Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Samhälle Reportage

Den som undrar varför Sverigedemokraterna bråkar så mycket om vindkraften bör åka till Oskarshamn. Gradvis håller SD på att skapa samma polariserade klimat kring vindkraften som tidigare gällde i migrationsdebatten, skriver Edvard Hollertz.

Det är en svår publik, den som i slutet av april 2023 sitter och lyssnar på det norska bolagets planer på att etablera vindkraft i Kalmarsund.

Men så är det också en prövad publik där i det lilla kustsamhället Figeholm, beläget norr om Oskarshamn i Kalmar län. Mer om det strax.

***

”Nu blir det ändring på saker och ting”, säger energiminister Ebba Busch (KD) på en presskonferens i Stockholm på tisdagsmorgonen den 16 maj. Tillsammans med statsminister Ulf Kristersson (M) och klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) har hon precis meddelat att regeringen godkänner byggandet av två nya vindkraftparker till havs. Det innebär att 21 vindkraftverk kan börja uppföras utanför Varberg och 80 vindkraftverk utanför Falkenberg.

Under pressträffen lyfter Ulf Kristersson särskilt fram att det finns målkonflikter i energipolitiken: ”Lokala miljöintressen kan ibland behöva stå tillbaka för långsiktiga klimatintressen.”

Den här konflikten kring vindkraften lär vi märka av allt mer, i takt med att det byggs allt fler verk. Särskilt driver Sverigedemokraterna på striden.

Under tisdagen dröjde det inte länge innan protesterna hördes. ”Naivt positiva till vindkraft”, var omdömet om regeringen från Tobias Andersson (SD), ordförande i riksdagens näringsutskott. Till Dagens Nyheter sade Tobias Andersson att han inte köper argumentet att vi behöver alla fossilfria alternativ.

***

De senaste månaderna har Sverigedemokraterna skruvat upp konflikten kring just vindkraften. Partiet är emot all vindkraft, klargjorde partiets ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt i slutet av mars. Han vill inte se några nya verk, och helst ska de verk som redan finns plockas bort.

Efter att regeringen i början av maj tillsatt en utredning om hur tillstånd för havsbaserad vindkraft kan skyndas på lät det likadant: ”Jag uppskattar inte att man försöker kringgå oss för att pusha den här vindkraftsagendan”, sa Tobias Andersson (SD), ordförande i riksdagens näringsutskott.

SD får dock återkommande mothugg. Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson krävde att statsminister Ulf Kristersson läxade upp Oscar Sjöstedt, efter hans uttalanden i mars. Centerledaren Muharrem Demirok gick hårt åt Sjöstedt vid samma tillfälle. Och från regeringens sida avfärdar klimatminister Romina Pourmokhtari SD:s krav på att involveras i beslut om vindkraftsetableringar – det har hon gjort tidigare under våren och det fortsätter hon att göra.

Det som märks är en växande spricka mellan Sverigedemokraterna och i stort sett alla andra partier.

Det som märks är en växande spricka mellan Sverigedemokraterna och i stort sett alla andra partier. Är inte det här en situation som känns igen? Det var ungefär samma uppställning i migrationspolitiken från början. På ena sidan ett högljutt SD, på den andra sidan alla andra partier av allt från ideologiska till realpolitiska skäl. Och ju mer konfliktfylld debatten blir, desto mer låser sig positionerna.

Vi vet också att SD-ledaren Jimmie Åkesson verkar ha varit på jakt efter en ny fråga som kan polarisera och ge SD samma typ av position som migrationspolitiken gav partiet. I SVT i höstas var han också inne på att det var klimatpolitiken: ”Det påminner ju väldigt mycket om hur invandringsdebatten lät för ett antal år sedan. Man får inte ifrågasätta eller anlägga andra perspektiv för då kallas man klimatförnekare.”

I den nya SVT-dokumentären Klimatdemokraterna skildras också hur SD förbereder sig för att ta strid i klimatfrågorna. I den korta dokumentären skymtar många gånger vindkraftverk.

Är då vindkraften den ”nya invandringsfrågan”?

När det i våras damp ner en inbjudan till samrådsmöte för berörda av en vindkraftsetablering i Kalmarsund gick jag dit för att försöka få ett svar på den frågan.

***

I samlingslokalen i Figeholm är det fullsatt redan innan samrådsmötet ska börja. Detta trots att det hålls åtta möten till för boende längs med kusten i Oskarshamns kommun och på norra Öland. Inbjudna är sådana som på olika sätt anses beröras av det norska börsbolaget Cloudberrys vindkraftsplaner i Kalmarsund.

Det som hägrar mellan fastlandet och Öland är en stor havsbaserad vindkraftspark. Investeringen är i storleksordningen 20 miljarder kronor. 

Det norska företaget har ansökt om att få bygga upp till 98 vindkraftverk med totalhöjd på 350 meter. Rotordiametern är då 300 meter. Ska det sättas i relation till något är Turning Torso i Malmö 190 meter hög. Enligt fotomontagen som ska visualisera en eventuell etablering är verken dominerande i landskapsbilden, i alla fall för den som står på kajen i Figeholm och blickar ut mot havet.

