Vi kan aldrig gå tillbaka till en kärnvapenfri värld
FN har antagit ett avtal om globalt kärnvapenförbud. Sveriges regering röstade ja, och Margot Wallström är positiv. Men en kärnvapenfri värld är inte längre möjlig, och den beska sanningen är att de sista som skulle ge upp sina kärnvapen är de som är sämst lämpade att ha dem från första början. Maktbalansen mellan kärnvapenmakterna är det närmaste vi kan komma en trygg värld.
Kan du komma på ett scenario där Xi Jinping, Vladimir Putin och Kim Jong-Un desarmerar sina kärnvapen?
Det krävs en extremt livlig fantasi, eller en allvarligt bristande verklighetsförankring, för att svara ja på den frågan. Arbetet för ett kärnvapenförbud bygger dock på antagandet att alla världens länder – inte bara de liberala demokratierna – är beredda att begrava sina radioaktiva stridsyxor. Inklusive länder som Kina, Ryssland och Nordkorea.
Vi som lever i västvärldens relativt liberala demokratier bör vara glada att Nato-länderna inte planerar att rusta ned.
I somras antog FN ett avtal om globalt kärnvapenförbud, vid sidan om nedrustningsavtalet, som bland andra Sveriges regering röstade för. Det gjorde däremot inget av Nato-länderna – och det bör vi vara glada för. Massförstörelsevapen är nämligen primärt ett skydd mot andras massförstörelsevapen. John von Neumann, som var med och ledde USA:s utveckling av kärnvapen, kallade det mutual assured destruction. Ömsesidigt garanterad förstörelse. Om land A och land B båda har kärnvapen kan inte land A utplåna land B utan att land B utplånar land A. En maktbalans skapas som ingen vinner på att bryta.
Nu krävs det ingen djupare analys för att komma till slutsatsen att många världsledare är djupt irrationella, oberäkneliga och möjligen lätt galna. Det ändrar dock inte på faktum att den övriga världen har en bättre chans att hantera den sortens ledare om den själv har kärnvapen.
Sedan atombomben uppfanns är den ömsesidigt garanterade förstörelsen det närmste vi kommer en trygg värld.
”En värld fri från kärnvapen är möjlig”, skrev utrikesminister Margot Wallström i SvD Debatt. Hon vill analysera FN-konventionen ”med inriktning att kunna underteckna”, och beklagar sig över att enbart ett Nato-land – som sedan röstade nej – deltog i förhandlingarna.
I själva verket bör vi som lever i västvärldens relativt liberala demokratier vara glada att Nato-länderna inte planerar att rusta ned. Margot Wallström har nämligen fel i sin förhoppning att en kärnvapenfri värld är möjlig. Sedan svampmolnet från atombomben ”Little Boy” bredde ut sig över Hiroshima den 6 augusti 1945 har den kärnvapenfria världen varit permanent förvisad till historieböckerna. Förmodligen passerade vi gränsen där en kärnvapenfri värld slutade vara möjlig ännu tidigare än så, när atombombstekniken började utvecklas.
Även om det magiska skulle inträffa att alla världens kärnvapenmakter rustade ned samtidigt, kommer nämligen möjligheten att skapa nya alltid att finnas där. Precis som det alltid kommer att finnas de som vill ha kärnvapen.
Visst kan man önska att alla kärnvapen kunde försvinna spårlöst från världens yta. Man kan verka för att FN ska införa ett förbud. Kärnvapnen kommer inte att försvinna för det. I stället bör vi som lever i västvärldens relativt liberala demokratier vara glada att det finns fler länder än exempelvis Ryssland, Kina och Nordkorea som har kärnvapen. Sedan atombomben uppfanns är den ömsesidigt garanterade förstörelsen det närmste vi kommer en trygg värld.