”I stort sett försvunna” eller, som det engelska originalet lyder, ”basically gone.” Det var vad dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt lät undslippa sig om arbetstillfällena i industrin. Till råga på allt i samband med en övning på världselitens sammankomst i Davos. Året var 2013. 

Det var en perfekt storm: en borgerlig statsminister, tillika ledare för det nya arbetarpartiet, visade hur långt från vanligt folk han befann sig och att det där med De Nya Moderaterna enkom var fernissa. Inte bara struntade han i industriarbetarna, han till och med förnekade deras existens. Vänstern passade naturligtvis på. Politiker skrev debattartiklar och ställde frågor i riksdagen, allt för att få maximal spridning på uttalandet. Allra närmast berörd var naturligtvis arbetarrörelsens fackliga gren. På IF Metalls kongress året efter inledde dåvarande förbundsordföranden Anders Ferbe, efter att han hälsat välkommen, sitt tal så här:  

IF Metall är förbundet mitt i många industriarbetares vardag. Tillsammans är vi ungefär 325 000 medlemmar på 12 000 arbetsplatser runt om i landet. För även om landets statsminister inte ser oss, eller industrin, så kan vi upplysa honom om att vi finns och i högsta grad är livskraftiga. Vi är inte ”basically gone”. 

De socialdemokratiska ledarsidorna spelade sin roll väl och hamrade i text efter text in formuleringen, för att vara riktigt säkra på att den skulle sätta sig. Allra uthålligast har Aftonbladets bruksortsnostalgiska ledarredaktion varit, som sedan 2013 har återgivit Reinfeldts citat inte mindre än 25 gånger, och detta endast i den engelska versionen. I skrivande stund, augusti 2024, det vill säga elva år senare, har redaktionen hittills i år nämnt det tre gånger 

Centrala delar av arbetarrörelsen kände sig trampade på tårna och det var tacksamt med ett sådant uttalande för att öka engagemanget för parti och fack bland industriarbetare. Men det var nog inte bara därför som uttrycket blev ett mantra. Det fanns också allvarliga ideologiska och intressebaserade överväganden bakom agerandet. För industrin har alltid stått i centrum för socialismen. 

När Josef Stalin på 1920-talet tog över makten i Sovjetunionen var hans övergripande ekonomiska mål att industrialisera landet. Det var så femårsplanerna såg dagens ljus. Sovjetunionen var då fortfarande primärt ett jordbruksland och ekonomiskt outvecklat jämfört med de kapitalistiska och industrialiserade stormakterna i Västeuropa. Detta var en tid då industrin fortfarande var avgörande för rika länders välstånd. Stalin betyder för övrigt ”Mannen av stål”. 

Bristen på en stor industriell arbetarklass var också en hämsko för bolsjevikerna i samband med den ryska revolutionen. Det var ju meningen att det proletariat som skulle införa sin diktatur skulle bestå av egendomslösa industriarbetare som skulle utgöra en befolkningsmajoritet. Diktaturen skulle alltså ha merparten av invånarna bakom sig och därmed utgöra en mer äkta form av demokrati än de ”borgerliga” demokratierna som fanns i de kapitalistiska länderna. Problemet för bolsjevikerna var att merparten av Rysslands befolkning bestod av bönder. Det är också därför skäran fick komplettera hammaren i nationens flagga. 

Bristen på en stor industriell arbetarklass var också en hämsko för bolsjevikerna i samband med den ryska revolutionen.

Karl Marx och de flesta av hans tänkande efterträdare hade trott att den socialistiska revolutionen skulle äga rum i länder med utvecklade industrier, som Storbritannien och kanske särskilt Tyskland. Uppfattningen fanns till och med bland de ryska socialisterna som avvisade idén om en revolution innan Ryssland hade utvecklat någon kapitalistisk industri. Den motsättning som enligt ideologin skulle uppstå mellan industrikapitalisterna och de arbetande massorna, och som både skulle genomsyra hela samhället och sedan ligga till grund för den socialistiska revolutionen, kunde ju inte uppstå om det inte fanns någon industri. 

