Försommaren 1968 hade Bob Noyce tröttnat på sitt jobb på Fairchild Semiconductors. Tolv år tidigare hade han tillsammans med Gordon Moore och ytterligare sex unga män blivit handplockade av transistorns uppfinnare William Shockley för att starta världens första halvledarföretag. När det visade sig att Shockley var en ofattbart usel företagsledare, hade Noyce tillsammans med de andra männen sökt upp finansmannen Arthur Rock, som redan blivit känd för sin unika talang att identifiera lovande teknikbolag. Rock lyckades sy ihop en affär där kameratillverkaren Fairchild finansierade ett av världens absolut första start-up företag. Affären blev början på Silicon Valley, samtidigt som Rock blev den första moderna riskkapitalisten. 

Men Fairchild nådde bara halvvägs, för i kontraktet hade kameratillverkaren skrivit in att man skulle få köpa loss hela det nya företaget för tre miljoner dollar om det blev lönsamt. Med det begränsades möjligheten för de unga ingenjörerna att få optioner och bli verkligt rika. Fairchild var dessutom ett normalt bolag från östkusten, vilket gjorde att man behandlade den framgångsrika verksamheten i Kalifornien som vilken annan division av bolaget som helst. Det gjorde att allt fler toppkrafter lämnade, och med Rock och ett stadigt ökande antal andra finansiärer i närheten växte företagsamheten i trakterna kring Palo Alto och Mountain View allt snabbare.

Under de närmaste 30 åren 45 000-dubblades värdet på bolaget. 

Även Noyce och Moore fick nog av det byråkratiserade livet på Fairchild. Eftersom de ansågs vara de absolut bästa krafterna i halvledarbranschen var det helt problemfritt att få ihop de fem miljoner dollar som behövdes för att förverkliga företagsplanerna. I slutet på 1960-talet hade redan ryktena börjat gå om att det gick att tio- eller hundradubbla sitt kapital med hjälp av riskkapital, teknik och tur. Det gjorde att det fanns en kö av villiga investerare som till och med ringde till Gordon Moores fru för att få chansen att komma in i Intel Corp, som bolaget döptes till. Och även om det hade funnits föregångare visade det sig snart att Intel blev den supernova som det nya Silicon Valley exploderade kring. För Intel tio- eller hundradubblades inte. Under de närmaste 30 åren 45 000-dubblades värdet på bolaget. Kring den teknik som skapades på Intel växte det på rekordtid fram helt nya branscher, samtidigt som alla globala kommunikationsmedel och industriella processer revolutionerades. Silicon Valley blev centrum för en entreprenöriell ekonomi vars like inte setts på minst ett sekel. 

Intels grundidé var, som ofta på elektronikbolag, inte helt klar. Eftersom marknaderna för tekniken snabbt kan växa på de mest oväntade ställen gäller det att vara flexibel och opportunistisk. Gordon Moore hade identifierat minnen för datorer som en tillväxtsektor, men av en tillfällighet skrev Intel också ett kontrakt om att utveckla specialdesignade integrerade kretsar åt Busicom, som var en japansk tillverkare av räknemaskiner. Japanernas egna ritningar bedömdes som onödigt komplicerade, vilket gjorde att Ted Hoff, en av Intels ingenjörer, hösten 1969 designade det som skulle bli världens första mikroprocessor.

Men det var en sak att rita arkitekturen, och en annan att bygga och när japanerna besökte Mountain View åtta månader senare hade arbetet inte startat.  Fredrico Faggin och Masatoshi Shima började arbeta 16-timmars pass, och med teknik som aldrig tidigare använts hade de framåt julhelgen 1970 lyckats bygga Intel 4004, som blev världens första ”computer on a chip”. Eftersom Busicom avstod rätten till exklusivt ägande i utbyte mot ett lägre pris kunde Intel börja marknadsföra den absolut första processorn hösten 1971. 

Med mikroprocessorn på plats var vägen till en revolution av mått som bara ett ytterst litet antal människor kunde föreställa sig utstakad. Gordon Moore hade våren 1965 formulerat det som blev känt som Moores lag i branschtidningen Electronics: var artonde månad gjorde förbättrad produktionsteknik att antalet transistorer på en integrerad krets kunde fördubblas, samtidigt som priset på tekniken halverades.

Moores insikter innebar att Intel kom att driva på utvecklingen på ett kompromisslöst sätt.

