När man som förälder ägnar en stund åt att läsa kursplaner och betygskriterier för högstadiet får man snabbt en känsla av att något är på tok.

Låt mig ta kunskapskraven i samhällskunskap för årskurs 9 som exempel. Jag väljer samhällskunskapen eftersom jag givet min utbildning och min yrkeskarriär tycker mig ha hyfsade förutsättningar att uttala mig om detta ämne. De grundläggande problemen tycks dock återfinnas i samtliga svenska skolämnen, inklusive de praktiska. 

Nedan kommer ett par otroligt långa citat. Jag vill be dig som läsare att ha tålamod, och faktiskt ta dig igenom dem. Det är detta eleverna ska leverera. Du klarar av att läsa det.

Kunskapskraven för betyget A i slutet av årskurs 9 slår fast att:

Eleven har mycket goda kunskaper om olika samhällsstrukturer. Eleven visar det genom att undersöka hur sociala, mediala, rättsliga, ekonomiska och politiska strukturer i samhället är uppbyggda och fungerar och beskriver då komplexa samband inom och mellan olika samhällsstrukturer. I beskrivningarna kan eleven använda begrepp och modeller på ett väl fungerande sätt. Eleven kan föra välutvecklade och nyanserade resonemang om hur individer och samhällen påverkas av och påverkar varandra och beskriver då komplexa samband mellan olika faktorer som har betydelse för individers möjligheter att påverka sin egen och andras livssituation.

Eleven kan undersöka samhällsfrågor ur olika perspektiv och beskriver då komplexa samband med välutvecklade och väl underbyggda resonemang. Eleven värderar och uttrycker olika ståndpunkter i några samhällsfrågor med välutvecklade resonemang och väl underbyggda argument och kan då i stor utsträckning växla mellan olika perspektiv. Eleven redogör för de mänskliga rättigheternas innebörd och betydelse och ger exempel på hur de kränks och främjas i olika delar av världen. Dessutom kan eleven redogöra för de nationella minoriteterna och deras särställning och rättigheter.

Eleven har mycket goda kunskaper om demokratiska värden och processer och visar det genom att föra välutvecklade och nyanserade resonemang om demokratiska rättigheter och skyldigheter samt om för- och nackdelar med olika former för gemensamt beslutsfattande. Eleven kan söka information om samhället och använder då olika källor på ett väl fungerande sätt och för välutvecklade och väl underbyggda resonemang om informationens och källornas trovärdighet och relevans.

När man läst detta infinner sig den stora frågan – men vad fan ska man egentligen kunna? Jag vågar nog påstå att en genomsnittlig kandidat- eller masteruppsats på universitetsnivå kämpar med leva upp till dessa krav.

Låt oss då titta på betygskriteriet i andra ändan av skalan, för E, det lägsta godkända betyget:

Eleven har grundläggande kunskaper om olika samhällsstrukturer. Eleven visar det genom att undersöka hur sociala, mediala, rättsliga, ekonomiska och politiska strukturer i samhället är uppbyggda och fungerar och beskriver då enkla samband inom och mellan olika samhällsstrukturer. I beskrivningarna kan eleven använda begrepp och modeller på ett i huvudsak fungerande sätt. Eleven kan föra enkla resonemang om hur individer och samhällen påverkas av och påverkar varandra och beskriver då enkla samband mellan olika faktorer som har betydelse för individers möjligheter att påverka sin egen och andras livssituation.

Eleven kan undersöka samhällsfrågor ur olika perspektiv och beskriver då enkla samband med enkla och till viss del underbyggda resonemang. Eleven värderar och uttrycker olika ståndpunkter i några samhällsfrågor med enkla resonemang och till viss del underbyggda argument och kan då i viss utsträckning växla mellan olika perspektiv. Eleven redogör för de mänskliga rättigheternas innebörd och betydelse och ger exempel på hur de kränks och främjas i olika delar av världen. Dessutom kan eleven redogöra för de nationella minoriteterna och deras särställning och rättigheter.