Fetischiseringen av industriell verksamhet och särskilt industriellt arbete sågs också i den sovjetiska estetiken. Det är inte bara hammaren, utan verktyg och maskiner och människor med svällande muskler förekom överallt i den sovjetiska propagandan. Socialism och industriell produktion gick hand i hand. 

Det är dock inte enbart den stalinistiska och leninistiska versionen av socialismen som har industrin i centrum för sin ideologi. Även för demokratiska socialister, som svenska socialdemokrater, har industrin varit central. Rörelsens bas, medlemmarna i såväl Sveriges socialdemokratiska arbetareparti som i Landsorganisationen i Sverige, utgjordes främst, åtminstone enligt det egna narrativet, av anställda inom industrin. Det var, enligt den marxistiska världsbilden, för att ena dem som arbetar i fabrikerna och på sätt kunna ta makten från de som äger dem, som man organiserade sig fackligt och politiskt. Det var om, och i, industrin som klasskonfliktens kärnas sades stå. 

Den socialdemokratiska vurmen för just industrin kan illustreras av några nedslag i historien. Den socialiseringsnämnd som tillsattes av regeringen Branting I år 1920, med Richard Sandler och Nils Karleby som huvudrollsinnehavare, hade som uppdrag att ta fram förslag på vilka industrier (och naturresurser, men inte några andra företag) som skulle förstatligas. Något liknande går det att finna i det beryktade partiprogrammet från 1944, som gav upphov till planhushållningsmotståndet som efter en hård debatt och en tillbakagång i valet fick Socialdemokraterna att backa från sina planer på förstatligande av näringslivet. Det var industriföretagen som – tillsammans med naturrikedomar, kreditanstalter, transportmedel och kommunikationsleder – skulle sättas under ”planmässig folkhushållning”. När Tage Erlander på 1960-talet var i USA och kände sig tvungen att förklara att Sverige inte var något socialistiskt land sade han inte att majoriteten av det svenska näringslivet hade enskilda ägare, utan att merparten av den svenska industrin var i privat ägo. 

Några decennier sedan låg det visserligen i tiden, men det är nog inte någon slump att det var den borgerliga regering som under Carl Bildts ledning tillträdde 1991, som bytte namn på dåvarande industridepartementet till näringsdepartementet. Privata företag var inte längre enbart industrier, även om den där fabriken med skorstenen länge levde kvar som symbol för näringslivet. 

Industrin är inte bara tätt förknippad med socialismen, utan också med det moderna projektet, det vill säga tiden efter första världskriget. Så är det kanske inte i länder som var tidiga med att industrialiseras, som Storbritannien, Frankrike och Tyskland, även om upplysning och vetenskap gick hand i hand med den tekniska utvecklingen. Men för en industriell eftersläntrare som Sverige är det uppenbart att så är fallet.

Det var en era som präglades av omfattande och ambitiösa moderniseringsplaner. Vissa av dessa samhällsbyggen var odemokratiska medan andra ägde rum inom ramen för demokratiska ramverk. Det hade dock det gemensamt att de på politisk väg skulle stöpa om såväl samhället som dess invånare. Det svenska folkhemmet var ett typiskt sådant bygge.  

Centralt ur vårt perspektiv är att det moderna projektet gick hand i hand med industrialismen. För att citera en webbplats för historielärare: ”Grundidén var att den moderna tekniken skapat ett nytt, modernt, industrialiserat samhälle.” Inte bara hade den industriella revolutionen skapat resurser som möjliggjorde samhällsbygget, industrialismen hade också ett antal drag som även präglade det moderna projektet. Det handlar om sådant som storskalighet, rationalitet, enhetlighet, effektivitet, centralism och planering. Människor sågs som utbytbara kuggar i ett maskineri. Approachen var ”top-down”.

