Samhälle Krönika
Vi är på väg mot ännu ett haveri för medierna
Svenska medier borde ha lärt sig av tidigare kritik. Men i stället ser vi nu hur oförmågan att ge en allsidig rapportering upprepas när det gäller Hamas krig mot Israel. Det skriver Alice Teodorescu Måwe.
All kommunikation, också den journalistiska, bygger på ett urval. Ett perspektiv, en viss frågeställning som tar sin utgångspunkt i några på förhand bestämda premisser. Även om många journalister strävar efter att vara objektiva och konsekvensneutrala är det lätt hänt att det som skildras – eller som utelämnas – färgas av individens egna uppfattningar. Detta förhållande blir extra tydligt när det handlar om frågor som av någon anledning uppfattas som känsliga.
I efterhand har diskussionerna om hur medierna skildrade flyktingkrisen varit livliga. Flera journalister, inte minst inom public service, har mer eller mindre öppet redogjort för svårigheterna att ta upp frågeställningar som problematiserade den då rådande dogmen om en mycket generös invandring och dess alltigenom positiva effekter. Medierna har fått berättigad kritik, inklusive från undertecknad, för sin ovilja att agera just konsekvensneutralt i förhållande till samhällsproblem som man ansåg ”kunde spela Sverigedemokraterna i händerna”. Att mediernas lojalitet ska riktas mot medborgarna, som är beroende av saklig information för att kunna utkräva ansvar i enlighet med demokratins spelregler, glömdes av många bort när det viktigaste blev att hålla SD borta från makt och inflytande.
Kritiken mot medierna har sedan återkommit i samband med den svenska coronahanteringens initiala fas. Också då tycktes det som att många journalister såg som sin primära uppgift att inta rollen som förmedlare av politikens budskap, i stället för att ställa de obekväma följdfrågorna som hade tvingat fram en större transparens från ansvariga departement och myndigheter.
Mönstret upprepas i fråga om rapporteringen kring Hamas krig mot Israel.
Jag tror, dessvärre, att mönstret kommer att upprepas i fråga om rapporteringen kring Hamas krig mot Israel. Kort efter Hamas brutala slakt på civila israeler, kidnappningarna av omkring 240 människor, våldtäkterna och tortyren, flyttades mycket av den mediala uppmärksamheten till Israels agerande. Trots att en månad nu passerat, trots att Hamas fortfarande inte släppt gisslan som består av såväl små barn som äldre, skildras numera i princip enbart de civilas lidande i Gaza.
Samtidigt ökar hatbrotten mot judar i Sverige liksom i resten av västvärlden. Judar uppmanas att dölja sin judiska identitet, barn hålls hemma från skolan av oroliga föräldrar. Och på gator och torg, i städer som Stockholm, Malmö, Paris, Berlin och London ansluter tusentals människor till demonstrationer där antisemitismens brutala tryne framskymtar under palestinasjalarna. Dessa omständigheter ges inte alls samma utrymme i rapporteringen – trots att de påverkar livet för människor i Sverige på ett högst existentiellt sätt.
Några ögonblicksbilder: SVT Nyheter har på morgonen den 2 november följande rubriker under det kluster som döpts till ”Krig mellan Israel och Hamas” i appen. ”IDF om markoffensiven: Fler civila kommer att dö”, ”Två miljoner är fast – en mänsklig tragedi”, ”FN: Israels attack mot flyktingläger kan vara krigsbrott” och ”Walid Hams föräldrar är fast i Gaza: Det är fruktansvärt”. På kvällen samma dag kan man läsa: ”Israel: Staden helt omringad – strider öga mot öga”, ”Hör rösterna inifrån krigets Gaza: ‘Vi lever i ett helvete’”, ”Systrarna återförenade efter att ha grävts fram ur rasmassorna” och ”Israel om markoffensiven: Fler civila kommer att dö”.
Hur påverkas nyhetskonsumenten, som ständigt översköljs av dessa rubriker, som alltsom oftast inte sätts i ett sammanhang? En sådan liten sak som att man skriver ”Israels krig mot Hamas” i stället för det omvända som vore mer korrekt givet Hamas överraskningsattack den 7 oktober, hur påverkar ordföljden bilden av det som utspelar sig?
Eller det faktum att Hamas gör allt de kan för att civila ska dödas – just för att de vet att det påverkar opinionen till Israels nackdel? Att det är just därför som de aktivt hindrar civila från att evakuera trots uppmaningar från Israel, att de placerat sina tunnlar under sjukhus, bostäder och skolor där civila löper stor risk att dödas. Att de gärna spelade med när Israel felaktigt beskylldes för attacken mot sjukhuset i Gaza och därtill blåste upp dödstalen.
Med utgångspunkt i denna skildring är det inte särskilt långt till att människor börjar ifrågasätta om Israels svar är proportionerligt eller om det rentav pågår ett folkmord på Gaza. Men det är inte ett krigsbrott att försvara sig efter den blodigaste attacken på judar sedan Förintelsen. Att, som Hamas, gömma sig bland civila är däremot ett krigsbrott som också har den direkta effekten att civila, inklusive barn, mister livet. I alla krig dör civila men för att det ska vara fråga om ett folkmord krävs ett uppsåt att ”helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp som sådan”. Något sådant uppsåt finns inte från israelisk sida, däremot var det ett uttalat syfte med attacken den 7 oktober; alltså att döda, tortera och kidnappa så många israeliska barn som möjligt.
Historien kommer att döma politiker, kändisar och andra som gjort sig ett namn på den selektiva antirasism hårt. Det hade varit bra om medierna hade lärt av tidigare erfarenheter i känsliga situationer och denna gång vinnlagt sig om att ge en så komplett bild som möjligt av händelseutvecklingen och respektive aktörers handlingar. Det är många parters trovärdighet som nu står på spel.