Vi behöver fler genier, inte färre
Det är inte genialiteten som är problemet bakom de sexuella övergreppen. Därför är de debattörer som i spåren av #metoouppropet vill "göra upp med myten om geniet" fel ute. Faktum är att få av de män som står anklagade visar upp några tecken på genialitet. Tvärtom tycks övergrepps- och tystnadskulturen uppstå i miljöer där det är värderas högre att ha rätt kompisar och nätverk, än att vara verkligt bra på det man gör.
I spåren av alla stora händelser, rörelser och kampanjer dyker de upp, de som vill surfa på vågen för att torgföra sina egna agendor och rasta sina gamla käpphästar. Efter #metoo-uppropet har således missunnsamhetens och Jantetänkandet vädrat morgonluft och använder nu vittnesmålen om övergrepp och trakasserier för att peta ned inte bara de skyldiga från piedestalerna utan de geniförklarade över huvud taget.
De som skyr tanken på att vissa människor är bättre än andra på det de gör, inte minst inom kulturen, tar nu tillfället i akt och förklarar krig mot det storslagna, virtuosa och geniförklarade. Att uppburna män nu avslöjats som tölpar, grobianer och ännu värre saker, tas ni till intäkt för att uppburna personer över huvud taget skall falla.
”Det manliga geniet är förövaren” basunerade Göran Greider ut i vänstertidskriften ETC, och i SVT:s Aktuellt torgförde Ebba Witt Brattström, som hade svårt att dölja sin skadeglädje, samma budskap.
Men det är knappast genialitet som är det grundläggande problemet bakom de handlingar som nu allt fler kvinnor i allt fler branscher vittnar om att de har blivit utsatta för. Tvärtom tycks många av de svinaktiga män som utnyttjat sina maktpositioner och sin status för att utnyttja kvinnor ha beklätt dessa maktpositioner trots uppenbar frånvaro av minsta tillstymmelse till genialitet.
Tvärtom tycks många av de svinaktiga män som utnyttjat sina maktpositioner och sin status för att utnyttja kvinnor ha beklätt dessa maktpositioner trots uppenbar frånvaro av minsta tillstymmelse till genialitet.
Den upphöjde kvällstidningskolumnist som nyligen fick lämna sin tidnings ledarsida efter våldtäktsanklagelser var knappast en genial skribent. Tvärtom en i bästa fall medioker skribent, både i sin sista och sina tidigare roller, som nöjesjournalist och som USA-korrespondent. Som samhällsanalytiker lämnade han dessutom en del i övrigt att önska, och vad hans agerande i sociala medier anbelangar var det omvittnat under all kritik. Några spår av genialitet går med andra ord inte att finna.
Den med en ledamot i Svenska Akademien gifte klubbägare som de senaste veckorna gått under namnet ”kulturprofilen”, och som belönats med stipendier, medaljer, kulturstöd, status och inflytande i kulturlivet, företer likaledes inga tecken på egen genialitet. När en tidigare ständig sekreterare i Akademien i en intervju förklarar kulturprofilens storhet, exemplifieras denna med förmågan att beställa in exklusiva viner på en restaurang.
När en tidigare ständig sekreterare i Akademien i en intervju förklarar kulturprofilens storhet, exemplifieras denna med förmågan att beställa in exklusiva viner på en restaurang.
Kulturprofilens och kvällstidningskolumnistens karriärfrämjande förmågor tycks ha haft mycket litet med genialitet att göra och desto mer med nätverksbyggande och kompisrelationer. Kanske är det där det verkliga problemet i den svenska kultur- och medievärlden finns: att talang och förmåga inte spelar någon roll. Att det inte är vad du gör som räknas, utan vem du är och framförallt vem du känner.
I en miljö där vänskapsband och nätverk betyder mer än vad du gör och vad du kan är det självklart att människor kämpar för att ställa sig in hos rätt personer. I en sådan miljö ges också utrymme för personer som kvällstidningskolumnisten och kulturprofilen att utnyttja sin ställning och sitt inflytande för tvivelaktiga syften. Det blir ett medelmåttornas tyranni, där alla har hållhakar på varandra och ingen vågar säga ifrån, så länge förövaren känner rätt personer.