Ett berömt uttryck för detta synsätt var Lubbe Nordströms radioreportage om Lort-Sverige. I programmet från Med Ludvig Nordström på husesyn från 1938 åkte reportern, i samarbete med Medicinalstyrelsen, runt om i Sverige och förfasade sig över den smuts i vilken människor levde. Nu skulle svenskarna bo rationellt, hygieniskt och effektivt, vare sig de ville det eller inte. Från bondesamhälle till industrisamhälle, med centralstyrning och auktoritetstro i centrum. Individhygien och samhällshygien var tätt förknippade med varandra. 

Den industriella aspekten av detta samhälle illustreras väl av en film. I Bo Widerbergs Tuppen från 1981, som utspelar sig i en textilindustri på 1940-talet, går Magnus Härenstam, i egenskap av tidsstudieman, runt och mäter vad de kvinnliga arbetarna åstadkommer vid sina maskiner och instruerar hur de skulle kunna arbeta effektivare.   

Under industrialismens första del var Sverige ett lågskatteland med en begränsad offentlig sektor.

1950- och 1960-talens rekordår går inte att skilja från industrialismen. Människor fick råd med industrivaror som kylskåp, bilar och tv-apparater. Framsteg betraktades främst i konkreta och materiella termer. Framväxten av moderna, rationella och planerade bostadsområden som Vällingby centrum, invigt 1954, var en central del i såväl det moderna projektet som i den socialdemokratiska folkhemstanken. Det är därför inte förvånande att när Vällingby centrum år 2019 skulle säljas till privata ägare skrev Lawen Redar, Socialdemokraternas nuvarande kulturpolitiska talesperson och uppmärksammad ordförande i partiets integrationspolitiska arbetsgrupp, en osande debattartikel i protest. 

Under industrialismens första del, det vill säga fram till andra världskriget, var Sverige ett lågskatteland med en begränsad offentlig sektor. Det skulle det dock bli ändring på. Under efterkrigstiden växte offentlig sektor mycket snabbt, och skatteintäkterna steg successivt, från ett skattetryck på 21 procent 1950 till 50 procent 1990. Det offentligas kontroll av samhällets totala resurser gick på fyra decennier från en femtedel till hälften. En stor del av dessa resurser användes för att producera tjänster. Det första steget mot tjänstesamhället ägde alltså rum inom det offentliga, Tjänstesamhället 1.0 handlade om den stora staten. Man kan illustrera det med att på 1970-talet gick Kommunal om Metall som LO:s största förbund. En arbetare var en person anställd i välfärden.  

Samtidigt kan man se just år 1990 som en vändpunkt. Det var då utvecklingen mot allt högre skatter bröts, det var då centralstyrningen och uniformismen förbyttes i decentralisering och pluralism. Det kollektivistiska lämnade utrymme eller, om man så vill, fick ge vika för det individualistiska. Numera ligger skattetrycket på 41,4 procent, en nivå vi inte sett på nästan 50 år. 

Och sedan dess har den privata tjänstesektorn alltså formligen exploderat. Även om Reinfeldts formulering om ”basically gone” var drastisk hade han rätt i att industrins andel av sysselsättningen har sjunkit kraftigt. Det gäller inte minst om man tittar på lite längre sikt. Under andra världskriget gick industrin om jordbruket som den näringsgren med flest antal anställda. Men sedan 1980 har industrins andel av sysselsättningen halverats, från 22 till 11 procent. Numera är den privata tjänstesektorn långt större, med 28 procent av sysselsättningen. Räknar man även in handeln blir siffran 40 procent. Vi befinner oss i Tjänstesamhället 2.0. Det är inte konstigt att någon som har både sin ideologiska identitet och sin politiska maktbas i industrin retar ihjäl sig på Reinfeldts uttalande. Men fakta är fakta.

