Samhälle Krönika
Vi har ett jobb att gå till, fy f*n vad vi är bra
Vi har fått en samhällelig syn på utbildning, och ett utbildningssystem, som inte matchar de faktiska behoven som finns på arbetsmarknaden. Det är hög tid att vi uppvärderar yrkeskunskaperna. Det skriver Smedjans chefredaktör Svend Dahl.
I dagarna går omkring 90 000 18- och 19-åringar ut gymnasiet. Ungefär av två tredjedelar av studenterna har ägnat de gångna tre åren åt ett av gymnasiets högskoleförberedande program. Och ungefär så har det sett ut det gångna decenniet. Men frågan är om inte ganska många, när studentfirandet väl är avklarat och vardagen infinner sig, skulle vara lyckligare om de gjort ett annat gymnasieval.
Andelen gymnasieelever som läser ett studieförberedande program avspeglar en utbredd föreställning, både på samhällelig och individuell nivå, om att framtiden tillhör dem som läser vidare.
Detta märktes inte minst när Svenskt Näringsliv häromåret frågade föräldrar om vilket gymnasieval som är bäst för att få ett statusfyllt jobb med god lön. Två tredjedelar svarade studieförberedande gymnasieprogram.
De flesta föräldrar skulle därför inte ha något emot att deras barn exempelvis valde samhälls- eller ekonomiprogrammet på gymnasiet. Statistiken talar sitt tydliga språk. Av de 375 000 elever som går i gymnasiet går inte mindre än en tredjedel något av dessa två program – med en övervikt av pojkar på ekonomiprogrammet respektive flickor på samhällsprogrammet.
Dessa två program har blivit gymnasieskolans ickevalsalternativ: En bred fortsättning på grundskolan, byggd på tanken att studenten med tiden ska gå vidare till högre studier på den sedan ett par decennier kraftigt utbyggda högskolan. Vad man läser på högskolan eller universitetet tycks i många fall mindre viktigt – det centrala har blivit att man gör det, och kan visa upp ett examensbevis på tre eller allt oftare fem år av högre utbildning.
Under lång tid har en yrkesutbildning av många rentav uppfattats som ett sätt att frivilligt ställa sig på förlorarsidan i samhällsutvecklingen.
Samtidigt är det få föräldrar som uppmuntrar sina barn att söka ett av gymnasieskolans yrkesprogram. Under lång tid har en yrkesutbildning av många rentav uppfattats som ett sätt att frivilligt ställa sig på förlorarsidan i samhällsutvecklingen.
Den brittiske författaren David Goodhart beskriver detta synsätt i boken Huvud Hand Hjärta (2023), där han konstaterar att en viss typ av färdigheter, närmare bestämt de kognitiva förmågor som är förknippade med en teoretisk utbildning har blivit ”guldmyntfoten för status i samhället”. Hjärnan har trängt undan handen, det manuella arbetet, och hjärtat, omsorgsarbetet, som källa till samhälleligt erkännande, menar Goodhart.
I ett talande exempel skriver Goodhart om en bekant som övergav universitetsstudierna, och som nu har ett välbetalt jobb som bilmekaniker. Men när han dejtar undviker han prata om sitt yrkesliv. Exemplet säger nog mer än vad vi kanske tror.
Det anmärkningsvärda är förstås hur pass långt från verkligheten dessa utbredda föreställningar ligger.
Svenskt Näringslivs medlemmar har under lång tid beskrivit hur svårt det är att rekrytera yrkesutbildad arbetskraft, särskilt inom bygg, industri och transport, och betonar att yrkeskunskaper på gymnasienivå är den mest efterfrågade kompetensnivån.
Motsvarande bild framkommer i en intressant sammanställning av hur arbetsmarknaden ser ut för dem som tagit examen från yrkesprogrammet. Tre år efter avslutade studier är det stora flertalet på exempelvis industriteknik- fordons- bygg- och vvs-programmen väletablerade på arbetsmarknaden och har en medianlön på en bra bit över 30 000 kronor i månaden.
De är alltså inte bara på god väg att bygga karriärer som skickliga yrkesutövare, de har också tagit viktiga steg mot att kunna förverkliga allmängiltiga idéer om ett gott liv som ekonomisk trygghet, att äga en bostad, att resa bort på semestern och att kanske med tiden äga och driva ett eget företag. Det vill säga mycket av det som normalt sett brukar förknippas med status.
Det kan jämföras med den andel som gått studieförberedande program, men som tre år efter examen ännu inte valt att studera vidare. På både ekonomi- och samhällsprogrammet handlar det om cirka 40 procent. I minst tre år går alltså en väsentlig del av eleverna med en studieförberedande gymnasieutbildning omkring och gör något annat än det utbildningen var tänkt att leda till.
Frågan är om inte många av dem hade varit lyckligare om de valt ett yrkesprogram.
Etableringsgraden på arbetsmarknaden är väsentligt lägre och skillnaden i medianlön jämfört med dem som läst ett yrkesförberedande program kan vara så stor som 100 000 per år. Frågan är om inte många av dem hade varit lyckligare om de valt ett yrkesprogram. Kanske borde de, och vi som via skattsedeln betalat för deras gymnasieutbildning, ställa frågan om de inte rentav har blivit lurade.
Vi har med andra ord fått en samhällelig syn på utbildning, och ett utbildningssystem, som inte matchar de faktiska behoven som finns på arbetsmarknaden. Det är dessutom en utveckling som kan tänkas förstärkas av en AI-driven omvandling av arbetsmarknaden, där enklare akademikerjobb kan automatiseras bort.
I svensk politik har man sedan slutet av 1990-talet ägnat stor kraft åt målet att hälften av alla i en årskull ska läsa vidare på högskola- och universitetet. Det har varit grunden för den snabba utbyggnaden av högskolan, men den har följts av ett lika stort ointresse för yrkeskunskapernas ställning i utbildningssystemet.
Förhoppningsvis håller det på att förändras. Att yrkesprogrammen återigen ger behörighet till högskolan sänker förhoppningsvis tröskeln att välja dem. Planerings- och dimensioneringsreformen – en insiktsfull utbildningspolitiker hade kommit på ett mindre byråkratiskt namn – kommer att göra så att arbetsmarknadens behov, och inte bara elevernas val, påverkar antalet platser på gymnasieskolans program.
Men än så länge saknas politikerna som på allvar uppvärderar yrkeskunskaperna – och som vågar säga att studentens glädje ganska snabbt väger lätt i jämförelsen med yrkesstolthetens.