Eleven har grundläggande kunskaper om demokratiska värden och processer och visar det genom att föra enkla resonemang om demokratiska rättigheter och skyldigheter, samt om för- och nackdelar med olika former för gemensamt beslutsfattande. Eleven kan söka information om samhället och använder då olika källor på ett i huvudsak fungerande sätt och för enkla och till viss del underbyggda resonemang om informationens och källornas trovärdighet och relevans.

Återigen infinner sig frågan vad man egentligen ska kunna. Men också en känsla av att man känner hyfsat många sympatiska och i såväl sina yrken som i civilsamhället framgångsrika personer som skulle ha svårt att leverera på dessa betygskriterier. Skulle man ens själv klara det? För vad krävs egentligen för att kunna undersöka ur olika perspektiv, värdera och föra resonemang, om än enklare sådana? Generellt krävs gedigna baskunskaper om det svenska politiska systemet, svensk historia, och inte minst svenskt 1900-tal. Och dessutom en förmåga att med någon sånär precision uttrycka sig klart i skrift. Ger den svenska skolan våra ungdomar dessa verktyg idag? Tveksamt, skulle jag säga. Men ändå förväntas eleverna på något magiskt sätt kunna leva upp till de ovan nämnda kunskapskraven.

Abstrakt formulerade kunskapskrav eller betygskriterier öppnar givetvis för ett enormt godtycke i betygssättningen. Någonstans i detta skolpolitiska slukhål finns sannolikt en förklaring till varför vi på många håll tycks se en tilltagande diskrepans mellan betyg och faktiska kunskaper. Många studenter med höga betyg visar sig ha högst begränsade faktiska kunskaper om exempelvis det svenska politiska systemet och svensk historia när de konfronteras med universitetsstudier och senare med arbetslivet.

”Om man ska få bra betyg i högstadiet eller gymnasiet gäller det att skriva långa och krångliga meningar med många ord.”

I kunskapskraven som premierar resonerande och undersökande finns också en förklaring till att så många elever misslyckas, och inte når gymnasiebehörighet. Vi har helt enkelt skapat en skola som premierar den som kan bluddra på, och ge sken av att begripa något. 

Eller som en nybliven student i min närhet konstaterade för ett tag sedan. ”Om man ska få bra betyg i högstadiet eller gymnasiet gäller det att skriva långa och krångliga meningar med många ord.”

Några läsare kanske minns Sokalaffären i mitten av 1990-talet, då fysikern Alan Sokal fick en artikel med rubriken ”Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity” antagen för publicering i den kulturvetenskapliga tidskriften Social Text. Artikeln var förstås ett skämt, och syftade till att sätta fingret på den typ av poststrukturalistiska obegripligheter som kommit att prägla mycket av humanioran och samhällsvetenskapen.

Idag har Sokalmodellen blivit vägen till framgång för svenska tonåringar.

***

Kursplaner och betygskriterier är kanske de viktigaste styrmedlen politiken har att tillgå när det gäller skolan. Tyvärr diskuteras de sällan i skoldebatten, som istället fastnat i en destruktiv evighetsloop kring driftsformer. 

Inte heller är problemen okända. Diskussionen om hur en betoning av förmågan att resonera missgynnar pojkar har förts under lång tid, och engagerat inte minst den förra skolministern Anna Ekström (S) som var generaldirektör på Skolverket under alliansregeringarna. Under de åren hade vi dessutom, i åtta års tid, en skolminister som gjort det till sin livsuppgift att göra upp med flumskolan.

Men i stället för att fundera över innehållet i undervisningen fastnade alliansregeringarna i formfrågor. När Jan Björklund ville återupprätta kunskapsskolan såg han framför sig  elever utan kepsar och mobiltelefoner, som satt tysta och stilla i klassrummet och lyssnade uppmärksamt på läraren vid katedern. 