*** 

Ett begrepp som skulle kunna sammanfatta vad övergången från industrisamhället till tjänstesamhället 2.0 delvis handlar om är fragmentisering. Makten, handlingsutrymmet och initiativmöjligheterna finns inte längre i centrum, utan är utspridda i samhället, på invånare och frivilliga sammanslutningar som familjer, föreningar och företag. Och det är därför Socialdemokraterna vantrivs i det och så värnar återindustrialisering, för då kan de ta tillbaka kontrollen. 

Det är därför inte förvånande att Socialdemokraternas slogan i valrörelsen 2022 var ”Ta tillbaka den demokratiska kontrollen”. Det är inte heller förvånande att det var en karbonkopia på Brexit-sidans ”Take back control” i den brittiska folkomröstningen om utträde ur den Europeiska unionen. Bägge är svar på de auktoritära strömningar med krav på ordning som finns i stora delar av världen. Bägge är också reaktionära i ordets rätta bemärkelse, i så måtto att den känsla man vill både fånga upp och återge är att samhällsutvecklingen de senaste decennierna har varit både kaotisk och icke-önskvärd, och att man vill rulla tillbaka den. Därför har Socialdemokraterna utvecklat budskapet till att inte bara handla om välfärden, utan numera ska en stor del av sådant som tidigare var offentliga monopol tillbaka in i det hägn där politiker och byråkrater bestämmer. Som passande avslutningsslogan på sitt linjetal valde Andersson: ”Sverige ska bli mer som Sverige.” Och det riktiga Sverige var när vi var ”en framgångsrik industrination och välfärdsstat”. För en socialdemokrat får man tjäna pengar på att pressa plåt. Men inte på att hjälpa människor. Industri, sade Bill. Kontroll, sade Bull.  

För en socialdemokrat får man tjäna pengar på att pressa plåt. Men inte på att hjälpa människor.

Socialdemokraterna är dock inte ensamma om att vurma för just industri. I stället finns det stora, mäktiga och resursstarka intressen som sätter just industrin i centrum.  

Nationalekonomen Mancur Olson visade i boken The Logic of Collective Action hur intressegrupper kan snedvrida debatt och policy. Grupper med ett starkt gemensamt intresse har både starka incitament och organisatorisk förmåga att verka för att få och att få behålla sina privilegier. De fördelar sådana grupper kan skapa för sig själva är viktigare för dem än de är för allmänheten. För en industriarbetare och en industriföretagare är den specifika branschens eller till och med den enskilda fabrikens överlevnad viktigare än den är för samhället i övrigt. De vinster som överlevnaden innebär för vinnarna är koncentrerade hos de som får del av dem, medan kostnaderna är utslagna på samhället som helhet och spelar därmed mindre roll för dess invånare. Detta gör att organiserade intressen har ett omotiverat asymmetriskt inflytande på policy och debatt. 

Olson beskrev främst hur små eller smala grupper kan kidnappa hela samhällen. Frågan är då hur det blir när i stort sett hela etablissemang, ekonomiska, fackliga och politiska, med såväl ekonomiska resurser, trovärdighet som avsändare och politisk makt, har samma intressen? Så är det när det gäller Sverige och industrin. 

I Sverige är det få som är motståndare till industriell utveckling. Möjligen med undantag för miljörörelsen finns det inga organisationer för personer eller grupper som inte vill ha mer industri. Det kommer få debattartiklar mot industrin, det släpps få rapporter om hur dåligt det är med industriell utveckling. Däremot är det motsatta sant, industrin har en rad rika och mäktiga påskyndare. Vi har redan sett hur såväl Socialdemokraterna som fackföreningsrörelsen har både intressemässiga och ideologiska skäl att värna industrin. Till det kan läggas, som vi redan sett, att den borgerliga regering som tillträdde 2022 betonar industrins vikt för svensk ekonomi och den gröna omställningen. Och så finns naturligtvis näringslivets intresseorganisationer. En av Svenskt Näringslivs föregångare hette Industriförbundet, Teknikföretagen hette fram till 2002 Sveriges Verkstadsindustrier. För något decennium sedan körde Svenskt Näringsliv tillsammans med ett antal medlemsorganisationer en stor kampanj med temat Industrin tar matchen.  

