Samhälle Krönika
Vilse i skolkorridorerna
Liberalerna under Simona Mohamsson har valt en radikal väg i friskolefrågan och vill nu avskaffa aktiebolagsformen för skolor. Det är en kursändring som riskerar att förskjuta fokus från utbildningens kvalitet till en symboldebatt om vinst, skriver Lovisa Lanryd.
När Liberalernas partiledare Simona Mohamsson talar om friskolor är det med en retorik som påminner om vänsterkritiken mot vinster i välfärden. Inför partiets landsmöte i helgen ligger ett förslag på bordet som, om det röstas igenom, innebär att aktiebolag inte längre ska få driva skolor i Sverige. På sikt ska det bli ett totalstopp för associationsformen – en linje som placerar Liberalerna i samma fåra som Socialdemokraterna till och med närmare Vänsterpartiet.
Liberalernas strategi präglas av triangulering mot Socialdemokraterna. En rörelse mot de över 70 procenten av svenska väljare som ser vinsten som ett problem. Här är det värt att nämna att opinionen kring vinster i välfärden är mer komplex än vad både Liberalerna och många andra skoldebattörer vill göra gällande. För samtidigt som sju av tio är skeptiska mot vinster är det lika många eller fler som tycker att man måste få välja skola. För ungefär tio år sedan var Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt ensamma i svensk politik om att driva vinststopp i vård och skola. Ändå gav det inte utslag i opinionen eller på valdagen.
Men även om man antar att vinstopinionen är enkel att förstå och kapitalisera på, uppstår en annan fråga: lönar det sig för mindre partier att inta majoritetsåsikter? Eller leder det snarare till att man riskerar att förlora sin egen identitet? Jag tror det senare och ska nu förklara varför.
***
För det första. Liberalerna verkar inte vara det de heter. Liberala. Detta kanske inte spelar så stor roll för många partistrateger. Men jag tror verkligen att det gör det för väljarna. När tonläget höjs och förflyttningen sker på det snabba sätt som denna strategi fört partiet blir det omöjligt för Vanligsson att hänga med. Uppfattningarna om vad som är ideologiskt liberalt är kanske inte helt tydliga bland medborgarna, men det är desto lättare att tro att den snabba förändringen sker av desperation.
Strategin att bara inta majoritetsåsikter hade kanske fungerat rent medialt om stödet för partiet legat på stabila åtta procent. Liberala partier runt om i Europa vänder sig i dag mot populisterna för att ta till de metoder som gjort populisterna framgångsrika. Att proklamera liberal politik med populistiska förtecken. Det har nu senast gett D66 en stor vinst i Nederländerna över högernationalister och säkrat en socialliberal premiärministerpost i Kanada. Det är i sig inte konstigt att Liberalerna tittar dit, i stället för att skärrat blicka över Östersjön till Tyskland där FDP precis trillade ut.
Hur har det gått för små partier att inta positioner som majoriteten håller med om historiskt? Inte toppen.
Men när man halkat nedanför spärren och legat där ett tag är det lätt att få uppfattningen om att de många utspelen görs av andra skäl än att detta är den “egentliga” åsikten. Eller som ordföranden för Liberalerna i den lilla orten Bromölla skrev: ”När våra viktigaste frågor 2026 blir att stänga ute SD, begränsa företagarnas vinst, skoluniform och strypsex, då är vi inte längre trovärdiga”.
För det andra. Hur har det gått för små partier att inta positioner som majoriteten håller med om historiskt? Inte toppen.
Skälet till att många engagerar sig i de mindre partierna är just att de inte är breda och statsbärande. Man hittar en fråga man bryr sig mycket om – men där de stora partierna har en majoritetsåsikt som i detta fall är annorlunda än din egen. Om ett litet parti driver en linje som redan delas av de stora partierna blir det svårt att särskilja sig. Väljarna tänker nog: ”Varför rösta på ett litet parti som säger samma sak som ett stort, när det stora har större chans att få igenom politiken?”. Eller annorlunda uttryckt: om man vill stoppa vinster i skolan, varför skulle man välja Liberalerna framför exempelvis Socialdemokraterna?
Forskaren Bonnie M Meguid har frågat sig vad som ligger bakom europeiska nischpartiers varierade valresultat på den nationella politiska nivån i olika länder. I boken Party Competition between Unequals lyfter hon hur samspelet mellan stora partier och nischpartier ser ut. Meguids modell omfattar inte enbart partiernas position i en aktuell sakfråga utan också hur de etablerade partierna lyfter eller spelar ned sakfrågans relevans och huruvida de gör anspråk på att äga sakfrågan.
Om ett nischparti innebär liten konkurrens för ett etablerat parti motiveras enligt teorin användandet av en avvisande strategi, det vill säga att ignorera nischpartiet. Konkurrens i högre grad motiverar en mer aktiv strategi; närmande eller avståndstagande. En avvisande strategi är förenad med lägst risker för de etablerade partierna. Om inte nischpartiet utgör något större hot mot något av de etablerade partierna är det sannolikt att båda väljer denna strategi. Det är kanske därför Moderaterna är så pass tysta.
Ett litet parti som inte erbjuder något nytt eller annorlunda kan snabbt uppfattas som överflödigt.
Om röstandelen hos de etablerade partierna hotas antas en mer aktiv strategi. Förutsatt att röstförlusten är signifikant antar sannolikt det parti som förlorar mer till nischpartiet än vad dess etablerade motståndare gör, en närmande strategi för att vinna tillbaka de förlorade väljarna. Det andra etablerade partiet kan dock inte fortsätta med ett passivt agerande utan behöver då också positionera sig tydligare. Detta är vad som hänt i svensk politik hos Moderaterna och Socialdemokraterna sedan Sverigedemokraterna gjort entré.