Det är i sak inget fel på den visionen. Den svarar mot högst konkreta problem och delas i stor utsträckning av landets föräldrar. När man frågar dem vad de bekymrar sig över i skolan brukar brist på ordning och reda hamna i topp. Det är inte heller någon slump att en av de större och mest framgångsrika friskolekoncernerna har byggt sin verksamhet på att sälja just ordning och reda till oroliga föräldrar.

Det tar tid att vända en atlantångare, brukade Jan Björklund säga. Men frågan är hur mycket han egentligen svängde på rodret. 

För det det räcker ju inte att barnen sitter stilla och lyssnar eller klär sig något sånär prydligt. Det måste sägas något vettigt i undervisningen också. Och här tror jag att vi måste vara ärliga: borgerligheten har misslyckats.

Kanske handlar det om att vi bara tagit för givet att lärarna kommer att leverera om stöket försvinner. I varje fall tror jag att många föräldrar har tänkt så. Men på ett generellt plan blir skolan inte bättre än vad politikerna tillåter den att vara genom sina styrmedel. Även aldrig så duktiga skolledare och lärare blir bakbundna av byråkraternas kunskapskrav.

Det stora borgerliga skolpolitiska projektet – att återupprätta kunskapsskolan – reducerades av Jan Björklund till något Hemulen skulle kunna hitta på. Gräsmattan får ej beträdas.

Jag är själv emot både kepsar och mobiltelefoner i klassrummet, men sätt dessa björklundska paroller i relation till riksdagsledamoten och senare Europaparlamentarikern Cecilia Wikströms (L) uppfordrande men livsbejakande idé om införandet av en svensk litteraturkanon. Wikström och hennes gelikar drevs av en kärlek till litteraturen, och tanken om att den var alla barns rätt. Sådan är borgerligheten när den är som bäst. Universell i sina anspråk på att göra alla barns värld större genom kunskap och berättelser. I jämförelse framstår den björklundska skolpolitiken som andefattig.

***

En frimodig borgerlighet med ambitionen att på riktigt rensa ut flumskolan behöver göra ett ordentligt skolpolitiskt omtag, och erkänna alliansårens misslyckande. I stället tycks många idag fundera nervöst på hur man ska möta vänstern på halva vägen i den spretiga friskoledebatten. Det enkla svaret är: du kan aldrig möta vänstern på halva vägen. Försök så förlorar du. 

Den som värnar om skolan måste hålla ögonen på bollen: den politiska styrningen i form av kursplaner och kunskapskrav. 

För friskolefrågan är förstås bara en tacksam avledningsmanöver för dem som av olika skäl aldrig gillat valfriheten – av ideologiska skäl eller av egenintresse. I sammanhanget är det värt att påminna om nationalekonomen Magnus Henreksons iakttagelse när han i ett samtal om den svenska skolan hos debattören Ivar Arpi tidigare i år konstaterade att de stora friskolekoncernerna förstås skulle vara de första att effektivt anpassa sig om kunskapssynen i skolans styrdokument förändrades. 

Den som värnar om skolan måste hålla ögonen på bollen: den politiska styrningen i form av kursplaner och kunskapskrav. Det talas ibland om en marknadisering av skolan, men hur många efterfrågar egentligen den skola som dagens politiker ger oss? Man må kunna välja bort en stökig skola, men man kan inte välja bort skolan som premierar teoretiserande, värderande och resonerande istället för att först ge en stabil kunskapsgrund. Du kan checka ut från den kommunala flumskolan, men du kan aldrig lämna den.

***

En utgångspunkt för en borgerlig skolpolitik måste självklart vara ett borgerligt bildningsideal, men minst lika viktig och minst lika eftersatt i svensk skola, är insikten om att ett gott och meningsfullt liv kan bygga på handens färdigheter likväl som på huvudets, för att tala med den brittiske debattören David Goodhart. 