De kringresande representanterna för vindkraftsprojektet sticker inte heller under stolen med att vindkraftverken kommer att föra med sig stora förändringar. Budskapet är i stället att de boende längs med kusten behöver acceptera förändringar i sin närmiljö för att elsystemet ska fungera, för att ta energistriden mot Ryssland och för att klara klimatomställningen.

Det berättas från scenen om att vindkraftsetableringar behövs, i en värld som hotas av massutrotning av arter och klimatförändringar. Det visas bilder på näringslivschefer som i tidningsartiklar talar om behovet av utbyggd vindkraft.

Argumenten för att bygga vindkraft finns ofta på samhällsnivå, medan de negativa effekterna är lokala. Foto: Heiko Junge/NTB

Det påpekas särskilt att vindkraften är en motoffensiv mot Ryssland och Putin. Och det varnas för att man inte ska tro på allt negativt som sägs och skrivs om vindkraft, då desinformation kan förekomma.

Det berättas också om hur viktigt politiskt det är att vindkraften kommer på plats. Det sägs att om ”Ebba och Ulf” (reds. anm. energiminister Ebba Busch och statsminister Ulf Kristersson) får sin vilja igenom och lyckas korta tillståndsprocesserna kan vindkraften i Kalmarsund börja projekteras tidigast 2026.

När man, som jag gör, sitter i publiken är det lätt att känna ansvaret på axlarna. Att inte protestera, utan göra det rätta. För att rädda elsystemet.

Samtidigt malar det i bakhuvet, det som hände i Figeholm 2016. När jobb och framtidsutsikter drogs undan på grund av kärnkraftsnedläggningen. Då varnade publiken i precis samma sal för effekterna på elsystemet av att två av tre reaktorer på det närbelägna kärnkraftverket tvingades stänga. Nu får samma människor veta att de faktiskt får stå ut med lite, för att rädda elsystemet.

Låt oss gå tillbaka till det där mötet i mars 2016.

***

Det hade börjat skymma, vill jag minnas, när mötet drog igång. Jag var där för Barometern-OT:s ledarsidas räkning, där jag för tillfället jobbade.

I mångt och mycket såg det nog ut som när vindkraftsbolaget presenterade sina planer. Det var samma lokal i samma hus. Kaffe serverades på samma bord. Stolarna stod på samma sätt, talarna vaggade av och an på samma plats och det var nog till och med samma lokalreporter närvarande.

För att inte mitt minne ska spela mig ett spratt går jag tillbaka till vad jag efteråt skrev om händelsen. Ett utdrag av inledningen i ledaren ger följande skildring:

“Vi förbereder rivning 2019” säger Anders Österberg, informationschefen för Oskarshamnsverket, OKG, på ett stormöte om framtiden för kärnkraften i kommunen. En kvinna suckar. Platsen är en samlingslokal i det lilla samhället Figeholm. Tio minuters bilfärd därifrån ligger kraftverket där de flesta jobbar.

Att vi är här beror bara på att en viss regering skulle kunna bildas, utropar en person i publiken. Den rödgröna regeringens höjning av effektskatten och ett lågt elpris har gjort det många trodde omöjligt, att driva kraftverket på Simpevarpshalvön till en ekonomisk kris. Att köpslåendet med Miljöpartiet skulle få det här resultatet visste Löfven. Svenska Kraftnät och Svensk Energi varnade för konsekvenserna av en höjd effektskatt.

Avslutningen på samma text säger:

När mötet är slut går besökarna ut till skenet av gatljusen. Just då kommer 40 procent av Sveriges elproduktion från kärnkraften. Men på Simpevarpshalvön går bara O3:an. En fråga från en man i publiken hänger kvar: Kommer det att gå som med försvaret. Att vi vaknar upp om tjugo år för att det blinkar i lamporna?

***

Mannen i publiken fick rätt, men mycket fortare än han kunde ana. För nu sitter jag där igen, i samma lokal och får höra att elsystemet måste räddas. Återigen hörs suckar i publiken.

Mannen i publiken fick rätt, men mycket fortare än han kunde ana.

Intrycket är att nävar knyts i fickor, över beslut som man aldrig har haft en chans att påverka. För inte bara är det energipolitikens stora drag som bestäms långt borta, i Stockholm. Även utförandet av den nya riktningen verkar sakna lokal koppling. Överhuvudtaget får det lokalsamhälle som påverkas av vindkraften inte mycket tillbaka.

Talande nog hettar det till som mest under vindkraftsbolagets presentation när det uppdagas att ett ortsnamn har skrivits fel i handlingarna. Närbelägna ”Ekö skärgård” kallas för ”Eksjö skärgård”. Det får det att gå ett sus genom salen. Människor i publiken vänder sig till varandra och beklagande konstaterar att vindkraftsbolaget inte har koll.