Problemet för Liberalerna blir att de försöker göra det omvända mot Socialdemokraterna – som litet parti. Den egna nischen förloras när de tar en mainstream-position. Det blir också en resursobalans. Stora partier har mer pengar, större organisationer och mer medieutrymme. Om båda driver samma linje kommer det större partiet nästan alltid att vinna kampen om uppmärksamheten. Ett litet parti som inte erbjuder något nytt eller annorlunda kan snabbt uppfattas som överflödigt. Då blir det svårt att motivera sin existens. Många väljare röstar taktiskt. Om en fråga redan är ”säkrad” av ett stort parti, väljer de hellre det partiet för att maximera chansen att politiken faktiskt genomförs. Novus väljarbarometer vittnar om att detta hänt Liberalerna, och att skolfrågan är betydligt mer nyanserad än bara för eller emot vinst. 16 procent ansåg i augusti ansåg att L var bäst i skolfrågan, är det nu endast 9 procent som anser det.
***
För det tredje.
Jag är själv en av de ungdomspolitiker som debatterat och skrivit motioner för att förbättra friskolesystemet. Jag har själv gått i en friskola i början av 2000-talet. Jag kan inte rabbla Lagan Viskan Nissan. Hallands floder har gått mig förbi. Däremot ligger solsystemets planeter i papier maché, stuvade på vinden med allt mitt gamla skolmaterial. När jag kom till den kommunala skolan i trean kunde jag inte multiplikationstabellen. Jag låg så långt efter i matten att det är ett under att jag ens blev nationalekonom. Jag har alltså gått i en dålig, men konstnärligt kul, friskola. Senare har jag noterat hur denna skola blivit bättre. När jag flyttade tillbaka till det område jag växte upp i har jag hört hur de bra kommunala skolor där jag gick blivit sämre.
Simona Mohamsson, Benjamin Dousa och jag är alla barn av flumskolan. Vi har växt upp med friskolesystemet och sett dess brister. Jag hejade på när Muf började prata om att reformera, och jag var idel öra när de tillsammans med Luf drev sina partier framför sig genom att kräva högre krav på kvalitet, evidensbaserad undervisning, diagnostiska prov och fulla timmar i klassrummen för att få bedriva skola. Krav som i sin grund är en kritik mot att staten lämnar vissa elever med en alldeles för undermålig undervisning för länge innan man griper in. För någon som har skolplikt men inte får rösta är det helt rätt att kräva mer.
Det fria skolvalet och friskolereformen är inte perfekt, men det är långt bättre än hur det har sett ut tidigare.
Jag har också på nära håll, som borgarrådssekreterare i Stockholms stad, sett systemets problems problem. När kommunen började tolka lagen om tilläggsbelopp mer strikt blev det kris i resursskolorna som ville ha mer pengar. Det tyckte inte jag att de skulle få, eftersom deras ansökningar inte var tillräckligt bra för att motivera de höga tilläggsbeloppen, och inte deras överskott heller. Men det var inte bolagsformen som var problemet. Utan hur skolorna använde tilläggsbeloppen på ett sätt som lagstiftningen inte medgav. Min uppfattning var att om vi vill ha resursskolor, behövde lagstiftningen för tilläggsbeloppen skrivas om för att bättre spegla verkligheten. Att kommunen stängt sina egna resursskolor gjorde dessutom att det inte fanns tillräcklig konkurrens för elever som var i behov av sådana skolor.
För mig, och som jag uppfattade våra samtal i ungdomsförbunden denna tid, var det aldrig en fråga om att om att kasta omkull hela systemet. Och framför allt var det inte just aktiebolag som sådana var problemet och roten till de problem vi ville lösa. Det fria skolvalet och friskolereformen är inte perfekt, men det är långt bättre än hur det har sett ut tidigare.
Jag undrar alltså om det var hela vägen hit vi ville komma? Vi som såg både friskolesystemets brister, hade gått i flumskolan och ville bygga vidare på Björklunds reformer. Sveken mot de som inte talade svenska hemma och därför riskerade i alldeles för hög utsträckning att inte klara av grundskolan. Stöket som blev allt med tydligt. Kuddflickan som man själv var. Det var för dem vi ville ha en bättre skola.
Någonstans här har Liberalerna och borgerligheten med dem irrat bort sig. Det var rätt att kräva en förändring. Svensk skola är bra men inte så bra som den skulle kunna vara. Det gäller skolor oavsett huvudman. Och här finns fortfarande många reformer att göra.
Den nyktra och kunskapsresultatfokuserade politiken finns bakom slöjan av retorik om friskolor. Och jag tror att det är den som väljarna saknar när det kommer till Liberalerna. Det är detta som känns lite obekvämt när skolpartiet som gjort så mycket under alliansens år för att skicka ut flumskolan och vända trenden i PISA och Timms, låter som alla andra. Att rikta udden mot bolagsformen är en klassisk symbolfråga. Det låter som en kraftfull reform, men det löser inte problemen med bristande studiero, betygsinflation eller svaga resultat bland elever med utländsk bakgrund. Det fattar många av de som tidigare röstat på L.
Det är inte organisationsformen som avgör om en elev lär sig matematik eller får stöd i svenska, utan lärarens kompetens, skolans arbetsmiljö och tydliga kvalitetsmått. Liberalernas fokus på bolagsjuridik är att skjuta bredvid målet.
Framtiden för svensk skola hänger på balansen mellan reglering och frihet. Om Liberalernas mål är att höja kvaliteten måste fokus ligga på att utveckla rättvisa och transparenta kvalitetsmått, inte på att jaga bolagsformer. Det är Folkpartiets nisch.