Dagens svenska skola är i hög grad ett resultat av den samhällsutveckling som Goodhart beskriver i Head Hand Heart (2020). En i grunden sympatisk idé om klassresor – tänk Jan Björklunds berättelse om resan från ett arbetarhem i Skene – har lett till en akademisering och teoretisering av skolan. Även de yrkesförberedande gymnasieprogrammen har teoretiserats. Frågan är om inte detta har stängt fler dörrar än vad det öppnat.

Resultatet har blivit en skola där nästan ingen kan känna sig som en vinnare.

Ett uppenbart problem med att göra praktiska ämnen mer teoretiska och  faktaorienterade ämnen mer inriktade på argumentation och analys är att bara de extroverta och pratglada kan bli vinnare. De tysta och försiktiga håller sig hellre till fakta än slänger sig med våghalsiga analyser. De praktiskt lagda som förr kunde briljera på idrotten eller slöjden har numera inte en chans – även där måste du ju kunna analysera och argumentera för att nå ett bra betyg. Resultatet har blivit en skola där nästan ingen kan känna sig som en vinnare.

Jag är inte någon pedagogisk expert. Tvärtom begränsas min lärarerfarenhet till några års undervisning i statsvetenskap på Stockholms universitet. Men min personliga upplevelse är att människor i allmänhet blir duktigare av att känna sig duktiga. När man känner att man kanske kan klara något, då får man energi att ta ytterligare några steg. 

I denna anda kommer här fem förslag för en ny borgerlig skolpolitik.

1. Börja från grunden. Fokusera på kunskaper. Skriv begripliga läroplaner med tydliga listor på vilka ämnesområden man ska ta till sig i olika årskurser. Det skulle också underlätta för barn som flyttar mellan olika skolor. Om alla lär sig Hallands floder på hösten i trean minskar risken för att någon missar dem.

2. Skriv sedan betygskriterierna på samma sätt, med de faktiska kunskaperna som utgångspunkt. Reflektion, komplexa samband och analys finns det gott om tid för senare i livet, men allt det förutsätter att vi har en stabil kunskapsmässig grund att stå på.

3. Låt de praktiska ämnena vara praktiska. Det finns ingen anledning att tvinga barn att reflektera eller föra välgrundade resonemang kring kladdkakans eller pennskrinets tillblivelse och miljöpåverkan. Förhoppningsvis var lektionen rolig, kakan blev god och en mor- eller farförälder glad över att få pennskrinet i present. Och även de praktiskt orienterade barnen får känna sig duktiga ibland. Att känna sig duktig är ovärderligt, liksom upplevelsen att skolan öppnar dörrar snarare än stänger dem.

4. Uppmuntra fler att hitta vägen till ett yrke via utbildningar, som inte behöver vara högskoleförberedande, direkt efter högstadiet. De flesta som väljer sådana kommer helt säkert att snabbare skaffa sig ett bra och meningsfullt liv med jobb, bra lön, ett eget hus och bil, än alla de som harvar runt på universiteten och funderar på vad de egentligen ska göra med sina liv. 

5. Inför en litteraturkanon. Alla barn och ungdomar i vårt land har rätt att ta del av vår fantastiska litteraturskatt, och det är skolans uppdrag att tillgängliggöra den för dem. Alla grundskolor bör därför ha bemannade bibliotek med utbildade skolbibliotekarier som kan hitta rätt bok, till rätt barn, vid rätt tillfälle.

Så bygger vi en skola där fler än de pratglada folkpartitjejerna i elevrådet – de som vid 14 års ålder planerar för sina studier på juristlinjen – kan lyckas och känna sig lyckade. 

* Någon uppmärksam läsare tänker förstås att de nya betygskriterier som träder i kraft till höstterminen i år är enklare och mer begripliga. Tyvärr är skillnaden jämfört med tidigare i praktiken marginell.

** Jag vill förstås påpeka att jag inte har något emot folkpartisttjejer. I vuxen ålder tenderar de bli sympatiska och bara stundtals olidliga personer.