Möjligen med undantag för miljörörelsen finns det inga organisationer för personer eller grupper som inte vill ha mer industri.

I inledningen av denna bok skrev jag att det kring svensk industri finns en intressebaserad järntriangel. Men frågan är om det inte snarare är en kvadrat med fyra hörn i olika delar av huvudstaden: regeringskvarteren i Rosenbad, LO-borgen på Norra bantorget, Socialdemokraternas kansli på Sveavägen 68 och – via Wallenbergarnas kontor på Arsenalsgatan – Svenskt Näringsliv på Storgatan. Många är för, få är emot.  

Det här gör att just industrin som ekonomisk företeelse får oförtjänt mycket uppmärksamhet och ges en viktigare roll än vad en företeelse som står för 11 procent av sysselsättningen och 13 procent av BNP egentligen borde ha. 

*** 

Som en reaktion mot modernismen utvecklades en annan intellektuell tradition, nämligen postmodernismen. Det är en spretig tankeströmning som ofta utsätts för hård kritik, inte minst från borgerliga tänkare. Icke desto mindre har den bäring på övergången mellan det industriella och det postindustriella.  

Postmodernismen vände sig mot modernismens enhetlighet och menade att de stora berättelserna var slut. År 1979 kom den franske filosofen Jean-François Lyotards bok Det postmoderna tillståndet. I den argumenterade han för att modernismen och industrialismen var tätt förknippade med varandra och att västvärlden var inne i en postmodern och postindustriell era. Det storskaliga, centraliserade och enhetliga byttes ut mot det småskaliga, decentraliserade och pluralistiska. 

Det var ungefär samtidigt som Margaret Thatcher tog strid med de strejkande kolgruvearbetarna som krävde mer subventioner för att rädda kvar sin näring. Det finns få företeelser som är mer förknippade med industrialismen än just kolgruvor. Och det finns få personer som är mer förknippade med nyliberalism än Margaret Thatcher. Men faktum är att det finns kopplingar, inte bara i tid utan även när det gäller substans, mellan postmodernismens postindustriella samhälle och nyliberalismen. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

I svensk debatt är vi vana vid att betrakta postmodernismen som en vänsterteori, och det är sant att de flesta av de postmoderna tänkarna var vänster. Men det finns beröringspunkter mellan å ena sidan slutet på såväl modernismen som industrialismen, och å den andra sidan mellan postmodernism och den utveckling som följa skulle på industrialismen, som många skulle kalla nyliberalismen. Faktum är att Michel Foucault, en de mest framträdande postmoderna tänkarna och känd för att vara vänster, i slutet av sin bana flörtade med liberalismen och dess ekonomi. Hösten 2025 utkommer det en bok som visar på parallellen mellan Foucault och liberala tänkare som F.A. Hayek. Att var och en har sin egen sanning – postmodernismen ytterst starkt förenklad – har beröringspunkter med Hayeks individualistiska och decentraliserade syn på kunskap. Det individuella går före det kollektiva, decentralisering före centralisering, mångfald före enhetlighet. Industrisamhället var modernistiskt, medan det postindustriella samhället är postmodernt. Såväl Hayek som Foucault var kritiska mot auktoriteter.

Texten är ett utdrag från Fredrik Segerfeldts nya bok Efter industrin som finns att köpa hos Timbro förlag. Smedjans läsare har 20 procents rabatt på boken med koden SEGERFELDT20.

Omslagsbilden föreställer SCA:s massafabrik i Timrå. Foto: Fredrik Sandberg/TT