mest illustrativt blir dock ESV:s beräkningar över hur statens utgifter per invånare ser ut. Där framkommer att utgiften för socialt skydd är störst på 36 000 kronor per invånare under 2021. Därefter spenderas 30 000 kronor per invånare på allmän offentlig förvaltning. Sedan kommer utgifter för näringslivsfrågor på 15 000 kronor per invånare. Först därefter kommer hälso- och sjukvårdsutgifter på 9 800 kronor per invånare.
Sett till väljarnas uppfattning om politik har jag svårt att se att de skulle stödja den här resursfördelningen om de fick denna bild av budgeten presenterad för sig. En ansvarsfull ekonomisk politik måste därför – oavsett konjunkturläge – hitta sätt att fördela utgifterna i budgeten bättre.