I artikeln gjorde han förutsägelsen att takten skulle fortsätta i tio år, och att det 1975 skulle göra att det fanns persondatorer, elektroniska klockor och ”bilar fulla av elektronik”. Det skulle också revolutionera hela den globala telekombranschen, inte minst för att det skulle bli möjligt att bygga mobiltelefoner. Moores insikter innebar att Intel kom att driva på utvecklingen på ett kompromisslöst sätt. Från den första processorn fram till modell 8088 tog det åtta år. På den tiden mer än tiodubblades antalet transistorer från 2 300 till 28 000. När Pentium Pro introducerades 1995 hade antalet passerat 3 miljoner. När Iphone 4 lanserades 2010 innehöll processorn 149 miljoner transistorer. Under tiden som priserna föll byggde de ofattbart kraftfulla processorerna upp hela den moderna värld vi nu lever i.

De båda grundarna var helt medvetna om vad utvecklingen innebar. Våren 1972 visade Bob Noyce runt en grupp släktingar inne på Intel. Mitt i rundturen höll han upp några processorer och summerade hur framtiden skulle se ut:

”Den här kommer att förändra världen. Den kommer att revolutionera era hem. Ni kommer att ha egna datorer där. Genom dem kommer ni att ha tillgång till all tänkbar information. Ni kommer inte att behöva pengar. Allt kommer att hanteras elektroniskt.”

Enligt legenderna i Silicon Valley log familjemedlemmarna mot varandra medan de viskade att ”nu har Bob blivit helt stirrig”. Men egentligen var det den bästa prognosen för IT-branschens utveckling det kommande halvseklet som någonsin gjorts.

Med det legendariska Pong kom det första halvledardrivna spelet.

Halvledarbranschens explosiva kraft kommer från två grenar: dels fanns det många och stora branscher som drevs med hjälp av mekaniska eller traditionella elektroniska komponenter. I snart sagt samtliga dessa kunde mikroprocessorerna ersätta den traditionella tekniken efterhand som Moores lag ökade den komplexitet som tekniken klarade – samtidigt som priset föll. Det innebär att det alltid finns en kritisk punkt när halvledarna går rakt in i en bransch och tar över hela den gamla marknaden. Dels blir tekniken i och med ständigt fallande priser tillgänglig på allt fler plattformar. Ett tidigt exempel var spelindustrin. I början av 1970-talet var kortlekar och brädspel som Monopol och Sänka skepp det som fanns för hemmabruk, medan elektromekaniska flipperspel eller enarmade banditer var det som bjöds på enstaka nöjesparker. Med det legendariska Pong kom det första halvledardrivna spelet, vilket sedan i den uppdrivna takt som blir möjlig med Moores lag växte till en industri som revolutionerade både ekonomin och utseendet på städer som Las Vegas och Macau. Samtidigt trängde tusentals spelvarianter in i miljarder hem runt om i världen, på ständigt mer avancerade plattformar. I ett slutligt steg marscherade de digitala spelen rakt in i alla världens telefoner. 

Moore, Noyce, Faggin och 10 000-tals andra ingenjörer skapade förutsättningarna för att bygga en helt ny värld, där hela industriella branscher förändrades till oigenkännlighet.

Men den digitala revolutionen fick allra störst konsekvenser när processorerna förvandlade pengar till en kontinuerlig dataström, vilket också fick världens finansmarknader att växa i takt med Moores lag. Det var digitaliseringen som gjorde det fysiskt möjligt att öka omsättningen på de två stora amerikanska börserna från 3 till 500 miljarder aktier om året under 1900-talets tre sista decennier, samtidigt som det växte fram helt nya marknader för obligationer och derivat. Under de tre senaste decennierna har själva riskkapital- och teknikbranschen blivit en mycket stark tillväxtsektor, vilket skapat serier av bubblor och instabilitet. 

Utvecklingen byggde också om hela den fysiska världen, när platser som Silicon Valley, Las Vegas, Shanghai och Dubai växte fram som svar på de närmast ofattbara möjligheter som skapades av de nya finansiella marknaderna och globaliseringen. Det som inte utvecklades på samma sätt var politiken, där världen nu i stället står inför blockeringar och klyvningar som ingen kunde föreställa sig för 15 år sedan. Sällan har Marx – och Schumpeters – insikter om obalansen mellan produktivkrafternas utveckling och den politiska och kulturella överbyggnaden bekräftats i så hög grad som de gör just nu.

Foton: Jan Jörnmark