Alla är dock inte negativa till projektet. En man reser sig upp och talar om de tungt vägande klimatskälen, och vad vindkraften innebär för den lokala ekonomin.

Och han har en god poäng. Vi har inte riktigt något alternativ om vi vill ha el än att bygga ut alla kraftslag, inklusive vindkraft. Särskilt sätts också hoppet till havsbaserad vindkraft.

Sverigedemokraternas Tobias Andersson kritiserade regeringen starkt för godkännandet av de ny vindkraftsparkerna till havs. Foto: Stina Stjernkvist/SvD

Själv är jag tudelad, där jag sitter på mötet.

Å ena sidan äger min bror och jag en gård i Figeholm som vi ärvde av vår pappa. Byggs vindkraftsparken kan vi nog räkna med att marknadsvärdet sjunker. Vi blir fattigare, i alla fall på pappret.

Å andra sidan inser jag att vi måste få mer el och att den måste komma någonstans ifrån. Det går inte att vara emot om man inte är beredd att ta konsekvenserna av det, vilket i det här fallet lär vara högre elpriser och ökat beroende av fossila energikällor. Att vi inte bor fast i Figeholm gör det nog också enklare att låta höga principer styra. Det man inte ser lider man inte på samma sätt av.

***

Hur blir det då med svaret på den inledande frågan. Är vindkraften den ”nya invandringsfrågan”? En hel del talar för det efter att ha gått på samrådsmötet. Särskilt tre saker talar för att den rent politiskt kan utvecklas åt det hållet:

  1. Precis som migrationspolitikens effekter märks vindkraftspolitiken först i mindre orter och sist, eller aldrig, i storstädernas centrala delar.

Flyktingar har i årtionden placerats där det har funnits tomma bostäder, vilket främst har varit i gamla bruks- och tätorter med många bostäder från rekordåren. Figeholm är exempelvis en ort som tagit emot många flyktingar. I särskilt storstädernas mer centrala delar har det däremot rått bostadsbrist, vilket gjort att det ökade mottagandet inte på samma sätt märkts där.

När vindkraften byggs ut lokaliseras även den till landsbygderna – och särskilt är det samma typ av landsbygdskommuner som tog emot många flyktingar som får vindsnurror. Logiken bakom det är enkel. Utöver att det ska blåsa mycket på platsen är det gynnsamt att de boende är få, vilket gör att färre berörs. Ju närmare storstäderna vi kommer desto svårare blir det i stället att etablera vindkraft, då det finns fler som protesterar, riksintressena tenderar att vara fler såväl som konkurrensen om marken högre. Det leder i sin tur till att den politiska konflikten kring progressiva stadsbor och inskränkta landsbygdsbor kan odlas i vindkraftsfrågan, precis som den i åratal gjordes i migrationsdebatten.

I Figeholm blir dessutom spänningen mellan centrum och periferi ännu starkare. Först drivs en energipolitik som avvecklade två kärnreaktorer i Oskarshamn med förlorade arbetstillfällen som följd, sedan ska sjöutsikten förändras på grund av politiska beslut. Inom loppet av ett fåtal år slår nationella energipolitiska beslut hårt mot den lilla orten, vilket gör att politikens förmåga att sköta den här typen av frågor har fått sig en ordentlig törn. 

  1. Både migrations- och vindkraftsfrågorna har en “god-ond-dimension”.

Det här märktes särskilt väl under samrådsmötet i Figeholm. Vindkraftsföretagets representanter signalerade återkommande att de styrs av en vilja att göra gott. De tog kampen mot kolet och Putins energipolitiska makt. De påpekade till och med att bolaget och dess ägare är så idealistiska att de satsar på vindkraft för nationens bästa. Och då det goda är att vara för vindkraft blir det onda att vara emot.

  1. Uppgifterna är närmast oändliga och gränsöverskridande.

Precis som på det migrationspolitiska området kan uppgiften inom energipolitiken aldrig blir klar inom överskådlig tid eller lösas i Sverige enskilt. Efterfrågan på el växer ständigt, givet att allt fler saker går på el samt att marknaden är gemensam. Bortfallet av rysk gas till Europa skulle kräva mängder med vindkraftverk i Sverige. Så trots att stora vindkraftsparker etableras är suget efter mer el stort, både i och utanför Sverige.

Ska det politiska läget kring vindkraften sammanfattas är det uppenbart att Sverigedemokraterna har det mesta att vinna på att ta hård strid mot nya vindkraftsetableringar. Däremot är det knappast den ansvarsfulla positionen att ta, då alla kraftslag lär behöva byggas ut om vi ska ha tillräckligt med el i framtiden. SD spelar det politiska spelet.

Fortsättningen på den tanken, givet att SD står där de står, är om Moderaterna och Kristdemokraterna har råd att låta Sverigedemokraterna få en unikt gynnsam position i vindkraftsfrågan – ”den nya invandringsfrågan”.

Omslagsfoto: Johan Nilsson/TT